Kan Magdalena Andersson släppa nyliberalismen? Kan Magdalena Andersson släppa Milton Friedmans teorier, undrar Per Lindvall. Foto: TT

Krönika Kan Magdalena Andersson släppa nyliberalismen?

Krönika Svensk politik är ännu fast i ett nyliberalt tänkande. Idag borde vi se tillbaka på marknadiseringen i ett nyktert ljus och i stället hitta nya vägar framåt, skriver Per Lindvall.
7 sep 2021

Vilket parti ska en socialliberal väljare rösta på?

Trots att ingen längre säger sig vara nyliberal, så dominerar de neoklassiska ekonomiska modeller som nobelpristagaren Milton Friedman skapade nyliberalismen av, den verkställda ekonomiska politiken. Det vill säga att ”marknadens” kollektiva visdom är den bärande bjälken som politiken har att förhålla sig till. Inte ens Socialdemokraterna, med finansministern och den sannolika partiledaren Magdalena Andersson i spetsen, vill släppa den modellen.

På 80- och 90-talet var också dess trossatser mycket dominerande i den ekonomiska politik som fördes i den utvecklade världen. Flera traditionellt socialdemokratiska partier, som Labour i Storbritannien under Tony Blair, det mer socialliberala amerikanska ”tältet”, Demokraterna, under Bill Clinton och tyska SPD:s Gerhard Schröder, omfamnade med stor politisk framgång dessa idéer, den så kallade ”tredje vägen”.

Det sågs som svaret på de kriser och inflationstryck som skakade västvärlden under slutet av 80-talet och inledningen av 90-talet.

Växande ojämlikhet bromsar tillväxten och sänker investeringarna.

Det gäller inte minst Sverige efter den svenska finanskrisen, som fick den dåvarande statsministern Göran Persson att hävda ”att den som är satt i skuld är icke fri”. Jag satt då på första parkett, som kreditriskanalytiker.

De svenska statsfinanserna var ansträngda i mitten på 90-talet och de svenska realräntorna var extremt höga, då inhemska inflationen föll mot noll. Det fick underskottet i den offentliga sektorn att stiga kraftigt, när skatteintäkterna föll och de automatiska stabilisatorerna, typ a-kassan, kickade in. Räntesubventionerna till nyproducerade bostäder blev också mycket kostsamma.

Men den svenska finanskrisen hade sin grund i en allt för snabb privat kreditexpansion under 80-talet efter avregleringen av den svenska kreditmarknaden. Staten visade budgetöverskott under slutet av 80-talet. Krisen var egentligen ett bevis för att marknaden har svårt att självreglera sig på ett smidigt sätt, utan tenderar ofta att gå från ”boom to bust”.

De höga realräntorna, där den dåvarande Riksbanksdirektionen under Urban Bäckström förde en extremt åtstramande räntepolitik, i kombination med statsfinansiella besparingar ledde till att den svenska krisen snarast fördjupades och förstärktes, även om det stampade ut inflationen. Det var den svenska kronans depreciering, efter att den fick flyta fritt, och extern efterfrågan till vår därmed mycket stärkta exportsektor som drog upp oss ut hålet.

Jag var med. Jag var medlem in Moderata ungdomsförbundet.

Denna kris liksom 80-talets intensiva ”valfrihetsdiskussion” banade väg för privatiseringarna, marknadslösningarna och åtstramningarna. (Jag var med. Jag var medlem in Moderata ungdomsförbundet.)

Men jag vill hävda att detta fullskaleexperiment med nyliberala idéer inte har varit rakt igenom lyckosamma utan har skapat det mesta av de sociala och ekonomiska spänningar som vi idag har att brottas med, i form av växande ojämlikhet socialt utanförskap.

Den växande ojämlikheten skapar inte bara sociala spänningar utan är också, i tvär kontrast till nyliberal ”supply-side-economics”, något som sänker aktiviteten i ekonomin. Det vill säga växande ojämlikhet bromsar tillväxten och sänker investeringarna.  I en rapport från  Harvard beskriver ekonomerna Mian, Straub och Sufi hur detta funkar.

Det är inte så märkvärdigt om man förstår hur det finansiella systemet fungerar. Om vårt kredit- och penningskapande till största delen bara kanaliseras till köp av andra värdepapper, obligationer, aktier eller fastigheter, som är att betrakta som en finansiell tillgång, så driver det ingen efterfrågan av vare sig konsumtion eller investeringar utan driver bara upp priserna och ner avkastningen på dessa finansiella tillgångar. Det är den växande ojämlikheten som är den främsta kraften till de sjunkande realräntorna under den nyliberala eran från 80-talet, enligt samma ekonomer .

Det är precis så det har funkat i Sverige. Statens och det offentligas reträtt från bostadsmarknaden är ett paradexempel, vilket jag har försökt utveckla i krönika på sajten Bostadspolitik .

Det vill säga de allt djupare problemen som de nyliberala reformerna har skapat går att rulla tillbaka. Med rätt politik.

Problemen med dessa nyliberala reformer är att de har skapats för att vara så ”irreversibla” som möjligt. Där äganderätten och näringsfriheten är de heliga principer som har stadfästs så djupt som det någonsin går. Eller snarare definitionen av dessa rättigheter, som inte bygger på några ekonomiska naturlagar utan de är till sin natur politiska och handlar om vem som får privilegiet att definiera dem. De amerikanska juristerna Michael Heller och James Salzman reder ut detta väl i boken ”Mine! How the hidden rules of ownership control our lives.”

Det vill säga de allt djupare problemen som de nyliberala reformerna har skapat går att rulla tillbaka. Med rätt politik.

Vill man komma åt det sjuka systemet med vinstmaximerande skolor, så kan man börja med att reformera systemet för den så kallade skolpengen, som i dag är ger stora arbitragevinster till friskolorna.  Med sjunkande marginaler i friskolorna blir de också allt mindre intressanta som investeringsobjekt. Detta kommer i sin tur att bana väg för andra riktiga reformer.

Frågan är bara vilket parti en socialliberal väljare ska rösta på för att få till någon nyordning?

7 sep 2021
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan