Finanspolitiska rådet varnar för att ge de svagaste en dräglig tillvaro Finanspolitiska rådet öppnar för ökade utgifter för att bidra till klimatomställningen. En bra början, skriver Ali Esbati (V), som i övrigt sågar rådets inställning till samhällets svagaste. Foto: Johan Nilsson/TT.

Krönika Finanspolitiska rådet varnar för att ge de svagaste en dräglig tillvaro

Krönika Finanspolitiska rådet varnar för att utslitna och kroniskt sjuka människor ska få sjukförsäkring. Det kan ta resurser från andra offentliga åtgärder, skriver man. Hoppas det inte syftar på fler subventioner till poolinstallationer för mellanchefsskiktet, skriver Ali Esbati (V).
24 maj 2022
+1
4
+1
0
+1
0
+1
1
+1
0
+1
0

Det finanspolitiska rådet tillsattes 2007 på initiativ av dåvarande finansminister Anders Borg (M) och har sedan dess fungerat som ett slags statligt finansierad plattform för att låta tämligen ortodoxa nationalekonomiska resonemang, som åtminstone sedan 1990-talet dominerar svensk debatt om ekonomisk politik, få ytterligare tyngd och utrymme. Det hindrar inte rådet från att av och till göra intressanta reflektioner. Men också i årets rapport om svensk finanspolitik är några av de grundläggande karkaraktärsdragen i den världsbild som präglar stora delar av den mer institutionellt etablerade delen av den svenska ekonomkåren, väl synliga.

Ett sådant är ointresset för strukturella skillnader i livsvillkor och förutsättningar. Sålunda kan man hos rådet inte finna någon oro för, säg, de historiskt väldokumenterade realekonomiska och sociala problemen med kraftigt växande skillnader i inkomster och förmögenheter i Sverige. Däremot för allt elände som kan inträffa om människor som är sjuka och utslitna skulle råka få ta del av den trygghet, och kanske en något drägligare tillvaro under delar av sitt enda liv på jorden, som många skulle hävda är själva poängen med ett välfungerande sjukförsäkringssystem i ett rikt välfärdsland. Sålunda varnas det för de aviserade förbättringarna i sjukförsäkringen – min ödmjukhet hindrar mig från att berätta vilket parti som pressat fram dessa i förhandlingar – ”som alla innebär mildare krav när arbetsförmåga prövas”.

Nog finns det kostnader även för en partiellt ihålig sjukförsäkring. Den betalas med kroppslig och själslig smärta.

Detta handlar alltså om justeringar i det system för sjukersättning (”förtidspension”) som har kommit att bli det kanske hårdaste i den industrialiserade världen, där människor fattiggörs och förnedras som resultat av sin hälsostatus. Samt om att något större möjligheter ges till äldre som slitits ut, att avsluta ett långt yrkesliv utan att behöva slängas runt av pinnjagande myndigheter (”prövas mot hela arbetsmarknaden” på byråkratisk nysvenska).

Men, kan det kanske finnas systematiska skillnader i risken för att behöva förlita sig på sjukförsäkringssystemet, för den som ägnat sitt lönearbete åt att exempelvis vårda äldre eller bygga hus, snarare än säg förvalta pensionsfonder eller författa finanspolitiska rapporter? Det reflekteras inte direkt över detta.

Det är dock just så man skulle kunna ta frågan om kostnader för olika förslag på verkligt allvar. Ty nog finns det kostnader även för en partiellt ihålig sjukförsäkring. Den betalas med kroppslig och själslig smärta – delvis återspeglade i livsinkomster och förväntad livslängd. Och betalningen är inte slumpmässigt eller jämnt utspridd i samhället.

De senaste decennierna har eftersatt levnadsstandard hos kroniskt sjuka betalat viktiga offentliga åtgärder som subventionering av städhjälp och poolinstallationer i mellanchefsskiktet.

Risken, som rådet påtalar, för att ”andra viktiga offentliga åtgärder i framtiden i praktiken trängs ut”, kan inte riktigt bedömas om det inte står mer klart att det finns systematiska skillnader i vilka som bär kostnaderna och vilka de undanträngda reformerna riktas mot. De senaste decennierna har till exempel kraftigt eftersatt utveckling i levnadsstandarden hos långtidsarbetslösa och kroniskt sjuka betalat viktiga offentliga åtgärder som subventionering av städhjälp och poolinstallationer i mellanchefsskiktet.

Detta med priser är ju annars själva ur-elementet i nationalekonomiska tankekonstruktioner. Den snävt marknadsbaserade förståelsen av dem skymtar också när klimatförändringarna ska in i rapporten. Här konstateras angående den pågående stigningen av den globala medeltemperaturen, att de ”direkta effekterna för de nordiska länderna blir sannolikt små eller, om något, positiva”. Detta bland annat på grund av ”ett mer produktivt skogs- och jordbruk”. Någon direkt referens till riskerna för exempelvis oförutsedd spridning av skadedjur eller andra systemiska effekter, är svår att finna, men torde under alla omständigheter höra till sådant som är svårt att prissätta på existerande marknader.

Nyheter

Allt är verkligen inte dåligt i finanspolitiska rådets rapport. Just gällande klimatomställningen, märks en rörelse mot insikten om behovet av betydande investeringar. Visserligen lutar rådet åt att hoppas/anta att det huvudsakligen är privata investeringar som ska till. Men man ändå öppnar för att ”tillfälligt ökade utgifter, till exempel för att under ett decennium bidra till klimatomställningen, skulle kunna motivera ett lägre sparmål och skuldfinansiering och därmed en förändring av ramverket”. En bra början.

På det hela taget förefaller det dock rimligt att återigen ställa sig frågan om huruvida vi i bredare mening har råd att låta en platt nationalekonomisk samhällsförståelse i allmänhet och spöken från 1990-talskrisen mer specifikt, ha ett stort inflytande över debatten om framtidens ekonomiska politik.

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar