”Vad gör du?”
Den eviga frågan. När jag får den av en ny bekantskap på en middag eller i ett sällskap brukar jag skruva på mig. För egentligen undrar ju inte personen som ställer frågan vad jag sysselsätter mig med om dagarna. Det underliggande frågan är i själva verket: ”Vem är du?”
Vårt yrke betraktas idag som en central del av vår personliga identitet. Vad vi ägnar våra arbetsdagar åt förutsätts berätta något om vårt själsliv. Vilka vi är. Vad vi drömmer om. Och vilka ambitioner vi har i livet.
Svaret på frågan kan få människors blick att falna eller glimra till i upphetsning. På ett ögonblick kan de tappa intresset för oss eller överösa oss med frågor och vilja bli vår bästa vän.
I en värld där vi anses ha friheten att välja blir alla val en del av vårt identitetsbygge.
Ett tecken i tiden på yrkets identitetsmässiga betydelse är all den energi vi ägnar åt att hitta på nya benämningar på vad vi gör. En ”företagare” låter som en ganska grå figur. En entreprenör är däremot en mer spännande person. Vissa yrkestitlar låter betydligt fräschare och mer spännande på engelska. Vill du vara content manager eller innehållshanterare? Sökandet efter nya titlar rymmer rädslan för att uppfattas som ointressant. Om jobbet är tråkigt ska i varje fall inte titeln vara det.
Det märkliga med allt detta är dock att vi lever i en tid då vår sysselsättning egentligen inte borde spela någon roll alls. För i ett historiskt perspektiv har faktiskt vårt yrke aldrig haft så liten betydelse för vilka vi är och vilka vi kan vara.
För i tusentals år hade vi inte något annat val än att gå i våra föräldrars led. Ända fram till 1800-talet styrde det konserverande skråväsendet med ärftliga privilegier. Var pappa borstbindare – då blev du också borstbindare. Var mamma roddarmadam – då blev du också det. Dina möjligheter att klättra på samhällstrappan, göra karriär eller välja ett annat yrke var helt främmande – och i praktiken omöjligt. Du var svärdfejare fram till dödsbädden.
Istället döljer vår tids besatthet av yrken som identitetsskapare en avgrundsdjup själslig tomhet.
Därför är det något av en paradox att när vi väl frigjort oss från både skråväsende och föreställningen om att gå till samma arbetsplats livet ut tycks ägna än större betydelse åt vårt yrke.
Borde inte detta spela mindre roll än någonsin? Naturligtvis är det inte så. I en värld där vi anses ha friheten att välja blir alla val en del av vårt identitetsbygge. Istället döljer vår tids besatthet av yrken som identitetsskapare en avgrundsdjup själslig tomhet. I en tid när de flesta av oss förkastat identiteter såsom religion, ras, nation och även politiska partier återstår bara jobbet. I den liberala marknadsekonomin bygger vi vår identitet genom de val vi gör – vilket etiopiskt handplockat morgonkaffe vi köper, hur vi väljer att mala det och med vilken dropkaffe-teknik vi brygger det. Vi är våra val. Och det yttersta valet är vårt yrke.
Yrkets sammansmältning med vår identitet är en viktig del av vår tids individualistiska självförverkligade föreställning om att allt är möjligt. Har du ett tråkigt arbete är det ditt eget fel – det beror på att du ännu inte vågat kasta förtöjningarna och förverkligat din dröm om att bli tvålmakare eller ölbryggare.
Problemet är bara att våra yrkesval sällan är ett resultat av en liberal utopisk frihet. Bakgrund, klass, vänner, arbetsmarknad och rena tillfälligheter spelar ofta en större roll. I själva verket säger nog våra jobb ganska lite om vilka vi är.
Men kanske finns det hopp. Enligt flera undersökningar kommer artificiell intelligens och robotik att kunna ta över de flesta yrken inom några decennier. Kanske kan vi då ägna oss åt något mer betydelsefullt än att arbeta.