Ibland slår det mig att jag måste ha ett av världens mest självcentrerade jobb. Jag får betalt för att formulera egna åsikter och analyser av samhällsfenomen, allra helst med en personlig take eller vinkel utifrån en anekdot ur mitt liv.
Ni hör ju. Visst naglar jag mig fast i en övertygelse om att mitt skrivande har ett värde och ger något för läsare att koppla an till, känna igen sig i och i bästa fall skratta eller gråta av.
Ändå återvänder jag till en känsla av ambivalens inför detta jag, jag, jag och inte blir det lättare av att livet som frilansare också bygger på att just jag och ingen annan får just detta eller detta skrivuppdrag. Ur vägen, här kommer JAG.
Det är socialdarwinismens egoism – att äta eller att ätas.
Men jag är knappast ensam i en sådan självcentrerad stress. Sverige står i flera mätningar ut som ett av världens mest individualiserade land och de senaste tjugo åren har vi skapat ett allt större system som kräver att du, inte kollektivet, löser dina egna problem.
Vi måste alla ha råd med en bostad. Vi måste armbåga oss i karriärstegen. Lönen sätts på många arbetsplatser individuellt och som sådan står du i direkt konkurrens med dina kollegor om eventuella löneökningar.
På detta har vi rådande ekonomiska läge och när marginalerna är små är det egot som styr. Det finns ingen skam i det, alla måste ju äta.
Men kanske har andra i samtiden nått vad man kan kalla peak ego. Elon Musk, den sittande amerikanske presidentens högra hand, har rakt ut sagt att empati leder till civilisationens kollaps. Hans chef Donald Trump är inte särskilt mycket bättre. Narcissismen dryper om presidenten som fukten på ett böjveckseksem.
Det är socialdarwinismens egoism – att äta eller att ätas. Starkast vinner.
En sådan egoism tycks ha smittat allt större delar av västvärldens befolkning, ironiskt nog med motsatt effekt. Att bara lita på jaget visar sig nämligen snabbt vara självdestruktivt.
Ett begrepp som försöker ringa in den här formen av destruktivt självförhärligande myntades nyligen av vetenskapsjournalisten och youtubern Hank Green.
Under coronapandemin i USA motsatte sig många kraven på munskydd och alla andra möjliga regelverk som kom uppifrån. I dag kan man se det i kritik mot till exempel trafikregler eller alla regler man måste förhålla sig till i ett flygplan (stänga av telefonen, lyfta upp sätet och brickan vid start och landning och så vidare).
Det är som att viljan att bara få köra efter eget huvud helt slår ut tanken på att vissa regler faktiskt finns för min egen skull. Bilbälten räddar liv. Trafikregler räddar både dig och dina medtrafikanter. Ett flygplan är en komplex maskin och det är mycket möjligt att någon faktiskt kan mer om dess begränsningar än passagerarna och därför instiftat regelverk som är för ditt bästa.
Hank Green kallar det här självcentrerade regelhatandet för “sceptical hedonism” – skeptisk hedonism.
Vaccin? Nej, nej, du har ju gjort din egen research.
Från sociologiskt håll har ett sorts systerbegrepp fått fäste sedan det lanserades 2011 och som försöker förklara den existerande kopplingen mellan nyandlighet och tron på konspirationsteorier: “Conspirituality”.
Nyandligheten i västvärlden – saker som kristaller, astrologi och yoga – är djupt individualistiska religiösa sökanden och verkar också fungera som perfekta plantskolor för konspirationsteoretiker.
Steget från healing till misstro mot hela medicinvetenskapen verkar för vissa mycket kort. Med detta följer ofta en tro på att allt är en komplott och att världen styrs av osynliga krafter uppifrån. Vaccin? Nej, nej, du har ju gjort din egen research.
Viss självcentrering är mänsklig och nödvändig för vår överlevnad, men det verkar alltså vara farligt att tänka för mycket på sig själv.
Allt fler människor verkar alltså fastna i dessa två rörelser, i den skeptiska hedonismen och/eller i konspirandligheten. Det är fenomen värda att studera, och kanske tecken på vad som händer när människor lämnas ensamma och tilltron till kollektiv och samhälle försvinner.
I Sveriges Radio förklarade filosofen och lyckoforskaren Erik Angner nyligen att det faktiskt verkar vara svårare att göra sig själv lycklig, men desto lättare att göra andra lyckligare genom ord och handlingar.
Det i sin tur har en spegeleffekt på oss – att bry sig om andra har positiva effekter också på oss själva.
Viss självcentrering är mänsklig och rent av nödvändig för vår överlevnad, men det verkar alltså vara rakt ut farligt att tänka för mycket på sig själv.
För egen del är det nog bäst att ta en paus från jaget en stund och bjuda en vän på en kopp kaffe och en komplimang istället.