Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
En liten lektion om sparandets innebörd Trots larm om svenskarnas bolåneskuld, sparar vi samtidigt som besatta, konstaterar Per Lindvall i sin krönika. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Krönika En liten lektion om sparandets innebörd

Krönika De som argumenterar för ökat sparande har inte förstått det elementära sambandet att det egna sparandet i form av finansiella fordringar alltid är någon annans skuld, skriver Per Lindvall i sin krönika.
18 Dec 2017

En utbredd tes i den svenska ekonomiska diskussionen är att alla svenskar måste spara mer, ”samla i ladorna” och ”bygga buffertar”. Det gäller i synnerhet nu under det som kallas högkonjunktur och det gäller såväl hushåll, företag samt inte minst den, sett över högeraxel, alltid lika slösaktiga offentliga sektorn. Men de som argumenterar för ökat sparande har inte förstått det elementära sambandet att det egna sparandet i form av finansiella fordringar alltid är någon annans skuld.

Vi svenskar sparar som besatta, endast de notoriskt återhållsamma schweizarna sparar mer

För någon vecka sedan så presenterade Internationella Valutafonden en rapport över de svenska hushållens sparande. Och enligt denna så har alla sparivrare blivit bönhörda. Den visade att vi svenskar sparar som besatta, endast de notoriskt återhållsamma schweizarna sparar mer. Och detta sparande har accelererat sedan 2007.

Någon dag senare så presenterade Riksbanken sin finansiella stabilitetsrapport. Riksbanken lyfter emellertid fram hushållens växande skuldsättning som svensk ekonomis största risk. Dessa tillsynes motstridande bilder flyter ihop till en om man beaktar att den ena tittar på hushållens nettosparande medan Riksbanken har fokuserat på bruttoskulden. Även ett enskilt hushåll kan ha ett högt nettosparande och en hög bruttoskuld, där de låga räntorna och ränteavdragen ger incitament att få lite hävstång på sparandet.

För detta ”jobb” tar banken ut en mellanskillnad på ungefär två procent på in-och utlåningsräntan (en veritabel penningmaskin)

Den höga bruttoskulden kopplar i stort sett helt till bostadssektorn och är på makronivå inget som bidrar till vare sig något nettosparande eller någon nettoskuld, eftersom det i stort är en helt intern svensk hushållsaffär, med lite skatteavbränning. För i princip så är det bostadssäljaren som finansierar bostadsköparen. Men i stället för att ställa ut en revers så använder man sig av en mellanhand som kallas bank.

Banken skapar en lika stor skuld och lika stor fordran – inlåning – på ett konto hos köparen. Vid köpet tar säljaren över inlåningen. För detta ”jobb” tar banken ut en mellanskillnad på ungefär två procent på in-och utlåningsräntan (en veritabel penningmaskin). Det är på detta sätt som merparten av de svenska kredittillväxten sker, liksom även genererandet av bankernas inlåning, vilket sällan kommer fram i den svenska diskussionen.  Att köparen kan disponera sin inlåning fritt, och med bankens ögon helst investerar dem i andra sparprodukter som ger banken än högre intäkter, liksom att banken då måste refinansiera sig på annat sätt, som säkerställda obligationer, är en sekundär effekt. Denna typ av penningmängdsökning kallar Riksbanken för ”kreditkanalen”.

Det finns förstås en risk att låntagaren inte kan betala, men den är begränsad

Därmed inte sagt att det inte finns risker med denna kredituppbyggnad. Det finns förstås en risk att låntagaren inte kan betala, men den är begränsad. För bolån i Sverige har en personlig borgen varför de allra flesta hushåll drar ner på allt annat för att klara sina åtaganden mot banken. Det vill säga sparar. Det är det som är den största faran med den höga skuldsättningen. För om en större grupp hushåll frivilligt eller under tvång konsumerar mindre, det vill säga sparar, måste de som har fordringarna som betalas tillbaka öka sin efterfrågan för att inte ekonomin ska gå i stå eller krympa.

Och man kan anta att de stora nettofordringarna finns hos de rikaste hushållen. Men de sparar redan som besatta. Enligt IMF så sätter den rikaste kvartilen av svenskarna av 29 procent av sin inkomst i sparande.

Det riskerar att leda till ett än högre finansiellt sparande som sammantaget sänker efterfrågan i hela ekonomin

Om detta sparande inte kanaliseras till konsumtion eller reala investeringar så är det som att så på hälleberget. Den höga sparbenägenheten får negativa konsekvenser då de finansiella marknaderna inte förmår kanalisera detta sparande till tillväxtdrivande reala investeringar. Detta bör man beakta om man exempelvis vill sänka skatterna för de hushåll som har högst inkomster, som att slopa värnskatten. Det riskerar att leda till ett än högre finansiellt sparande som sammantaget sänker efterfrågan i hela ekonomin. Det är detta som diskussionen om sekulär stagnation handlar om och det är en bärande del avi kritiken mot utformningen av republikanernas skattereform i USA.

Den aktör som kan absorbera det ökade sparandet och som har mycket goda och stora investeringsmöjligheter är staten och offentlig sektor. Men just ja, de ska ju också spara.

18 Dec 2017
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.