Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
”Liberalernas eurodröm är självskadebeteende” Jan Björklund, partiledare Liberalerna, gillar euron. Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT

Krönika ”Liberalernas eurodröm är självskadebeteende”

Jan Björklunds utspel om att gå med i euron kan klassas som självskadebeteende. Inget land utom Tyskland har gynnats av euron. Ändå finns ett politiskt maskineri i Sverige som driver på att Sverige ska gå med i EMU, skriver Per Lindvall.
8 Mar 2018

Liberalerna vill införa euron senast 2022 och gå med i bankunionen snarast, medddelade Jan Björklund i veckan. Det vittnar om en tondövhet som nog ska klassas som självskadebeteende. Man frågar sig om partiet har lärt sig något av eurokrisen.

Att det finns ett politiskt maskineri som driver på för att Sverige ska gå med i den Europeiska monetära unionen EMU vid första bästa lucka i den folkliga opinionen, eller helst utan dess stöd, är uppenbart. För varför skulle vi annars föra en finanspolitik som är helt i linje med den ekonomiska tvångströja som kallas ”Stabilitets och tillväxtpakten” och varför har vi detta konsensus runt lönebildningen, där exportindustrin ständigt ska vara löneledande, oavsett hur tillgång och efterfrågan på arbetskraft ser ut inom andra sektorer, vilket endast är logiskt om vi har en fast växelkurs.

På sätt och vis är det bra att Liberalernas och dess egen Sven Dufva, Jan Björklund, går ut öppet med sina euroambitioner.

På sätt och vis är det bra att Liberalernas och dess egen Sven Dufva, Jan Björklund, går ut öppet med sina euroambitioner. Att endast drygt 10 procent av svenskarna är med på hans tåg och vill gå med kanske kan te sig lockande för ett parti som annars är på väg mot en destination utanför fyraprocentsspärren.

För det är uppenbart att euron inte har varit någon succé för de flertalet länder som har varit med där. Det stora undantaget är Tyskland, vars exportindustri har haft stor glädje av att euron försvagats till följd av de krisåtgärder som den europeiska centralbanken ECB tvingats genomföra. Därtill kan vi lägga Irland och Luxemburg vars framgångsrecept till stor del har byggt på skattearbitrage i förhållande till andra euroländer. För övriga länder har det knappast varit någon större glädje. Det tredje största eurolandet Italien hör till de långsiktiga förlorarna, där nominell BNP är lägre idag än den var när landet gick med i EMU. Att euroskeptiska partier sopade banan i det senaste italienska valet är därför inte så märkligt, men tydligen inget som bekymrar en Björklund.

En egen valuta är sannolikt den bästa och billigaste försäkringsmekanism som ett land kan ha när det får problem med sin konkurrenskraft.

Den så kallade Stabilitets-och tillväxtpakten som infördes 2011 när eurokrisen höll på att blomma ut kan närmast beskrivas som ett skott i foten. Den tyska kaffesumpsanalys som den byggde på och som satte ett maxtak för statsskulden i förhållande till BNP på 60 procent och att ett årligt budgetunderskott inte får understiga  3 procent av BNP, gav en generell åtstramning som är huvudförklaringen till att euroländernas tillväxt har sackat efter omvärlden. De förklarar även att konvergensen mellan euroekonomierna nästan helt har kommit av sig. Det samband som nationalekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff ansåg sig se där tillväxten faller kraftigt när statsskulden överstiger 90 procent av BNP visade sig vara en felprogrammerad synvilla.

Det är uppenbart att ett sådant euromässigt mönsterland som Finland hade mått mycket bättre av att ha en egen flytande valuta som Sverige. Det gäller i synnerhet efter finanskrisen där landet har haft makroekonomiska problem som Nokias kollaps, skogsindiustrins strukturproblem och ovanpå det problemen med handeln med grannen i öst

En egen valuta är sannolikt den bästa och billigaste försäkringsmekanism som ett land kan ha när det får problem med sin konkurrenskraft.

Den framgång som euroområdet haft får tillskrivas Europeiska centralbanken ECB:s ordförande Mario Draghi, vars förordnande nu löper ut, skriver Per Lindvall. (AP Photo/Michael Probst)

De framgångar som har skett inom euroområdet, att ett haveri kunde undvikas, kan till stora delar tillskrivas centralbankschefen Mario Draghi. Hade denne fortsatt i företrädaren Jean Claude Trichets hjulspår hade man varit ”on a highway to hell” för att ta en passande melodi.

För som Financial Times tyskbördiga kolumnist Wolfgang Munchau skriver så finns det inget i ECB:s uppbyggnad och struktur som gör den immun mot dåligt ledarskap.  Draghis mandat är på väg att löpa ut. Och med tanke på att Tyskland och dess centralbankschef Jens Weidmann varit ytterst skeptisk till allt vad Draghi gjort så kan vilka ”ordoliberala” stolligheter som helst komma ut därifrån.

Argumentet att Sverige måste gå med i EMU för att få inflytande i ett allt mer eurocentrerat EU känns som ett väldigt vältuggat tuggummi. Genom att stå utanför så kan vi visa att det finns en annan och bättre väg att gå. Går vi med så blir väl vårt inflytande på marginalen jämförbart med de östtyska delstaterna Thüringen, Sachsen, Brandenburg och Mecklenburg-Vorpommern som är befolkningsmässigt jämbördiga.

8 Mar 2018
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.