När Hasse Alfredson gick bort tidigare i år, påmindes vi igen om en väldig repertoar av högkvalitativ humor och skarpsinnig samhällskritik. Till de stora mästerverken hör filmen Den enfaldige mördaren, från 1982. Scenen där fabrikör Höglund tar emot bonden Månsson på julafton, är svår att skaka av sig. Månsson har gjort sig luspank för att kunna betala arrendet och ber om möjligt anstånd. Fabrikören tar emot pengarna och bränner dem i den öppna spisen medan Månsson ser på. ”Det är principen”, är hans motivering, ”att man ska hålla tiderna, betala i rätta datumet”.
Fabrikör Höglund är psykopat. Men han är också representant för en samhällsklass
Fabrikör Höglund är psykopat. Men han är också representant för en samhällsklass; hans handlingar inskrivna i ett socialt sammanhang. Han och Månsson har inte placerats på en kal scen utan rekvisita, utanför historien. De strukturer som gör fabrikörens övergrepp möjligt är större än dem som individer.
Uppbyggnaden av välfärdsstatens system och institutioner är till stor grad en kamp för att strukturellt ändra de reella sociala relationer som vrids upp i fiktion i den laddade scenen. En bärbjälke har varit och är generella socialförsäkringar baserade på rättigheter snarare än individuell behovsprövning. Vid arbetshindrande sjukdom – sjukförsäkring. Vid arbetslöshet – a-kassa. System skapade för att bjuda varandra på trygghet – och när det behövs, försvåra nedsjunkande i fattigdom.
Detta har inte hindrat ekonomisk utveckling, ej heller undergrävt dygder och principer om att hålla tider och betala i tid. Precis tvärtom. Fakta talar här ett tydligt språk.
Ändå har fabrikörens ståndpunkt aldrig försvunnit, bara motats tillbaka. Och inte konstigt, eftersom den inte är ett kunskapsproblem eller ett rent psykologiskt karaktärsdrag, utan en idé om hierarkier, som reproduceras i våra klassamhällen. Och på senare tid har den vuxit sig starkare igen.
I Sverige var Reinfeldt-regeringen hårdför i att urholka de rättighetsbaserade trygghetssystemen. ”Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt”, som Reinfeldt själv uttryckte det med viss stolthet. Och fortsatte ”Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor”.
Det är ett perspektivskifte – från det gemensamma ansvaret för allas välfärd, till en idé om att hjälp först ska utgå om man gått igenom andra beroendeförhållanden, och då efter individuell prövning.
Det finns förstås mycket få belägg för att detta skulle ”spara” samhället stora pengar
I Moderaternas senaste budgetmotion fortsätter idéerna om vad som ska göras med dem som hamnat i en underordnad ställning att blomstra. Under rubriken ”öka aktivitetskraven i försörjningsstödet” vill man bland annat att ”arbetsföra personer som har haft försörjningsstöd längre än tre månader [ska] delta i enklare samhällsnyttiga tjänster”. Men ofredandet ska också bli mer personligt. De kommunala initiativ där personal till exempel kommit hem till människor som sökt nödhjälp för att där inspektera deras kylskåp, ska nu göras till nationell norm: ”Socialtjänstlagen bör därför ses över med syfte att alla kommuner ska göra regelbundna, och vid behov oanmälda, hembesök”.
Det finns förstås mycket få belägg för att detta skulle ”spara” samhället stora pengar, eller att ett större inslag av förnedring i samband med ekonomisk stress skulle generera högre sysselsättningsgrad och välstånd. Men – ”det är principen”. Och dess tilltagande införlivande i våra välfärdssystem skulle röra långt fler än den som för tillfället måste gå med nedböjt huvud när arrendet är försenat. Risken är större för de allra flesta av oss, att vi någon gång måste stå där som en Månsson än som en fabrikör Höglund.
Det vi känner i märgen inför scenen i filmen är att ”principen” – i sig fullt möjlig att hävda – mobiliseras för att förnedra. Det är en impuls långt mer verklighetsförankrad än den sammanvuxna nyliberala och konservativa idén, att nedbrytande disciplinering av ekonomiskt utsatta, draperat i ordet ”incitament”, skulle leda till ett rikare samhälle.