En kall dag i början av februari 1994 sänder Sveriges statsminister Carl Bildt ett e-mail vars första rad ljöd “Dear Bill” till USA:s president Bill Clinton. Det blev en världsnyhet! Det hela marknadsfördes som den första digitala kommunikationen mellan två statschefer i historien. Det ingen nämnde var naturligtvis att de svenska myndigheterna fick kontakt med Washington via gängse diplomatiska vägar, då mejlet försvunnit i Vita Husets inbox.
I Sverige råder internetyra. Den borgerliga regeringen avvecklar löntagarfonderna och plöjer bland annat ner pengarna i den så kallade “IT-miljarden” – en stor satsning på att sprida profetian om den nya teknologin. IT-bussar reser land och rike runt för att lära svenskarna trycka fram digitala kanelbullar. Bildt blir rörelsens Lewi Pethrus och hyllar den nya teknologin som en “hävstång för den mänskliga hjärnan – och, rätt använd, för det mänskliga förnuftet och visheten. IT ger människans förmåga vingar.”
Från vänster ses Internet däremot som ett steg närmare det klasslösa samhället.
Det var dock inte bara nyliberaler som Carl Bildt som skönjer en ny skön värld. Över i stort sett hela den politiska skalan omfamnas it-tekniken. Från höger ses internet som en frihetsteknologi – som genom sin globala struktur kan befria individen. På internet är allt möjligt – där kan du bli vem du vill. Möjligheterna är oändliga.
Från vänster ses internet däremot som ett steg närmare det klasslösa samhället. Teknikens gränslöshet skulle jämna ut tillgången till kunskap. På nätet var alla lika, hette det. Där hade murarsonen samma möjligheter som bankdirektörens barn. Arbetarrörelsen lanserade med sådana argument LO-datorn (en variant på Hem-PC-reformen) för att datorisera arbetarhemmen.
Socialdemokrater och Centerpartister såg även hoppfullt på att den nya tekniken skulle överbrygga klyftan mellan stad och land. I den nya sköna digitala världen spelade det ingen roll var man bodde. Internet skulle fördjupa demokratin hette det.
Såhär mer än tjugo år senare kan man titta tillbaka på denna hoppfulla tid med viss sorg. Varken samhällsklyftorna eller klyftan mellan stad och land har under tiden minskat – tvärtom pekar den mesta forskningen på det motsatta. Kunskap har inte spridits jämnare utan kunskapsnivån hos svenska elever har rasat. Hur mycket man kan skylla på internet är dock högst oklart.
Vi sys in i kokonger, så kallade filterbubblor, där endast vårt eget ego är kompass.
Men det är bara början. Digitaliseringen, och internet så som det nu utvecklas, kommer inte bara att befästa och fördjupa ekonomiska, kulturella och regionala klyftor – utvecklingen kommer också beröva vår sista frihet.
Internet blir inte bara mer inhägnat av företag som Google och Facebook utan även allt mer personifierat. Den information vi idag lämnar ifrån oss på nätet är hårdvaluta, allt från mejl, chattar, surfdata eller helt enkelt hur vi rör muspilen säljs och köps på en gigantisk informationsmarknad.
Med hjälp av våra digitala fotspår skräddarsys vår internetupplevelse – och framför allt vilka annonser vi exponeras för. För den generation som växer upp nu kommer det personifierade internet följa dem från vaggan till graven. De kommer inte veta något annat, de kommer ha ytterst svårt att se bortom nätet.
Ett barn som växer upp i en fattig familj kommer för alltid bära med sig de digitala spåren av detta som en rutten tandrad.
Problemet med detta internet är att det ger oss vad vi förväntas vilja ha, inte vad vi behöver för att utvecklas.
Vi sys in i kokonger, så kallade filterbubblor, där endast vårt eget ego är kompass.
Ett barn som växer upp i en fattig familj kommer för alltid bära med sig de digitala spåren av detta som en rutten tandrad. Det blir en del av deras digitala DNA.
De ”smarta” algoritmerna kommer automatiskt ge detta barn sämre villkor: sämre information, lån, försäkringar och fler blufferbjudanden och fake news.
I den nya sköna digitala världen är svaghet och utsatthet alltid någons möjlighet – om det så är populister eller skrupelfria affärsmän. Det är ett internet som inte ger vingar utan som lämnar en osynlig klasstämpel i pannan.