”– Shit, nu är jag vuxen på riktigt”, utbrast min 18-åriga dotter tidigare i sommar. Hon, som just tagit studenten och sjungit om en ljusnande framtid, hade gått med i facket och blivit medlem i arbetslöshetskassan. Enligt henne är det ultimata tecknet på ”vuxenhet” att man är med i a-kassan. Vi pratade länge om att arbeta och betala skatt, att omfattas av trygghetssystemen och delta i samhällslivet.
Härom kvällen återkom vi till samtalet om att vara vuxen, och om att fatta egna och självständiga beslut som påverkar framtiden. Hennes tidsbegränsade anställning närmar sig sitt slut och hon söker nytt arbete. Hon beskriver ovisshet och oro, men också förhoppningar och framtidstro. Oro över att inte hitta något arbete, men också förhoppningar om att komma i fråga för de arbeten hon sökt. Ovisshet om att vad som är ”rätt” utbildning i framtiden, men också förväntningar omkring det preliminära yrkesvalet. Oro över att kunna flytta hemifrån (i en stad med stor bostadsbrist!), kombinerat med förväntningar om självständighet och drömmar om det första egna boendet.
Enligt undersökningen är många unga oroliga för den egna framtiden, framför allt när det gäller boende, jobb och klimat.
Dotterns oro och förväntningar är något hon delar med många andra unga vuxna. Det framkommer bland annat i undersökningen ”Sveriges ungdomar om framtiden; från YOLO till oro”, som genomfördes år 2016 av Novus på uppdrag av Linnéuniversitetet. Enligt undersökningen är många unga oroliga för den egna framtiden, framför allt när det gäller boende, jobb och klimat. Bostadsbrist och arbetslöshet framhålls som de största utmaningarna i samhället. Och det tycks finnas en idealbild att leva upp till och många unga, särskilt kvinnor, är ängsliga för att inte lyckas i livet.
I mitt arbete på universitetet möter jag juriststudenter som arbetar hårt för att tillgodogöra sig utbildningen, med syfte att komma in på arbetsmarknaden. Även hos dem finns en – dock något obefogad – oro för att inte få notarieplats eller ett jobb som jurist.
Jag har också kommit i kontakt med en annan grupp av unga människor, som står betydligt längre från utbildning, arbete och samhällsmedverkan. Det är unga som på grund av psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar får en (mycket begränsad) försörjning genom aktivitetsersättning (tidigare förtidspension). I en pågående studie om bedömningar av arbetsförmåga hos unga med aktivitetsersättning, granskar jag och mina kollegor hur läkare, Försäkringskassan och domstolar gör medicinska och juridiska bedömningar inför beslut om ersättning.
Gemensamt för många av dem som ingår i studien är att de står mycket långt från arbetsmarknaden och i många fall också långt från särskilt anpassade arbeten. Många av dem klarar inte heller av ett eget boende, av såväl sociala som ekonomiska skäl.
Ungdomsrörelsen växer i landet och intresset för olika samhällsfrågor är stort.
Men även om det finns oro och stress över arbetslöshet och bostadsbrist hos såväl min dotter som andra unga vuxna, och trots att gruppen av unga som aldrig tycks kunna konkurrera på den öppna arbetsmarknaden påstås bli större, finns också en annan tydlig trend. Och det är att allt fler unga visar ett starkt engagemang och en vilja att arbeta ideellt i olika ungdomsföreningar och andra verksamheter för att åstadkomma samhällsförbättring. Ungdomsrörelsen växer i landet och intresset för olika samhällsfrågor är stort. Det är unga kvinnor och män som strävar mot meningsfulla arbeten, med förhoppningar om ett bra boende, ett hållbart klimat och att lyckas i livet. De visar ett stort engagemang – för en ljusnande framtid som är deras.