Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
”Social housing” kan bryta segregationen I vårt området som mestadels består av typiska brittiska små radhus, men också både gamla slitna och nya lägenhetskomplex samt tjusiga villor vid Themsen är 20 procent av bostäderna social housing/socialt boende, 20 procent är privatägt eget boende och 60 procent uthyrda lägenheter och hus, skriver Birgitta Ohlsson. Foto: Nina Eirin Rangøy / NTB scanpix / TT

Krönika ”Social housing” kan bryta segregationen

Krönika I svensk debatt har det funnits många invändningar mot socialt boende. Men ofta har man faktiskt inte en aning om vilka hus som ingår i det sociala boendet, då både privata värdar, en stiftelse eller kommunen kan vara ansvariga och hus kan pendla mellan reguljär uthyrning och att vara i det sociala beståndet, skriver Birgitta Ohlsson.
3 jul 2019

”Du växte upp i det lilla landet
Du känner doften av skrapsår och grus
Av skogens nässlor och bäcken därigenom
Mellan rader av symmetriska hyreshus”

Få rader ur en svensk popsång förmedlar samma barndomsnostalgi för mig som raderna ur Lars Winnerbäcks klassiker För den som letar. För mig är de symmetriska hyreshusen sinnebilden av de vita längorna med svarta tak på Stiglötsgatan, med kyrkan, centrum, förskolan och biblioteket, där jag bodde mina första år i miljonprogrammets östgötska Skäggetorp. Nässlorna som rev upp sommarlovsbenen påminner om flytten till det nybyggda radhusområdet Tokarp tio minuter med cykel bara tvärs över slätten därifrån.

Skäggetorp hade redan då vissa sociala utmaningar med missbruk, arbetslöshet och ett sorgligt upprepat socialt arv som i nutida rubriker översatts till två skjutna personer kring midsommarhelgen och sämsta kategorin, särskilt utsatt, på polisens lista över Sveriges mest utsatta områden. Tokarp dit jag flyttade i början av 1980-talet var mer blandat. På gatan bodde brevbäraren, undersköterskan, syokonsulenten, städerskan, läraren, företagaren, sekreteraren och rektorn sida vid sida i samfälligheten. Fristående villor byggdes till, ett litet centrum med lägenheter kom fram och sedermera växte området. Det var relativt socioekonomiskt blandat, men i praktiken alla hade svenskklingande namn. Andra gånger senare i livet boenden i kvarter med något större etnisk variation, men socioekonomiskt kompakt samma välutbildade medelklass.

Barn till brittisk arbetarklass från all världens hörn, professorernas ungar och flyktingfamiljers telningar i samma klassrum

Aldrig tidigare har jag bott i ett bostadsområde som både är socioekonomiskt och etniskt blandat. Förrän nu. Det stavas social housing (när hyran är kraftigt subventionerad) eller affordable housing (när hyran är något subventionerad). Detta dessutom i Oxford – Storbritanniens näst dyraste stad (efter London) – vad gäller boendekostnader, där klassamhället är så skarpt bland studenterna att universitetet nu gör en storsatsning för att fler begåvade individer – oavsett föräldrarnas ursprung, storlek på plånboken eller egen utbildningsnivå – ska beredas plats. På några av stadens finaste college som exempelvis Christ Church började för övrigt de första kvinnliga studenterna först 1979.

Vi bor relativt centralt i Oxford i ett område som en gång var ett industriområde med arbetarbostäder, därefter prostitutionskvarter och delar av området skulle rivas, men efter folkliga protester rustades det upp istället. I området som mestadels består av typiska brittiska små radhus, men också både gamla slitna och nya lägenhetskomplex samt tjusiga villor vid Themsen är 20 procent av bostäderna social housing/socialt boende, 20 procent är privatägt eget boende och 60 procent uthyrda lägenheter och hus. Detta präglar också områdets statliga skolor (utan skolavgifter), där barn med väldigt olika bakgrund möts. Barn till brittisk arbetarklass från all världens hörn, professorernas ungar och flyktingfamiljers telningar i samma klassrum. Även i Oxfords flottare villakvarter tillämpas socialt boende, dock i mer blygsam omfattning.

Att det skulle kunna innebära stigmatisering måste givetvis tas på största allvar

I svensk debatt har det funnits många invändningar mot socialt boende. Att det skulle kunna innebära stigmatisering måste givetvis tas på största allvar. Likaså hur dessa hus integreras i områden. Men del översätter samtidigt slött begreppet till att exakt vara detsamma som vår allmännytta och därmed inte behövas. Andra tycks referera till boenden av extremt dålig kvalitet enbart för mycket fattiga hushåll. Ofta här har man faktiskt inte en aning om vilka hus som ingår i det sociala boendet eller inte, då både privata värdar, en stiftelse eller kommunen kan vara ansvariga och hus kan pendla mellan reguljär uthyrning och att vara i det sociala beståndet.

Det handlar dessutom numera i länder som Frankrike och England också om ekonomiskt överkomliga bostäder för hushåll med något högre inkomst än de hushåll som är berättigade till en bostad inom den traditionella sociala sektorn. Medelklasshushåll med barn som annars riskerar att hamna mellan stolarna på en tuff bostadsmarknad. Boverket skrev häromåret en rapport på denna front ”Den sociala bostadssektorn i Europa” där de jämförde sex olika EU-länder.

Segregation blir ett allvarligt problem utifall den sammanfaller med fattigdom, förtryck och kriminalitet. Men Sveriges extremt segregerade bostadsområden är också roten till mycket ojämlikhet och många missade klassresor. Lika mycket som friskolereformens svagheter debatteras borde tankekraft ägnas åt hur vi bättre i grunden blandar bostadsområden. Då kommer fler unga med värme tänka tillbaka på sin barndoms gator. Som Winnerbäck sjunger:

”Att komma hem är som att resa i tiden
Du känner samma känslor igen
Den där kvalmiga, väntande friden
Och samma kärlek och vemod igen”

3 jul 2019
Visa artikelns 2 kommentarer
Kommentera
  1. Av Tobias 25 jul 2019:

    Varför skall bostäder vara en privat angelägenhet för enbart penningstarka grupper?
    Så fort den svenska bostadsmarknaden diskuteras så dyker de upp, nationalekonomiprofessorerna, både emeriti, och fortsatt verksamma. Samfällt argumenterar de ständigt för att det stora ”strukturella” problemet på den svenska bostadsmarknaden är hyresregleringen. Det gäller allt från den överste åldermannen Assar Lindbäck, till Lars Jonung, Roland Andersson, Peter Englund, Karl Wennberg, Jan Jörnmark till Riksbankens Kerstin af Jochnick och Timbros Jacob Lundberg. De flesta bankekonomer faller in i kören.

    Den första myten man kan punktera är att hyresregleringen, det vill säga hyresförhandlingen mellan Hyresgästföreningen och fastighetsägarna, gör att det byggs för lite hyresrätter. För det första så har man i nyproduktionen redan i praktiken marknadshyror. Hyresnivåerna kommer då upp på sådana nivåer att få har råd att efterfråga dem. Köerna till dessa är korta till obefintliga. Grundproblemet bakom detta är att det är mycket dyrt att bygga nya bostäder och att det trots de låga låneräntorna är mycket kostsamt att finansiera dem.

    Så en avreglering av bostadshyresmarknaden skulle knappast driva på utbudet av nyproducerade hyresrätter, snarare tvärtom. Den högre hyresrisken skulle nog sannolikt dämpa nyproduktionen.

    Så ”insiders” på ägarmarknaden är de stora vinnarna. Men som tidningen Economist skrev för mer än 30 år sedan så är stigande bostadspriser inget mått på den samlade välståndsutvecklingen, utan det är bara ett relativspel mellan de som har och de som inte har.

    Nej en hyresavreglering löser få om ens några av bostadsmarknadens problem. Det finns en lösning, som man kom på redan 1932. Det handlar om att staten tar över en del av risken vid nyproduktion. Det vill säga hör och häpna, subventioner. Är man orolig över hur staten ska finansiera detta så matcha detta med en ökad beskattning av den gamla fastighetsstocken.

    Så vem skriver Birgitta Ohlsson för? Inte för alla dem som inte kan hyra sin bostad till ett rimligt pris! Det finns ingen politiker eller lobbyist/lobbyistorganisation som har visioner nog att vara klarsynt nog att bygga billigt åt alla! För vem byggs det för?

  2. Av tobias 25 jul 2019:

    Social housing är ingen lösning på bostadsbristen.

    Allmännyttan är en viktig del av samhällsbygget och tar ett stort socialt ansvar. Till stor del handlar det om att erbjuda boende som gör att livet fungerar för alla hyresgäster, och att tillgodose olika bostadsbehov. Både genom att tillhandahålla ett varierat bostadsutbud som attraherar olika hyresgäster och genom att erbjuda ett boende till människor med särskilda behov eller som av olika skäl har en svag ställning på bostadsmarknaden.

    När många grupper i samhället har problem med att få tag i bostäder och olika intressen ställs emot varandra ökar risken för konflikter om inte samhället förmår komma till rätta med bostadsbristen. Det gör allmännyttans roll särskilt viktig.

    Enligt en reviderad prognos av Boverket kommer det att behövas cirka 600 000 lägenheter de närmaste nio åren varav en större del drygt 320 000 lägenheter beräknas behövas redan 2020. Det är en svår ekvation då det inte finns tillräckliga resurser i form av tillgång på hantverkare och ingenjörer. Under 2018 kommer vi sannolikt få en tillfällig nergång av bostadsbyggandet mer beroende av att utbudet av de lägenheter som i dag byggs börjar plana ut även för den stora gruppen medelinkomsttagare.

    Problemet i Sverige är inte enbart att en relativt liten grupp av socialt utsatta saknar bostad. Tvärtom gäller detta många vanliga normalinkomsttagare. I grunden är problemet bostadsbrist. Sedan 90-talet har det byggts allt för lite i förhållande till befolkningsökningen. Det har gjort att de flesta kommuner i dag har bostadsbrist, särskilt gäller detta storstäderna. För att klara bostadsbristen behövs det enligt Boverket mellan 2018 och 2025 byggas 535 000 bostäder, det vill säga 67 000 bostäder årligen. En byggnivå vi inte kom upp till ens under konjunkturtoppen 2018. Nu faller bostadsbyggandet igen, vilket kommer innebära att bostadsbristen förvärras ytterligare

    Enligt beräkningar kommer det att fram till 2030 behöva byggas 840 000 bostäder. Skulle då social housing leda till ett kraftfullt ökat byggande? Nej, det skulle det inte. Byggandet handlar om hur kommunernas bostadsförsörjningsplaner fungerar, hur marktilldelningen utförs, om att säkra en konjunkturstabil finansiering och ett effektivare samt billigare byggande. Inget av detta påverkas i någon större utsträckning av social housing.

    Social housing skulle alltså inte lösa problemen på bostadsmarknaden, däremot skulle det förvärra segregationen. Kärnan i social housing är att förbjuda hyresgäster med en inkomst över en viss nivå att bo i lägenheterna. Det är alltså segregerande och utpekande i sin grundidé, oavsett vilken konstruktion som kan tänkas utformas för att mildra detta grundproblem.

    Människor blir sannolikt inte lyckligare av att vänta på en social housing-lägenhet, än de blir av att vänta på en vanlig lägenhet. Ska man slippa vänta krävs att bostadsbristen byggs bort. Där är kombinationen marknadshyror och social housing ingen lösning, den omfördelar bara bostadsbristen och ökar segregeringen.

    Det övergripande syftet med den sektor som betecknas som ”social housing” är att göra det möjligt även för hushåll med svagare ekonomi att bo i ändamålsenliga bostäder. Vid internationella jämförelser klassas inte sällan den svenska allmännyttan som ”social housing”. Det hänger samman med att allmännyttans funktion på bostadsmarknaden är jämförbar med den funktion som den sociala bostadssektorn har i en hel del andra länder.

    Det är däremot missvisande att jämföra ”social housing” med de särskilda boendelösningar som socialtjänsten tillhandahåller för hemlösa. De flesta kommuner kan erbjuda tillfälliga andrahandskontrakt utan besittningsskydd för hemlösa personer, som av olika skäl inte godkänns som hyresgäster på den ordinarie bostadsmarknaden. Dessa boendelösningar kallas ibland ”sociala kontrakt”, men de har en betydligt snävare och mer utsatt målgrupp än vad en social sektor på bostadsmarknaden brukar ha.

    Ekonomiskt överkomliga bostäder
    Ett annat begrepp som förekommer i internationella sammanhang är ”affordable housing”,som kan utgöra en egen bostadssektor. I Frankrike heter det ”logementintermédiere” och i Tyskland talar man om ”Bezahlbares Wohnen”. Ett motsvarande svenskt begrepp skulle kunna vara ”ekonomiskt överkomliga bostäder”. Det handlar om att man uppfattar att medelklasshushållen tenderar att falla mellan stolarna. De är inte berättigade till eller prioriterade för en bostad inom den sociala bostadssektorn, samtidigt som många inte har råd med de bostäder som finns på den ordinarie bostadsmarknaden. I Frankrike och England har man valt att skapa en ny bostadssektor för att kunna erbjuda ekonomiskt överkomliga bostäder för hushåll med något högre inkomster än de hushåll som är berättigade till en bostad inom den sociala sektorn.
    Samhällets stöd till låginkomsthushåll bör istället ske genom höjda bostadsbidrag så att människor får bättre möjlighet att efterfråga bostäder de själva väljer. Men byggpriserna måste också pressas genom skärpt konkurrens och den skattemässiga diskrimineringen av hyresrätten upphöra.

    Även i de länder som har social housing och fri hyressättning är det brist på bostäder och svårt för dem som står längst från bostadsmarknaden att få en bostad. Social housing är knappast lösningen på bostadsbristen.

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.