Politisk korrekthet, så kallat ”PK”, verkar för somliga vara en ständig nagel i ögat. Att behöva uttrycka sig ”korrekt” uppfattas som ett hot mot det fria samtalet och den kreativitet som ett fritt samtal förväntas skapa.
Men forskning visar snarare att PK-normen har stora fördelar. När vissa förbjuds att ge sina fördomar fritt spelrum blir andra mer villiga att bidra med kreativa idéer.
I ett experiment på ett amerikanskt universitet fick studentgrupper i uppdrag att komma på affärsidéer för en ny verksamhet på en plats där en restaurang gått i konkurs.
Innan denna brainstorming satte igång användes ett lotteri för att ge vissa av grupperna en påminnelse om PK-normen. PK-grupperna fick inleda arbetet med en tio minuter lång diskussion av politiskt korrekta beteenden i sin egen universitetsmiljö. Deltagarna i dessa grupper uppgav i efterhand att de varit mer uppmärksamma på respektfullt beteende i sina diskussioner av affärsidéerna.
En jämförelse av antalet affärsidéer visade att grupperna som påmints om PK-normen kom på nästan dubbelt så många idéer som de andra grupperna. Fler vågade uttrycka sina tankar när de förväntade sig att diskussionen skulle vara mer respektfull. Snarare än att förtrycka åsikter ledde alltså PK till en större kreativitet och att fler åsikter kom till tals. Det var inte heller bara kvinnor som blev mer kreativa, utan också män.
De manliga domarna avbryter oftare de kvinnliga domarna och juristerna. Tonlägena var också annorlunda.
Resultaten om PK-normen är naturligtvis relevanta i ljuset av #metoo. Om kreativiteten i en organisation tar skada av sexistiska uttryck – eller förväntningen om sexistiska uttryck – vad kan vi då förvänta oss av en miljö där det förekommer rena sexuella trakasserier?
Men vi kan också ta steget i motsatt riktning och tänka på beteenden som är mindre uppenbara än sexistiska eller rasistiska kommentarer eller ordval. En forskningsmetod som på senare tid blivit populär är att låta dataprogram analysera människors tonlägen när de diskuterar med varandra. Vissa tonlägen signalerar dominans och kan få andra att sluta delta i diskussioner, detta helt utan att personen sagt något som är uttalat sexistiskt.
En forskargrupp på Harvard har i en rad undersökningar applicerat röstanalys på olika sammanhang där ett fritt samtal har stor betydelse. I USA:s högsta domstol görs ljudupptagningar av rättens förhandlingar, vilket gör det möjligt att analysera hur domarna beter sig mot varandra och mot de jurister som medverkar i målen. Resultaten är både slående och nedslående. De manliga domarna avbryter oftare de kvinnliga domarna och juristerna. Tonlägena var också annorlunda. De manliga domarna var benägna att ha höjda tonlägen när diskuterade med eller svarade på frågor från kvinnliga domare.
Ett höjt tonläge visar att personen är kritisk snarare än positiv, eftersom tonläget höjs när människor pratar ”emot” snarare än ”till” varandra. Det höjda tonläget är en fysisk reaktion som följer av att kroppen blir mer spänd, vilket också påverkar stämbanden. Att männen talade till kvinnorna på det här sättet visade sig också få konsekvenser. Efter att ha utsatts för höjda tonlägen var de kvinnliga domarna mindre benägna att ställa frågor i de följande förhandlingarna.
För mig är analysen sorglig. Jag tänker på personer som Sonia Sotomayor, en kvinna som kämpat sig upp från en fattig bakgrund i The Bronx hela vägen till högsta domstolen. Inte ens då kan hon få en likvärdig behandling! Jag hoppas att svenska forskare också börjar analysera ljudinspelningar av våra samtalsklimat. En likvärdig och respektfull miljö är viktig för att alla ska våga komma till tals och en grundförutsättning för verklig åsiktsfrihet.