Ack så ljuvligt det hade varit att få valsa in i juletider med fröjd i bröstet och tindrande ögon som sjunger av framtidstro. Tyvärr är jag istället djupt besviken och allt är ungdomarnas fel. Ungdomarna som märk väl är vår framtid, varför jag också är oroad.
I mitt arbete som till stor del går ut på att tugga mig igenom 500 nyhetsrubriker i minuten och se var jag kan hitta ett uppenbart skämt – hittade jag ett uppenbart kränk. På Sveriges radios hemsida läste jag rubriken: ”S och M – lika stora bland unga” och världen kändes om möjligt ännu lite mörkare. Efter en väljarbarometer från Novus står det klart att i ungdomarnas inställning till valåret 2018 är att gå in helhjärtat för Gammal God Mellanmjölkspolitik.
Vi är alltså en generation dokumenterat utbrända och deprimerade kärnfamiljsivrare som knappt har någonstans att bo.
Tydligen är det här svenska ungdomars politiska ambition: vi fortsätter som vanligt det här var väl jättebra med ett blått lag och ett rött lag och sen tänker vi inte på det mer. Vi är alltså en generation dokumenterat utbrända och deprimerade kärnfamiljsivrare som knappt har någonstans att bo. Ändå känner vi att allt är bra, vad skulle vi någonsin kunna längta efter som är lite annorlunda?
Jag vet inte om jag behöver rasa mot Sverige som fostrat sådana här spaka Lätt&Lagom-tomtar eller om jag borde rasa mot min egen föreställningsvärld. Kanske är det JAG som har som har en förvrängd bild av ungdomar, trots att jag räknas som en själv. Jag kanske har fel när jag förväntar mig att vi ska vara riviga och bitiga, vilja ha radikala alternativ ibland helt utan anledning och skrika högt även när det inte alls är nödvändigt. Det är ju så det går när en vill skapa en känsla, hävda sig själv och inte är helt klar med puberteten än. Trodde jag i alla fall.
Ni ska vara överlyckliga över att så mycket som 20 procent av svenska unga över huvud taget är intresserade
Socialdemokraterna reagerade på nyheten med att deras väljarstöd (liksom Moderaternas) på omkring 20 procent hos ungdomarna är alldeles för lågt. Kanske är det snarare våra stora mittenpartier som har en förvrängd bild av vad de förtjänar. Ni ska vara överlyckliga över att så mycket som 20 procent av svenska unga över huvud taget är intresserade av att dra vidare på era trötta gamla ”idéer” och att parlamentarismen tydligen överlever en mandatperiod till.
Jag antar att jag får vända mig till pensionärerna i nästa års valrörelse. De lämnar nu en mandatperiod präglad av fattigdom, sorg och misstänkt knarkförsäljning på sina håll men också magiska demonstrationer. Få är vi som kommer att glömma Doroteaupproret där det framförallt var de äldre som visade oss vad kamplusta verkligen innebär. Kanske är det de som river upp den här vidriga blockpolitiken som bara handlat om ordet regeringsduglighet och vem som lyckas med att vara minst hatad. Till julafton önskar jag mig nog att de senaste buden från våra riksdagspartier om en ytterligare höjd pensionsålder ska ta hus i helvete. Det tror jag skulle vara ett roligt startskott för Pensionärernas Revolutionära Valrörelse 2018 och jag kommer absolut att delta i så fall.
Få är vi som kommer att glömma Doroteaupproret där det framförallt var de äldre som visade oss vad kamplusta verkligen innebär
Jag kommer såklart hålla mig lite i skymundan och inte försöka påverka vilka frågor som blir valfrågor eftersom jag som biologisk ungdom inte vill ta mig tolkningsföreträde. Men sen är det bara att tuta och köra och jag tror vi kommer få igenom mycket, jag och pensionärerna. Dessutom är de i mångt och mycket som min egen väljargrupp; väldigt stor, gillar familjen och har ingenstans att bo – med skillnaden dock att de inte samtidigt grubblar ihjäl sig över meningen med allt och vem en ska bli på jorden. Det är de ju klara med sen 40 år tillbaka eller har glömt bort. Win win! Viva la revolucion! (Eller vad det nu blir, ärligt talat vill jag mest bara bli av med blockpolitiken och jag är ingen våldsivrare även om jag vet vad våra pensionärer är kapabla till vid det här laget). God jul!