För tre år sedan publicerades en lång intervju med Peter Johansson i tidskriften Konstnären. Läste man artikeln verkade det var en helt vanlig intervju med en av Sveriges mest populära konstnärer.
Men jag visste att något var fel. Jag var vid tiden chefredaktör för tidskriften. Jag hade fått veta att det fanns ett ämne som Johansson inte ville att vi skulle redigerat bort. Det var ett ämne som få, eller ingen, i konstvärlden talade om då: hoten.
Det var värre än förväntat. Var tredje konstnär och författare hade någon gång i karriären utsatts för hot
Johansson, som i sitt konstnärskap med humor och självironi har ifrågasatt svensk identitet, hade utsatts för grova hot från nazister i över tjugo års tid.
Han var inte ensam. När vi senare publicerade en längre artikel på ämnet vittnade en lång rad konstnärer, både anonymt och offentligt, om samma sak. Om hatmejl, hembesök, skadegörelse och våld. När Myndigheten för kulturanalys året därpå inledde en studie med fokus på konstnärer och författare bekräftades bilden. Eller snarare – det var värre än förväntat. Var tredje konstnär och författare hade någon gång i karriären utsatts för hot på grund av sitt yrke.
Författaren frågade Skatteverket om det gick göra avdrag på den kniv-väst som hen var tvungen att bära under sina föreläsningar.
För många hade hoten blivit en del av vardagen. Något man tvingas leva med. Det var författaren som frågade Skatteverket om det gick göra avdrag på den kniv-väst som hen var tvungen att bära under sina föreläsningar. Det var konstnären som aldrig lät barnen öppna dörren när någon ringde på – då nazister gjort återkommande besök och ristat hakkors på dörren.
Konstnärer och författare är inte de enda som hotas idag. Journalister, politiker, jurister, forskare och lärare är andra yrkesgrupper där hoten uppmärksammas på senare tid. Var tredje journalist har utsatts för hot bara det senaste året, enligt en undersökning från Journalistförbundet.
För flera av dessa yrkesgrupper är hot och hat i dag en av de allvarligaste arbetsmiljöfrågorna. I Myndigheten för kulturanalys rapport “Hotad kultur” (2016) vittnade de som drabbats om nedstämdhet, depressioner och sjukskrivning som följd.
De allra flesta anmäls aldrig, eftersom få som drabbas tror att det kommer leda någonstans.
Även personen som betraktade sig som härdade och hårdhudade berättade om hur hoten i längden är nedbrytande, särskilt när de riktades mot familjen. Det är en sak när du får ett hot i din yrkesroll på jobbet – något helt annat när hotfulla telefonsamtal kommer till ditt barns förskola.
Hoten kommer från många håll, från vänsterextremister, radikala islamister, djurrättsaktivister, kriminella och inte minst helt vanliga knäppgökar – en grå massa av anonyma hatare och troll. Men en grupp sticker ut i flera undersökningar: högerextremister, rasister och nazister.
Tyvärr leder i dag endast en bråkdel av hoten till åtal. De allra flesta anmäls aldrig, eftersom få som drabbas tror att det kommer leda någonstans. Inom rättsväsendet har dessa brott länge haft låg prioritet.
Det finns en sak som dessa hot har gemensamt, oavsett vem som är avsändare: de vill tysta.
Hoten som riktas mot ovan nämnda grupper är dock inte bara en arbetsmiljöfråga. Inte heller ett brott som endast berör individer.
Politiker, journalister, författare, konstnärer, jurister och forskare utgör centrala grupper i offentligheten – vilket också är en förklaring till varför de är så utsatta.
Det finns en sak som dessa hot har gemensamt, oavsett vem som är avsändare: de vill tysta. Genom hot, trakasserier och förnedring vill de förskjuta röster från offentligheten. Hoten är därför grunden ett angrepp mot det öppna samhället – och mot oss alla.