Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Rädslan för 1970-talet bakbinder svenska politiker Finansminister Magdalena Andersson (S) lever liksom andra politiker i skuggan av 70- och 80-talet, menar Per Lindvall. Foto: Jonas Ekströmer / TT

Krönika Rädslan för 1970-talet bakbinder svenska politiker

Krönika Trots att den låga inflationen hotar såväl jobb som tillväxt och hela europrojektet, så sitter politikerna fast i rädslan som skapades av 70- och 80-talets skenande inflation, skriver Per Lindvall.
20 feb 2019

Sverige och eurozonen har stora problem med sin förda ekonomiska politik. Den är utpräglat deflationistisk och deflation är inte att leka med om den får fäste. I Sverige är det ”överskottsmål” och inom euroområdet så är det tyskans ”Schuldenbremse” som står som både varumärke och innehåll för  detta fatala snedtänk.

Det är många som försöker följa den allt starkare pouplistplantans rötter. En del letar sig upp från gammal unken brunmylla, och andra gror i närbesläktat näringsfattiga vi- och domjordar. Men den kanske den viktigaste roten gror i den fatala inkompetens som finns hos många ledande och statsbärande partier och inte minst de teknokratiskt styrda institutionerna Riksbanken och ECB, Europeiska Centralbanken.

Ingen svensk ledande politiker med ambition att leda landet har, vad jag vet, ställt frågan varför Riksbanken inte når sitt inflationsmål.

Centralbankernas inkompetens yttrar sig att både Riksbanken och ECB efter mer än tio år sedan den senaste finanskrisen ännu inte har kunnat få kontroll på den på den ekonomiska variabel som de är satta att hantera och styra, inflationen. Båda dessa centralbanker går nu in i en period av ekonomisk avmattning, utan att ha nått sitt inflationsmål på två procent.

Och de har väldigt små medel att hantera ytterligare inflationsfall. Det första och främsta arbetsredskapet, styrräntan, är redan på minus, och det andra arbetsredskapet, så kallade kvantitativa lättnader, där de köpt upp statsobligationer och betalat med korta växlar, har redan fyllt balansräkningarna till brädden.

Men ingen verkar ställa frågan varför Riksbanken och ECB har misslyckats med sin inflationspolitik. Att hävda, som många gör, att ”global konkurrens” och ”näthandel” gör inflationsmålet omöjligt är ännu ett sätt att visa sin inkompetens. Dessa krafter är i och för sig reella, men överdrivna i ett allt mera utpräglat tjänstesamhälle. Och faktum är att det finns inget som hindrar att relativpriserna för vissa varor och tjänster faller medan andra stiger,  så att genomsnittet blir som målet två procent, mätt i självständiga och flytande valutor, som den svenska kronan och euron.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel hindrar eurozonen från inflation. (AP Photo/Markus Schreiber)

Och det senare är viktigt. För målet med en viss men stabil inflation är just att relativpriserna ska kunna anpassa sig smidigt efter utbud och efterfrågan. Om inflationen är för låg, som den är i Sverige och i eurozonen, så får vissa priser, framför allt löner som sällan eller aldrig sänks i nominella termer. svårt att anpassa sig till en lägre efterfrågan. Anpassningen av lönekostnader tar därför i stället vägen över uppsägningar och ökad arbetslöshet. Detta borde vara en av de främsta lärdomarna från eurokrisens Spanien och Grekland, liksom den pågående krisen i Italien.

I Sverige, Tyskland och Österrike har politikerna bakbundit sig själva genom att kräva ett överskottsmål eller skuldbroms.

Den konkurrenskraftiga tyska ekonomin, som står för 30 procent av den ekonomiska aktiviteten inom eurozonen, har nu en inflation 1,4 procent, strax under snittet för euroområdet. Hur ska då de problemtyngda italienska och grekiska ekonomierna kunna anpassa sig för att stärka sin konkurrenskraft om vi vet att deflation leder till ekonomisk stagnation och massarbetslöshet?

Och ingen svensk ledande politiker med ambition att leda landet har, vad jag vet, ställt frågan varför Riksbanken inte når sitt inflationsmål. Inte heller Riksbanken verkar vilja ägna sig åt den typen av självkritik och granskning.

För trots ett massivt penningtryckande, i form av privata ökade skulder, framför allt bolån, så vill inte den svenska inflationen ta fart. Den snabba ökningen av den svenska penningmängden, inlåningen i banksystemet, vilken är direkt kopplad till bolåne-explosionen, eftersom bankerna skapar sin inlåning när de lånar ut, biter inte på inflationen. Men ingen frågar varför!

Svaret torde vara att dessa pengar, den nya inlåningen, cirkulerar dåligt. Varför? Svaret kan vara att de som får denna nyskapade inlåning hör till ett demografiskt och ekonomiskt skikt som redan konsumerar det de behöver. De sparar i stället.

Har man kommit så långt i sitt frågande så måste man undra vad det finns för alternativa verktyg som gör att ett land med en egen valuta kan nå sitt inflationsmål. Svaret är givet, finanspolitik. Det vill säga att staten är den part som genom sin upplåning kan öka den ekonomiska aktiviteten, så att den blir så pass god att inflationstrycket håller sig inom målramarna. Och skulle inflationen dra iväg så har vi en institution som kan hantera det, Riksbanken, som kan höja räntan.

News

Men i Sverige, Tyskland och Österrike har politikerna bakbundit sig själva genom att kräva ett överskottsmål eller skuldbroms. Inom resten av eurozonen gäller den nästan lika absurda ”stabilitets och tillväxtpaktens” krav på max tre procents underskott relativt BNP och en statsskuld som max 60 procent av BNP. Dessa regler är riggade för att hindra 70- och 80-tals problemen med en skenande inflation.

Att de numera i stället leder till att skapa för låg inflation, det vill säga för låg ekonomisk aktivitet och därmed för hög arbetslöshet verkar inte många förment ledande politiker fatta. Att väljarna är förvirrade är knappast förvånande, men att förvirringen är så stor på högre nivå är rent av skrämmande.

20 feb 2019
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.