Jag kunde inte sova, återvände maniskt till mobilen som jag gömt under huvudkudden. När valresultatet stod klart väckte jag min gravida flickvän för att berätta att världen inte var densamma längre.
Sedan dess har denna dunkla känsla, eller snarare längtan, bara tilltagit i styrka. Jag känner hur den drar i mig. Pockar. Lockar. Drömmen om det lilla. På Hemnet tittar jag på allt äldre och allt mer avlägsna hus. För mitt inre ser jag det. Den röda stugan, hundratals år gammal, i skogsbrynet, skymd bakom syrenhäckar och knotiga äppelträd. Ett hus vid vägens slut – en plats dit bara jag kan hitta.
För många år sedan läste jag om begreppet ”inre exil”, det var då ett främmande och närmast exotiskt fenomen. Om människor som lämnat de yttre omständigheterna och gått in i sig själva. Hur de slutade att interagera, uttrycka, synas – liksom blev stumma för omvärlden. De gjorde det för att världen de levde i blev omöjlig att uthärda. Det var människor som levde under fruktansvärda omständigheter, i Nazityskland, Sovjetunionen och på Kuba.
Tyvärr befarar jag att det också handlar om tidsanda.
Det vore naturligtvis förmätet, rentav löjeväckande, att på något sätt jämföra sin egen situation med dessa människor. Ändå har jag på senare tid upplevt en allt starkare dragning till ett tillstånd som liknar den inre exilen.
Kanske handlar det bara om ålder. Om hur hjärnan och lemmar stelnar. Om den tilltagande skräck och det främlingskap man känner inför förändringar. Det vore på sätt och vis skönt om det bara var min egen åldersnoja. Tyvärr befarar jag att det också handlar om tidsanda.
Det märkliga är att denna känsla inte drivs av rädsla utan av en förförisk längtan.
Jag följer inte längre nyhetsflödet med samma besatthet. Istället lagar jag en lång middag, mörar köttet, syrar grönsakerna, lagar såsen från grunden. Mobilen drar inte längre efter min uppmärksamhet – allt oftare glöms den kvar i jackfickan. Istället driver jag ner händerna i planteringsjorden och följer kryddornas och salladens långsamma framväxt.
Dit inga opinionsundersökningar når, där den eviga tystnaden råder.
Jag sade nyligen upp vårt tv-paket – alla nyhetskanaler. När debattprogrammen börjar på SVT flyr jag in i en lång tv-serie på Netflix. Helst om en främmande, förfluten värld.
Och jag längtar alltmer till sommarens fjälltur. Då jag packar stormköket, fiskespöet och reser till landet bortom telemaster och eluttag. Dit inga opinionsundersökningar når, där den eviga tystnaden råder. Jag vet redan nu att jag kommer vilja stanna där.
Det är märkligt hur förförisk och tillsynes ofarlig denna längtan till det lilla livet är. Att just i det ögonblick då man borde skrika så föds lusten att baka småkakor. Att i den stund då jag borde strida drömmer jag om stilla nätter vid skogsgölar.
Handlar det om feghet? Om apati? Eller är det bara ett uttryck för verklighetsflykt?
Det enda jag vet är att den lilla världen, hur förförisk den än framstår, är en utopi. Och att min dröm om att försvinna dit inte kommer att rädda mig.