ILO och Världsfacket: Corona slår hårdast mot fattiga länder

Den världsomfattande krisen i coronapandemins spår är som hämtad från en skräckfilm. Mardrömmen beskrivs i prognoser med röda siffror:

Arbetstillfällen har försvunnit som i en öppen fallucka. ILO konstaterar att mängden arbete i världen minskar under årets andra kvartal i en omfattning som motsvarar 300 miljoner jobb. Arbetslösheten når nya skrämmande höjder i en värld som på nyårsafton hade 190 miljoner arbetslösa.

I Internationella valutafondens dystra prognos får 160 länder räkna med sjunkande BNP i år. Vid nyår bedömdes 170 länder få tillväxt i år.

Över denna nattsvarta statistik svävar hotet om svält. FN-organet mot hunger, WFP, varnar för en ofantlig nöd med 265 miljoner människor som inte har mat för dagen. Det är en fördubbling av antalet svältande i världen. Orsaken är coronasmittan.

Vi är chockade över hur sårbara multijättarna är.

Sharan Burrow, ITUC, efterlyser stöd för de fattigaste länderna att hantera coronakrisen. Foto: ITUC.

– Coronavirus har påverkat världen på ett sätt som vi inte sett sedan depressionen på 1930-talet och effekterna är förmodligen större än då. Vi är på väg in i en massiv depression, säger Sharan Burrow, generalsekreterare för världsfacket ITUC, till Arbetsvärlden.

Hon är förvånad över hur sårbara de riktigt stora företagen är. Multinationella bolag har inte ens samlat sådana reserver i ladorna att de kan driva verksamheten i tre månader utan statligt stöd.

− Vi är chockade över hur sårbara multijättarna är, säger Sharan Burrow.

Inom Internationella fackliga samorganisationen, som är det svenska namnet på ITUC, finns en besvikelse över den sneda fördelningen mellan nationella och internationella satsningarna för att rädda arbetstillfällen, liksom snedheten i satsningarna på inkomststöd till löntagare. Medan enorma summor fördelas inom den rika världen får utvecklingsländerna, som till stor del saknar egna resurser, bara småsmulor.

– För stunden saknas den globala solidariteten, säger Sharan Burrow.

Siffrorna talar sitt tydliga språk, men det är i en storleksordning som är svår att greppa. I världen beräknas man spendera hundratusen miljarder kronor på återhämtningen efter corona-pandemin, vilket skulle motsvara vad den svenska staten spenderar under 100 år med dagens storlek på statsbudgeten.

Men kostnaderna innan världsekonomin har återhämtat sig kan bli de dubbla, varnar Sharan Burrow, som hade stora förväntningar när G20-ländernas arbetsmarknadsministrar höll en specialsession i slutet av april.

Föreslår global social fond

ITUC hade hoppats på att G20-länderna skulle ställa sig i spetsen för en global social fond, vars syfte skulle vara att säkra livsmedelsförsörjning och inkomster för de mest utsatta världsmedborgarna.

– OECD har räknat ut att 350 miljarder kronor under fem år skulle räcka för grundläggande stöd inklusive inkomststöd till de 28 fattigaste länderna i världen, säger Sharan Burrow.

Siffrorna är så enorma i denna diskussion, att en omvandling till procent gör storleksordningarna tydligare. ITUC vill att världen satsar 0,35 procent av sina totala stödinsatser på de 28 fattigaste länderna. Summan skulle dessutom räcka till en reserv som ger dessa stater motståndskraft att reda ut nästa kris.

Vi fick fina ord, men inget handlande.

ITUC vill dessutom se ett stöd till låginkomst- och medelinkomstländer som motsvarar en enda procent av världens totala återhämtningssatsning på 100 tusen miljarder kronor.

– Detta är bara en droppe av vad världen spenderar. Ja, solidariteten brister. G20-mötet skulle sätta i verket den globala sociala fonden som faktiskt hade räddat människor i nöd. Vi fick fina ord, men inget handlande.

Vägen ut ur krisen handlar om en investeringsledd återhämtning, som skapar hållbara arbetstillfällen. Inte minst handlar det om gröna investeringar och en omvandling av många tätbefolkade städer genom införande av rena transporter och ren energi parat med skapandet av goda arbetsplatser där man respekterar kollektivavtal, enligt Burrow.

Hälsosektorn skapar jobb för kvinnor

ITUC varnar för att i detta sammanhang investera för lite i hälsosektorn, utbildningssektorn och barnomsorgen.

− Sådana investeringar skapar jobb för kvinnor. En utbyggd barnomsorg behövs också för att andra kvinnor ska komma ut på arbetsmarknaden på bred front.

Det är hemskt ironiskt, men vi är nu beroende av några av de sämst avlönade arbetstagarna i världen.

Och organisationen har ett genusperspektiv och lyfter fram kvinnornas roll. När ITUC ställer fackliga krav i hälso- och säkerhetsfrågor för den sjukvårdspersonal som möter coronapandemin i första ledet är kvinnorna i stor majoritet. Hela 70 procent av de berörda är kvinnor, enligt statistik från ILO. När de fackliga kraven ställs mot servicenäringarna är 56 procent kvinnor.

− Det är hemskt ironiskt, men vi är nu beroende av några av de sämst avlönade arbetstagarna i världen. Denna pandemi avslöjar hur beroende vi är av deras mod och engagemang när de tjänar sina samhällen för att vi ska överleva.

Många av de fakta och siffor som ITUC använder i sin argumentation kommer från FN:s arbetsmarknadsorgan ILO. Där arbetar man dag och natt för att hitta strategier mot coronavirusets effekter mot arbetsmarknaden och sysselsättningen.

Återhämtningen blir svår

Här är analysen av krisen samstämmig med ITUC:s beskrivning. Den kan omöjligen lösas på nationell nivå. Samarbete på internationell nivå är den enda vägen.

− Internationell solidaritet är en nyckelfråga om vi ska bekämpa krisen effektivt, säger Michael Watt, en av ILO:s experter, till Arbetsvärlden.

Samtidigt erkänner han hur svårt det är att bedöma läget, eftersom ingen tidigare sett en så snabb nedstängning av världen. På sex veckor sattes hela världsekonomin i vänteläge och det slog direkt mot alla världens länders ekonomier.

Så sent som för några veckor sedan talade många om en eventuell kickstart av ekonomin. Företag, produktionsutrustning, serviceinrättningar, restauranger, butiker fanns där oförstört och alla personal väntade på en återgång till sin vanliga vardag. Konsumenterna väntade också på startskottet och hade bara skjutit upp sina inköp till dess butikerna öppnar igen.

Men enligt Michael Watt är inte denna utveckling trolig längre.

− Återhämtningen kommer att bli mycket svårare.

Michael Watt räknar upp flera skäl till sin slutsats: Arbetslösheten kommer att stiga, nedstängningarna i olika länder har redan slagit hårt mot egenanställda, småföretagare och småbutiker, och den osäkerhet som krisen skapar jagar iväg investerare.

− Allt detta kommer att leda till en stor nedgång i konsumtion och investeringar. Konsumenterna kommer inte att ha samma inkomster som tidigare.

När detta sker brukar den statliga sektorn gå in med stimulansåtgärder, men frågan är hur stor staternas uthållighet är mot bakgrund av krisens enorma proportioner och ländernas olika förutsättningar.

Följdverkningar i fattiga länder

När efterfrågan sjunker i de rika länderna får de allvarliga följdverkningar i utvecklingsländerna. På ILO har man redan sett hur många småföretag slagits ut i dessa länder. De i sig är en katastrof eftersom små- och medelstora företag sysselsätter den stora majoriteten av arbetskraften i utvecklingsländerna. Många av dessa, möjligen en majoritet, tillhör den informella sektorn.

Om man till detta lägger att utvecklingsländer inte har samma möjligheter till stödåtgärder som i den rika världen, varken i form av stödpaket till företag eller i form av inkomststöd till arbetstagare, blir bilden mycket mörk.

I coronakrisens fotspår kommer åter klyftan mellan rika och fattiga länder att öka. Det hävdar ILO, ITUC och flera andra.

− Detta är något som vi helt säkert kommer att se, säger Michael Watt.

ILO har nyligen reviderat sin prognos över hur mycket arbete som försvinner i pandemins spår under årets andra kvartal. Den nya, förvärrade prognosen visar inte bara på en förlust som motsvarar 350 miljoner jobb, utan också att 1,6 miljarder arbetare i den informella sektorn riskerar att förlora sitt levebröd.

Denna grå arbetsmarknad, som lever vid sidan av skattesystem och statlig insyn, sysselsätter mer än hälften av världens 3,3 miljarder arbetstagare.

− I utvecklingsländerna försöker vi utöka lönestöd och andra finansiella åtgärder som riktar sig till den informella ekonomin. Det kommer att vara en stor fråga under återhämtningen, säger Michael Watt.

Vi måste fördubbla våra ansträngningar att nå målen.

Fler olika aktörer, som FN, Världsbanken och EU-kommissionen, har redan satt av medel i fonder, vars syften är att hålla uppe ekonomierna i utvecklingsländerna. Men krisbekämpningen måste ske parallellt med arbetet mot de viktiga målen i Agenda 2030, framhåller Watt. Bland annat ska fattigdomen vara utrotad om tio år.

− Det finns en risk att vi backar tillbaka från några av våra succéhistorier och framgångar i arbetet med Agenda 2030, så vi måste fördubbla våra ansträngningar att nå målen.

Oavsett var man bor i världen behöver krisen mötas med liknande åtgärder. Billiga krediter till företag och andra insatser för att de inte ska behöva säga upp personal, inklusive stöd till korttidsarbete, samt stöd till arbetstagare som har förlorat jobbet i krisen. Allmänna sociala skyddssystem måste införas där de inte finns.

Även i vår världsdel, rika Europa, skär krisen djupa sår. Inte minst EU-bygget skakas i dess fundament. Överenskommelsen om den fria rörligheten har punkterats när gränser stängs i rädsla för smitta från grannländernas invånare. Den stabilitetspakt som begränsar medlemsländernas budgetunderskott och statsskulder har ingen verkan när länderna tvingas göra gigantiska stödåtgärder som finansieras via upplåning.

Scenario: Europa kan närma sig Kina

Den ekonomiska krisen som coronapandemin gett upphov till kommer att vara mycket länge, vilket betyder att Europa inte heller kommer att vara tillbaka i normala förhållanden på många år, konstaterar Philippe Pochet, direktören för Europafackets utredningsinstitut, ETUI, i ett blogginlägg.

Efter krisen kan EU ha fått annorlunda förutsättningar, och tvingas verka i en global miljö som inte liknar dagens omgivning. I sitt blogginlägg målar Philippe Pochet upp fyra scenarier, varav tre är problematiska:

Philippe Pochet, ETUI, målar fyra scenarier, varav tre negativa. Foto: ETUI.

I scenario ett återvänder världen till en fullständig tilltro på nyliberalismen och de fria marknadens lösningar på alla problem, vilket också skulle betyda åtstramningar av offentlig sektor.

I det andra närmare sig länder sådana auktoritära system som finns i Kina. Via ny teknik övervakas medborgarna och en del grundläggande rättigheter begränsas i utbyte mot en känsla av skydd inom landets gränser, vilket i scenariot går hand i hand med en avglobalisering av ekonomin.

I det tredje scenariot blir ledstjärnan tillväxt till varje pris, vilket ger en ohämmad konsumtion utan hänsyn till miljöeffekterna. Det skulle ge en positiv effekt på vissa ekonomiska nyckeltal och minska antalet konkurser och arbetslösheten på kort och medellång sikt, men skulle ge allvarliga konsekvenser på lång sikt. Redan nu vill en del politiker säga nej till klimatöverenskommelserna.

Det fjärde scenariot handlar om att påskynda en grön omställning och en omprövning av vår tillväxtmodell. Tecken på en sådan förändring syns i vår nuvarande utveckling, men hög arbetslöshet och den svåra ekonomiska krisen kan göra denna omställning väldigt komplex.

Det är detta scenario som Philippe Pochet hoppas på, men konstaterar att de fyra scenarierna inte utesluter varandra. De kan kombineras och utvecklas parallellt i olika delar av världen. De kan även leda till en avglobalisering efter coronapandemin, varnar Pochet.