Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Hur länge ska vi vänta på jämställda löner? I hmmelens höjd fr du kalvstek, sjöng Joe Hill, men så länge ska vi väl inte behöva vänta på jämställda löner, menar Lena Svenaeus. På bilden personal på ett demensboende Foto: Fredrik Sandberg / TT

Krönika Hur länge ska vi vänta på jämställda löner?

Avtal 2020 Endast ett mirakel verkar kunna ge kvinnor samma löner som män. Istället får vi veta att vi ska vänta, skriver tidigare Jämo Lena Svenaeus som är kritisk mot IF Metall och Medlingsinstitutet i årets avtalsrörelse.
Lena Svenaeus
31 okt 2019

Långsiktighet är ett populärt ord när arbetsmarknadens parter diskuterar åtgärder för att minska lönegapet mellan kvinnor och män. Budskapet i årets nyligen inledda avtalsrörelse är som vanligt att kvinnor måste ha tålamod och vara glada för att det går framåt om än med myrsteg. En av dem som tycker att takten är väl långsam är Kommunals ordförande Tobias Baudin. ”Om vi fortsätter i den här takten är vi inte framme förrän 2066”, framhöll Baudin på ett seminarium tidigare i år när Medlingsinstitutets siffror kring löneskillnader mellan kvinnor och män presenterades.  Han fick medhåll av LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson som i ett ögonblick av klarsyn tillade: ”Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är det mest medeltida vi har i svensk lönebildning”. Så sant som det är sagt!

Så hur kan de könsrelaterade löneskillnaderna avskaffas? Är låglönesatsningar lösningen? Eller är den strategi som Kommunal har valt ett framgångsrikt koncept? Leder Kommunals satsning på att höja lönerna för dem som har en formell utbildning till jämställda löner? Låglönesatsningar kan krympa löneskillnaderna och komma de lägst avlönade, vilka ofta är kvinnor, till del. Satsning på att höja lönerna för dem som uppvisar formell utbildning kan öka lönespridningen inom ett yrkesområde, vilket brukar ses som positivt. Frågan tycks gälla: Ska många samtidigt få lite grann men fortfarande för litet? Eller ska färre få mer och lämna övriga bakom sig?

En av dem som sjunger långsamhetens lov är IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Bägge förslagen fördunklar den sorgliga sanningen att på kvinnodominerade yrkesområden får merparten anställda lön efter kön utan att hänsyn tas till vad deras arbeten kräver i fråga om kunskaper och erfarenhet, ansvar, arbetsinsats och arbetsmiljöförhållanden. Det är inte bara synen på utbildningens värde som behöver förändras. Det är också värderingen av det ansvar och den arbetsinsats som krävs i arbeten inom förskola, sjukvård och äldreomsorg.

I LO:s kronologi över fackliga framgångar på hemsidan står det så här om könslönegapet: ”LO drev 1960 igenom att de särskilda kvinnolönerna skulle avskaffas. Det var ett viktigt steg i den långa kampen för lika lön för lika arbete.” Informationen är missvisande! Det som skedde till följd av 1960 års överenskommelse mellan SAF och LO var raka motsatsen till ett viktigt steg i kampen för lika lön och definitivt inget som fackföreningsrörelsen kan vara stolt över. Det avdelades inga ekonomiska resurser för att höja kvinnolöner och det genomfördes inga arbetsvärderingar för att undersöka om arbeten som kvinnor utförde var undervärderade i jämförelse med mansdominerade arbeten.  De särskilda kvinnolönetabellerna redigerades visserligen bort i kollektivavtalen men ersattes av nya lägre betalningsgrupper och andra fiffiga lösningar som skyddade männens försteg i lönehänseende.

Det är förvånande att Medlingsinstitutets nya chef så villigt låter sig intervjuas om sina åsikter kring den spruckna samordningen.

Effekten av 1960 års överenskommelse var att kvinnolöneproblemet osynliggjordes i kollektivavtalen. Samma utveckling kan iakttas inom TCO. Det har snart gått sjuttio år sedan ILO-konventionen nr 100 om lika lön för likvärdigt arbete antogs i Genève. I Sverige väntar den fortfarande på att bli genomförd.

En av dem som sjunger långsamhetens lov är IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä. Visst finns det omotiverade löneskillnader som behöver åtgärdas, menar han, men det kräver långsiktighet (min kursivering) för att förändra ojämlika mönster. Säikkälä menar också att detta låter sig göras utan att förändra lönebildningsmodellen. Innebörden av detta är att arbetsmarknadens parter måste hålla fast vid det så kallade märket som riktpunkt för vilka löneökningar som kan accepteras. Men då lär vi få vänta – vänta på någon form av mirakel, till exempel att fackförbunden i den konkurrensutsatta industrisektorn prioriterar utrotandet av könsbaserade löner framför egna lönehöjningar. Eller vänta på att staten, som ratificerat konventionen, tar ansvar för denna och tillskjuter pengar.

Hur är det möjligt att en fråga som i varje avtalsrörelse borde ges högsta prioritet gång på gång fastnar i långsiktighetens bedrövliga tidtabell?

Det är förvånande att Medlingsinstitutets nya chef så villigt låter sig intervjuas om sina åsikter kring den spruckna samordningen inom LO-kollektivet. Av allt att döma instämmer Irene Wennemo i hyllningskören kring märket vilket i praktiken innebär ett ställningstagande mot Kommunal.  Det behöver framhållas att Medlingsinstitutets uppdrag att verka för ”en välfungerande lönebildning” inte är detsamma som att hylla märket i dess nuvarande form, särskilt inte som en samsyn kring dess positiva betydelse numera saknas.  Det är dessutom hög tid att ta ett annat uppdrag i Medlingsinstitutets instruktion på allvar. Medlingsinstitutet ska ”fästa uppmärksamheten på vikten av att de centrala kollektivavtalen konstrueras så att de främjar de lokala parternas arbete med lönefrågor ur ett jämställdhetsperspektiv. Institutet ska i detta arbete samråda med Diskrimineringsombudsmannen.” Att det ska samrådas med DO beror förstås på att kvinnolönerna är en kränkning av mänskliga rättigheter – rätten till likabehandling oavsett kön.

Nyheter

Hur är det möjligt att en fråga som i varje avtalsrörelse borde ges högsta prioritet gång på gång fastnar i långsiktighetens bedrövliga tidtabell? Mycket vatten har flutit under broarna sedan LO genom 1960 års avtal påstod sig ha infört likalönen men mycket är sig likt. De drabbade, vars arbetskraft utnyttjas, är nu liksom då påfallande osynliga. Argumentationen svänger mellan att varna för den ekonomiska ofärd som påstås drabba Sverige om välfärdsarbetare inom offentlig sektor skulle ges den lön deras arbete förtjänar samtidigt som det främsta argumentet för att ge dem denna lön är att välfärden går åt helsike om lönerna inte höjs.

Joe Hill

Medan vi iakttar diskursernas långsiktiga kamp i årets avtalsrörelse kan Joe Hills versrader vara till tröst för de tålmodiga (svensk text Ture Nerman).

”Svarta präster står upp titt och tätt, lär dej skilja på synd och på rätt, men begär du ett torrt stycke bröd, sjunger kören i trossäker glöd. Du får mat, o kamrat uti himmelens härliga stat! Svält förnöjd! O vad fröjd! Du får kalvstek i himmelens höjd.”

Lena Svenaeus
31 okt 2019
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.