Slopad sekretess – en mörk dystopi

Säg att en djurskyddsinspektör gör tillsyn hos en färgstark djurparksägare, som har en flock rödlistade apor hemma. Apflocken har det fint, konstaterar inspektören. Men, de där omärkta ålryssjorna i trädgården- de är knappast tillåtna. Och kommersiell falukorvstillverkning där mitt bland aporna, det KAN inte vara okej livsmedelshygien. Ska inspektören då inte kontakta ansvariga kollegor på andra myndigheter och berätta vad hen sett?

Ja, så där började min fantasi raljera, när skulle ta reda på hur det egentligen var tänkt att myndigheter ska samarbeta när de utövar tillsyn inom olika områden. Som utredare har man ibland det behovet, att kolla upp hur det egentligen var tänkt. Raderna som min fantasi gick igång på diskuterade om myndigheter regelmässigt borde byta information med varandra om vad de observerat vid tillsyn. Ett sådant förslag från en statlig utredare fanns nämligen. Men, regeringen avrådde, eftersom den regeln skulle ”öka risken för att även uppgifter som inte är direkt nödvändiga för tillsynen utbyttes”. Därmed skulle förtroende för myndigheterna hos dem som står under tillsyn kunna minska.

Det var alltså så det var tänkt, att informationsflödet mellan olika myndigheter måste hämmas.

Allt detta enligt den så kallade tillsynsskrivelsen, som innehåller övergripande riktlinjerna för hur offentlig tillsyn bör bedrivas. Skrivelsen tillkom för tretton år sedan, och gäller formellt sett fortfarande, eftersom en enig Riksdag också ställde sig bakom den.

Det var alltså så det var tänkt, att informationsflödet mellan olika myndigheter måste hämmas. Ovant att läsa, efter de senaste årens tävling om att ta bort allt som är i vägen för myndigheternas informationsinhämtning. Polisen ska få avlyssna fler misstänkta, och dessutom vissa icke-misstänkta. Bidragsmyndigheter ska synka sig, för att jaga dubbeldoppande medborgare. Socialtjänsten ska dela all känslig information de har om sina klienter, till brottsbekämpande myndigheter. Och så vidare.

Det märks alltså att tillsynsskrivelsen kom till i en annan tid, strax efter finanskrisen, före flyktingkris, pandemi, storkrig, energikris, och innan gangstervåldsspiralen började snurra i turbofart. Om dessa kriser har någonting gemensamt, är det väl att de ökat förväntningarna på att staten effektivt ska gripa in och ta hand om allt. Förutom med stödpaket och mer pengar till nattväktarna, också med ”bättre verktyg” för statliga myndigheter. Vilket i sin tur nästan alltid visat sig innebära mer informationsdelning, och uppluckrad sekretess. Och det utan att integritetsfrågorna knappt ens diskuteras. FRA-debattens demonstrationer och gråtande politiker känns avlägsna.

Tiden går så klart. Kanske var det fel av politikerna att stoppa det där ganska beskedliga förslaget om informationsdelning vid tillsyn. Kanske var motiveringen att stoppa det bara något någon skrev. Men jag tolkar ändå in en insikt där, som alla riksdagsledamöter då – medvetna om det eller ej – ställde sig bakom. En enkel insikt, som bara borde blivit mer självklar, vartefter staten fått större befogenheter att gripa in i våra liv. Nämligen, att staten är till för de enskilda, och inte tvärtom.

Min fantasi generar faktiskt väldigt mörka bilder av vad som kan hända om politiker tappar den insikten.