I min mejlkorg ramlar det in brev från ”Valfrihetens vänner”. Utan att jag har valt det alltså. Här kan jag läsa att 900 skolor i Sverige ”hotas”. Låter jobbigt förstås, om man råkar förtränga att det uppfattade ”hotet” riktas mot möjligheten att utverka kommersiell affärsprofit ur de offentligt tillhandahållna medel som är avsedda att ge alla barn en utbildning.
En frihetens titan, Gunnar Hökmark, meddelar att ”attackerna på friskolor” tydligen ”i praktiken [är] attacker på alla de elever och föräldrar som valt dem” – ett påstående som de flesta torde förstå varken i praktiken eller teorin överensstämmer med verkligheten. I själva verket finns ett växande intresse för att åtgärda de oerhörda problem som ett världsunikt marknadiserat skolsystem skapar, just för att de flesta ser rimligheten i att alla elever (och deras föräldrar), oavsett om och hur de vid ett tillfälle kryssat bland olika skolkonceptprodukter, ska kunna få en god utbildning.
Under de senaste decennierna har offentligt garanterade pengaflöden spelat en växande roll för svenska kapitalägare
”Det är svårt att få en man att förstå något, när hans lön beror på att han inte förstår det”, sade den amerikanske författaren Upton Sinclair en gång. Han fick dock aldrig uppleva en svensk skoldebatt där en ”International Senior Advisor” på lobbyistfirman Kreab – lustigt nog utan att arbetsbeskrivningen nämns i de bekymrat frihetsälskande mejlen – anför ”ett nätverk av entreprenörer och företagsledare med ett engagemang för valfrihet och fri företagsamhet”.
Under de senaste decennierna har offentligt garanterade pengaflöden spelat en växande roll för svenska kapitalägare. Ägandet av, avkastningen från och innovation inom industrin har minskat i relativ betydelse, medan verksamheter som skola, sjukvård och äldreomsorg, där efterfrågan är stabil och pengar rullar in som de ska, har blivit viktigare. Statens och kommunernas beskattningsmakt samt medborgarnas envisa behov kopplade till sådant som att växa upp, ha en felbar kropp och åldras, utgör i så måtto viktiga delar av en lukrativ ”affärsmodell”. Förskjutningen kan till exempel observeras i ägarportföljerna hos Wallenberg- eller Ax:son Johnson-sfären.
Man måste inte vara marxist för att förstå att det här är en process som sätter djupa spår i vår ekonomi och näringsstruktur
Detta medför i sin tur ett växande intresse för de konkreta politiska beslut – och beslutsfattare – som kan garantera villkoren för detta evigt gröna betesfält för profiter. Det kom bland annat till uttryck i det fotarbete som Svenskt Näringsliv och därmed associerade verksamheter à la Timbro genomförde för att försäkra sig om stöd från Sverigedemokraterna mot varje form av begränsning av vinstflödet ut ur välfärden efter valet 2014. Bättre middagar och dyr cognac är i det avseendet att betrakta som en investering med osedvanligt hög avkastning. Utfallet går dock djupare och har grundligt förändrat det svenska politiska landskapet.
När effekterna av marknadskrafter i välfärden – just nu främst gällande skolan – åter lyfts i den politiska debatten, kallar penningstinna intressen på sina legoknektar. I dessa verksamheter är det ”politisk risk” som behöver hanteras – att sådant som skolforskning eller politiska val inte ska påverka villkoren för affärerna.
Man måste inte vara marxist för att förstå att det här är en process som sätter djupa spår i vår ekonomi och näringsstruktur (även om det hjälper, och jag personligen rekommenderar det varmt). De som vill driva skolor med god avkastning gör det inte genom omfattande fysiska investeringar eller industriell innovation.
Bättre middagar och dyr cognac är i det avseendet att betrakta som en investering med osedvanligt hög avkastning
Det är en del av själva affärsmodellen att många investeringar redan är gjorda och att innovationerna handlar om att spara på utgifter (säg, genom att ha färre behöriga lärare, slippa samlingssalar eller fysiska utrymmen för rekreation), undgå fördyrande omständigheter (exempelvis genom att minimera antalet elever med särskilda stödbehov) eller att marknadsföra sig gentemot de elever och föräldrar som genom sitt val utlöser pengarullningen (säg, genom att utlova fancy prylar eller att skapa en egen jämförelsetjänst som lyfter fram de egna ”produkterna”).
De specifika och komplexa kunskaper och insikter som finns om hur man bäst organiserar ett system för utbildning (eller sjukvård, äldreomsorg, arbetsmarknadsinsatser…) har ingen chans mot den mäktiga kraft som profitmaximering och kommersiella marknadsmekanismer utgör, oavsett de inblandades hjärtliga intentioner. Som ett slags demokratiskt antibonus bygger vi också in starka drivkrafter för välsmorda svängdörrar mellan politik, förvaltning och affärsintressen.
Det finns med andra ord goda skäl att försöka samla sig runt ett annat sorts samhälleligt, demokratiskt samtal än vad ”nätverk av entreprenörer och företagsledare” som vill slå vakt som sina finansiella förhoppningar kan erbjuda. Det skulle göra Sverige till ett på flera olika sätt rikare land.