”Social housing” kan bryta segregationen

Social housing är ingen lösning på bostadsbristen.

Allmännyttan är en viktig del av samhällsbygget och tar ett stort socialt ansvar. Till stor del handlar det om att erbjuda boende som gör att livet fungerar för alla hyresgäster, och att tillgodose olika bostadsbehov. Både genom att tillhandahålla ett varierat bostadsutbud som attraherar olika hyresgäster och genom att erbjuda ett boende till människor med särskilda behov eller som av olika skäl har en svag ställning på bostadsmarknaden.

När många grupper i samhället har problem med att få tag i bostäder och olika intressen ställs emot varandra ökar risken för konflikter om inte samhället förmår komma till rätta med bostadsbristen. Det gör allmännyttans roll särskilt viktig.

Enligt en reviderad prognos av Boverket kommer det att behövas cirka 600 000 lägenheter de närmaste nio åren varav en större del drygt 320 000 lägenheter beräknas behövas redan 2020. Det är en svår ekvation då det inte finns tillräckliga resurser i form av tillgång på hantverkare och ingenjörer. Under 2018 kommer vi sannolikt få en tillfällig nergång av bostadsbyggandet mer beroende av att utbudet av de lägenheter som i dag byggs börjar plana ut även för den stora gruppen medelinkomsttagare.

Problemet i Sverige är inte enbart att en relativt liten grupp av socialt utsatta saknar bostad. Tvärtom gäller detta många vanliga normalinkomsttagare. I grunden är problemet bostadsbrist. Sedan 90-talet har det byggts allt för lite i förhållande till befolkningsökningen. Det har gjort att de flesta kommuner i dag har bostadsbrist, särskilt gäller detta storstäderna. För att klara bostadsbristen behövs det enligt Boverket mellan 2018 och 2025 byggas 535 000 bostäder, det vill säga 67 000 bostäder årligen. En byggnivå vi inte kom upp till ens under konjunkturtoppen 2018. Nu faller bostadsbyggandet igen, vilket kommer innebära att bostadsbristen förvärras ytterligare

Enligt beräkningar kommer det att fram till 2030 behöva byggas 840 000 bostäder. Skulle då social housing leda till ett kraftfullt ökat byggande? Nej, det skulle det inte. Byggandet handlar om hur kommunernas bostadsförsörjningsplaner fungerar, hur marktilldelningen utförs, om att säkra en konjunkturstabil finansiering och ett effektivare samt billigare byggande. Inget av detta påverkas i någon större utsträckning av social housing.

Social housing skulle alltså inte lösa problemen på bostadsmarknaden, däremot skulle det förvärra segregationen. Kärnan i social housing är att förbjuda hyresgäster med en inkomst över en viss nivå att bo i lägenheterna. Det är alltså segregerande och utpekande i sin grundidé, oavsett vilken konstruktion som kan tänkas utformas för att mildra detta grundproblem.

Människor blir sannolikt inte lyckligare av att vänta på en social housing-lägenhet, än de blir av att vänta på en vanlig lägenhet. Ska man slippa vänta krävs att bostadsbristen byggs bort. Där är kombinationen marknadshyror och social housing ingen lösning, den omfördelar bara bostadsbristen och ökar segregeringen.

Det övergripande syftet med den sektor som betecknas som ”social housing” är att göra det möjligt även för hushåll med svagare ekonomi att bo i ändamålsenliga bostäder. Vid internationella jämförelser klassas inte sällan den svenska allmännyttan som ”social housing”. Det hänger samman med att allmännyttans funktion på bostadsmarknaden är jämförbar med den funktion som den sociala bostadssektorn har i en hel del andra länder.

Det är däremot missvisande att jämföra ”social housing” med de särskilda boendelösningar som socialtjänsten tillhandahåller för hemlösa. De flesta kommuner kan erbjuda tillfälliga andrahandskontrakt utan besittningsskydd för hemlösa personer, som av olika skäl inte godkänns som hyresgäster på den ordinarie bostadsmarknaden. Dessa boendelösningar kallas ibland ”sociala kontrakt”, men de har en betydligt snävare och mer utsatt målgrupp än vad en social sektor på bostadsmarknaden brukar ha.

Ekonomiskt överkomliga bostäder
Ett annat begrepp som förekommer i internationella sammanhang är ”affordable housing”,som kan utgöra en egen bostadssektor. I Frankrike heter det ”logementintermédiere” och i Tyskland talar man om ”Bezahlbares Wohnen”. Ett motsvarande svenskt begrepp skulle kunna vara ”ekonomiskt överkomliga bostäder”. Det handlar om att man uppfattar att medelklasshushållen tenderar att falla mellan stolarna. De är inte berättigade till eller prioriterade för en bostad inom den sociala bostadssektorn, samtidigt som många inte har råd med de bostäder som finns på den ordinarie bostadsmarknaden. I Frankrike och England har man valt att skapa en ny bostadssektor för att kunna erbjuda ekonomiskt överkomliga bostäder för hushåll med något högre inkomster än de hushåll som är berättigade till en bostad inom den sociala sektorn.
Samhällets stöd till låginkomsthushåll bör istället ske genom höjda bostadsbidrag så att människor får bättre möjlighet att efterfråga bostäder de själva väljer. Men byggpriserna måste också pressas genom skärpt konkurrens och den skattemässiga diskrimineringen av hyresrätten upphöra.

Även i de länder som har social housing och fri hyressättning är det brist på bostäder och svårt för dem som står längst från bostadsmarknaden att få en bostad. Social housing är knappast lösningen på bostadsbristen.