Det var ingen självklarhet att det amerikanska folket skulle visa sympati för sommarens två största strejker.
Dels har de mäktiga fackförbunden för skådespelare och manusförfattare gått ut i en gemensam strejk i Hollywood, för första gången på 63 år.
Samtidigt har tiotusentals av bilindustrins arbetstagare strejkat i Michigan, i protest mot bilföretagens snåla lönehöjningar, samtidigt som ledningen tar ut rekordvinster.
Nu verkar det som att många amerikaner har fått nog.
Men höstens opinionsmätningar visar att något drastiskt har förändrats i det amerikanska samhällsklimatet. 72 procent av amerikaner stödjer strejken i Hollywood. Ännu fler, 75 procent, stöder den omfattande strejken av United Auto Workers.
Vad är det som händer? USA har i många år mest varit känt för att nedmontera facken med en envis entusiasm. Bara tio procent av amerikanska arbetare är fackligt anslutna i dag.
Högsta domstolen i Washington har ofta fått uppmärksamhet för kontroversiella domslut om abort, kampanjfinansiering och diskriminering, men lite i skymundan har de samtidigt ägnat sig åt en systematisk nedmontering av arbetstagarnas fackliga rättigheter, i domslut efter domslut.
Men nu verkar det som att många amerikaner har fått nog.
Stödet för de stora strejkerna, som hittills omfattat mer än 300 000 personer, saknar motstycke i landets moderna historia.
Färska mätningar från Gallup visar att en klar majoritet, 67 procent, av amerikaner nu stödjer fackförbunden – trots att bara en tiondel själva är fackligt anslutna.
Bottennivån för fackligt stöd nåddes 2009, då bara 48 procent var positiva till facken. Sedan dess har stödet ökat i princip varje år. Finanskrisen blev början på en förändrad debatt, där politiker som Elizabeth Warren, Sherrod Brown, Katie Porter, Alexandria Ocasio-Cortez och Bernie Sanders lyckats skapa en nationell konversation om ojämlikhet och arbetsvillkor.
61 procent av amerikaner säger nu att facken hjälper, inte skadar, den amerikanska ekonomin.
I Washington Post skriver den populäre kolumnisten EJ Dionne Jr: ”Fackförbunden har blivit coola igen”.
Det senaste året har hälften av alla strejker i USA ägt rum i Kalifornien, vars ekonomi är den femte största i världen.
Det är talande att det än en gång är Kalifornien och Los Angeles som skapar politisk förändring i USA. Just Kalifornien gick länge i bräschen för USA:s fackrörelser, med karismatiska ledare som Dolores Huerta, Cesar Chavez och de berömda kampanjerna i Los Angeles på 1990-talet, då amerikanska fack moderniserades genom att bygga koalitioner med feminister, hbtq-grupper och antirasister.
Det senaste året har hälften av alla strejker i USA ägt rum i Kalifornien, vars ekonomi är den femte största i världen.
I storstäder som New York, Boston och Washington organiserar sig samtidigt den kreativa sektorns prekariat, på medieföretag, produktionsbolag och i kultursektorn, där lönerna sällan hängt med inflationen.
Joe Biden har, med sin sedvanliga tendens att uttrycka sig i superlativ, kallat sig ”den president i USA:s historia som är mest för fackförbunden”. Franklin Roosevelt skulle nog ifrågasätta det.
Men lika frenetiskt som HD i USA har nedmonterat rättigheterna för arbetstagare det senaste årtiondet, lika envist försöker nu Biden-administrationens National Labor Relations Board (NLRB) återupprätta dem.
Den senaste månaden har NLRB genomfört nya regler som gör att nästan fyra miljoner arbetare får rätt till övertid, de har förbjudit de sluga metoder och utdragna processer som arbetsgivare ofta använder för att förhindra facklig organisering på arbetsplatser och de har gjort det svårare för arbetsgivare att kategorisera heltidsarbetare som kontraktsanställda, vilket framför allt gig-ekonomins teknikföretag länge gjort för att undvika fasta anställningar och förmåner.
För Biden kan en omfamning av den nya fackliga vågen även bli ett försiktigt kliv bort från den tredje vägens politik som präglat Demokraterna sedan Bill Clinton. Historikern Gary Gerstle har kallat det som sker nu i USA för just ”slutet på 1990-talet.”
En majoritet av medlemmarna i de två facken är hårt slitande författare och skådisar som tjänar under det amerikanska genomsnittet.
I Hollywood måste konflikten även betraktas som en kanariefågel i den nya AI-ekonomins gruva. Formellt står konflikten mellan facken och ägarkoalitionen The Alliance of Motion Picture and Television Producers, som representerar filmindustrins producenter och de stora strömningsplattformarna. Men den känsligaste punkten i bråket är kanske den som handlar om studiorna och företagens krav på att med hjälp av AI reproducera skådespelare, ad infinitum.
Strejken fick initialt uppmärksamhet då en mängd berömda filmstjärnor gav sitt stöd under galapremiärer, vilket förstås var riskabelt – det kunde lätt framstå som bortskämda miljardärer och limousinliberaler. Men en majoritet av medlemmarna i de två facken är hårt slitande författare och skådisar som tjänar under det amerikanska genomsnittet.
Strömningsjättar som Netflix, Amazon och Apple har skapat enorma förmögenheter på film och TV de senaste åren, men en väldigt liten del av kakan har gått till de som faktiskt skapat innehållet.
Filmstjärnornas stöd för strejkerna visade sig i stället bli fenomenal PR, där karismatiska skådisar ger en symbolisk energi till protesterna, bibehåller mediernas uppmärksamhet, visar solidaritet med kollegor som tjänar en bråkdel så mycket som Matt Damon, och samtidigt ökar pressen på producenterna och ägarna att komma till förhandlingsbordet, eftersom stjärnorna är livsviktiga för plattformarna.
Hundratals sektorer världen över kommer snart att brottas med liknande problem när de ställer om till digitala plattformar och arbetar med generativ AI.
Där står USA inför oerhört turbulenta år, inte bara i den nationella politiken, utan även i de nya konflikter som väntar mellan arbetsgivare och arbetstagare när tekniken både förnyar och äventyrar många branscher och arbetstillfällen.