Calmfors sätter betyg på Sveriges finansministrar Per Lindvall besökte releasen för Lars Calmfors nya bok. Foto: TT

Krönika Calmfors sätter betyg på Sveriges finansministrar

Ny bok Lars Calmfors avslöjar att han tycker att Anders Borg överskattade sitt nationalekonomiska kunnande. Men ekonomiprofessorn har inget direkt svar på frågan om vem som ska stå i skuld när svensken ska spara. Kanske har det att göra med att nationalekonomer är dåliga på balansräkning, skriver Per Lindvall.
7 okt 2021

Häromdagen var jag på Lars Calmfors presentation av sin nya bok ”Mellan forskning och politik” som beskriver 50 års erfarenhet av att sitta som en expert, nationalekonom, i den politiska tryckkokaren. Vi var inte så många själar på presentationen. (De stora drakarna Expressen och Dagens Industri hade redan fått sina intervjuer och han var bokad för SVTs morgonsoffa dagen efter.) Calmfors fick dock några frågor från den lilla gruppen.

En intressant och lite skvallrig sådan var om han kunde recensera de finansministrar han hade jobbat med. Av svaren framgick att det är uppenbart att Calmfors och Anders Borg inte riktigt gick ihop och att Calmfors anser att Borg överskattar sitt nationalekonomiska omdöme. Den nuvarande finansministern och högst sannolika nya partiledaren för Socialdemokraterna Magdalena Andersson beskrivs som tuff och hård utåt, i mötet med sina motståndare, men öppen och mer inlyssnande i mindre grupp.

I sådana sammanhang hävdar Calmfors att Magdalena Andersson inte har något behov av att hävda att hon har rätt. Personligen hoppas jag att hon visar mer av det senare även utåt om hon lyckas behålla positionen som statsminister. För i mina ögon behöver hon ta ut en helt ny kompassriktning för att lämna sina omhuldade ”lador” långt bakom sig.

Calmfors skruvade lite på sig. Jag uppfattade inte att jag fick något bra svar.

Bosse Ringholm verkar inte ha gjort något större intryck. Göran Persson får rosor för sin ”nödvändiga” skuldsanering. (Min uppfattning är att denna sanering gick alldeles för långt, men jag ska läsa boken för att se om det ger mer kött till det benet.)

I denna diskussion kom vi så långt tillbaka som till Anne Wibble. Hon beskrevs som kompetent med sin ekonomie licentiat, liksom dotter till nobelpristagaren i ekonomi Bertil Ohlin. Enligt Calmfors lät hon sig dock övertygas allt för mycket av den under 80-talet framavlade så kallade ”normpolitiken”. Den senare skulle råda bot på återkommande kostnadskriser och en tjurigt hög inflation. Hon bet sig dock fast vid dessa normer, vilket i samband med 90-tals-krisen, som Riksbankens räntehöjningar för att försvara kronan, bidrog mycket kraftfullt till att skjuta den svenska ekonomin i sank.

Väl framme vid Anne Wibble fick jag också plocka fram en av mina retoriska favoritfrågor:

Anne Wibble hävdade ju att ”alla borde ha en årslön på banken”. Det är väl tänkt att denna årslön ska kunna vara en buffert, ett slags privat socialförsäkring. Men hon säger inget om vem som ska ta på sig motsvarande årslön i skuld. Vem ska ta på sig skulden?

Calmfors skruvade lite på sig. Jag uppfattade inte att jag fick något bra svar. Han gled exempelvis in på att vi kunde ha fordringar mot omvärlden som matchar denna årslön. Det kan stämma, till viss del, men till en liten del.

Jag tror mig förstå hur en balansräkning fungerar, vilket många nationalekonomer inte gör.

Jag ska erkänna att jag är en enkel radskrivare, men har en bakgrund som finansanalytiker och är civilekonom, med specialisering mot redovisning och finansiering. Jag har dock en käpphäst, som jag uppfattar som mycket bärkraftig. Jag tror mig förstå hur en balansräkning fungerar, vilket många nationalekonomer inte gör.

Eller snarare bortser de från balansräkningen eftersom deras tillämpade modeller gör det. Jag har i ett annat sammanhang anklagat vår ekonomie nestor Lars EO Svensson för att använda fel modell och just inte ta hänsyn till finanssektorns balansräkning och då framför allt hur dess skulder och fordringar uppstår, och därmed risker i systemet. Bankernas primära skulder är inlåning, vilket är det vi i dagligt tal kallar sparande.

I stort sett alla transaktioner som sker i vår svenska ekonomi sker genom att vi betalar eller får betalt genom att skifta runt sådana fordringar på bankerna. Bankerna kan växla in sådan inlåning genom att ge ut obligationer, men det sker i ett senare steg. Man ska veta att 97 procent av stocken av betalningsmedel (M2) utgörs av sådan inlåning i bankerna medan resten är sedlar och mynt (M1), men som andel av gjorda transaktioner är inlåningen ännu mer betydande.

I verkligheten så skapar bankerna denna inlåning, sin skuld, samtidigt som de skapar en fordran på någon annan

Men denna inlåning är inget ”sparande” som bankerna samlar in från hushåll och företag, vilket är den dominerande förklaringsmodellen (”the loanable fund model”) i vissa nationalekonomiska kretsar, som den sedan 80-talet inflytelse rika neoklassiska (läs nyliberala) skolan.

I verkligheten så skapar bankerna denna inlåning, sin skuld, samtidigt som de skapar en fordran på någon annan. Den som vill läsa mer om detta kan läsa Money creation in the modern economy | Bank of England.

Och då är vi tillbaka till Wibble. Om någon har en årslön på banken så måste någon annan ha en årslön i skuld. Helt enkelt för att det är så systemet fungerar. De huvudsakliga skuldtagarna i Sverige i dag är bolåntagare. Men det kan även vara andra, som staten genom Riksbanken. Bankernas fordringar på Riksbanken kallas reserver.

I Sverige utgör dock reserverna en blygsam del av bankernas fordringar. De som finns är resultatet av Riksbankens köp, av framför allt statsobligationer. Riksbanken betalar obligationssäljarna genom banksystemet, där bankerna får reserver och säljarna får betalt i en fordran på banken.

Bitcoin är det största kedjebrevet av alla.

Med kunskap om hur en ekonomis balansräkning ser ut och fungerar så kommer också insikter om hur ekonomin som helhet kan fungera och de risker som kan byggas upp. Vårt så kallade överskottsmål, där den offentliga sektorn över tid ska ha ett överskott i sina betalningar framstår exempelvis inte som särskilt klokt över tid.

Att ta in mer i skatt än vad man gör av med och amortera på statsskulden är nog bra om ekonomin är överhettad och inflationen är i stigande (för mycket pengar jagar för få varor). Men i tider när Riksbanken har haft mycket svårt att nå inflationsmålet blir det bara ytterligare en ekonomisk broms. Och det är högst tveksamt om den svenska ekonomin som helhet blir stabilare om staten ”samlar i ladorna”.

För att en ekonomi ska fungera och betalningsmedel skapas måste någon sätta sig i skuld. ”Om ingen är satt i skuld är ingen fri”, med hälsning till Göran Persson. Att staten, som genom sin beskattningsrätt och sin Riksbank alltid kan lösa sina betalningar krymper sin skuld kan knappast vara det som skapar den bästa skuldmixen i en ekonomi.

Om staten ändå gör detta och för att ekonomin inte ska falla ner i deflation, så måste det skapas pengar och matchande lån på något annat ställe i ekonomin. I Sverige är det bolånen som med råge har fyllt den rollen.

Det är högst tveksamt om den svenska ekonomin som helhet blir stabilare om staten ”samlar i ladorna”

Och i bolånesektorn har det skapats väldigt mycket lån och inlåning. Detta har naturligtvis drivit upp priserna på bostäder, liksom andra finansiella tillgångar. Men med penningskapande i detta hörn, där man huvudsakligen belånar befintliga tillgångar och där fordringarna ackumuleras hos dem som inte har något större konsumtions- eller investeringsbehov, då faller avkastningen på finansiella tillgångar, priserna stiger, men efterfrågan i ekonomin sjunker också.

Men fallande avkastningskrav skapar nya belåningsmöjligheter. De som samlar på sig sådana fordringar ska helst växla in dem mot aktier, om vi läser Dagens Industris krönikör Henrik Mitelman. Vi får lära oss akronymen TINA – ”There is no alternative” (till aktier). Men fortsatta ”värdeökningar” förutsätter att det hela tiden pumpas in nya skulder och betalningsmedel i systemet.

Men detta får konsekvenser. För det första leder de ekonomiskt skeva fördelningarna, den växande ojämlikheten, till att driva ner räntor OCH den ekonomiska aktiviteten. Vi får det tillstånd som ekonomen Larry Summers kallar ”secular stagnation”. Att det kan vara på detta viset visar två forskningsrapporter; What explains the decline in r∗? och The Saving Glut of the Rich.

Om någon har en årslön på banken så måste någon annan ha en årslön i skuld

Och vi pumpar upp finansiella bubblor. Tänk bostäder, fastigheter, aktier och obligationer. Till det kan vi numera lägga kryptovalutor där Bitcoin är det största kedjebrevet av alla.

Det är inga nya insikter att sparande som inte kanaliseras till konsumtion eller investeringar, egentlig ekonomisk aktivitet, enligt lagen om att ”den enes utgift är den andres inkomst”, leder helt snett.
”It is utterly impossible . . . for the rich to save as much as they have been trying to save, and save anything that is worth saving” som Federal Reserves chef Marriner Eccles, berättade vid ett kongressförhör 1933.

Det gällde 1933 och stämmer fortfarande alltför väl 2021. Dags att ta kål på sparkulten.

7 okt 2021
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan