Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Det personliga är inte allt Just bristen på att vara utåtriktad och personlig är en vanlig invändning mot potentiella ledare, skriver Birgitta Ohlsson. Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT

Krönika Det personliga är inte allt

Krönika I en tid där självhjälpslitteratur och managementkurser slentrianmässigt premierar personer som är personliga och utåtriktade tenderar mixen att bli något av ett allmänt ideal. Men det leder till ett slöseri på mer relevanta talanger, skriver Birgitta Ohlsson.
11 jun 2019

”Men, jag har ju ingen stark berättelse. Jag är så himla vanlig med normal uppväxt och liksom inget som sticker ut. Dessutom har jag ingen större lust att vara utåtriktat personlig och berätta massor om mig själv varken på jobbet eller i media. Jag vill bara jobba på”.

Jag minns det där samtalet för några år sedan. Hon var en bekant i näringslivet – mycket genomtänkt i sina kloka åsikter – och därför perfekt för att satsa på politiken. Måhända hade jag också en simpel baktanke att det var just i mitt parti hon skulle höra hemma. Mest ville jag nog egentligen bara få henne att engagera sig. Men att vara en offentlig person, att bjuda på sig själv medialt eller ständigt behöva vara personlig, såväl externt som internt, lockade inte henne. Några år senare, när jag själv lämnat politiken, möttes vi igen. Hon suckade: ”näringslivet och en massa organisationer har blivit precis som politiken” och vi diskuterade ett par exempel.

Hur jobbannonser ofta kryddas med begrepp som utåtriktad när personen mest ska arbeta ensam vid ett skrivbord framför sin dator. Hur hela avdelningar ska medietränas när ändå ingen på våningsplanet har en roll som talesperson. När ledare och chefer ska figurera personligt i allehanda sociala medier på företagets hemsida utan någon egentlig mening för produkt eller tjänst. Hur det extroverta ledarskapet ständigt premieras. Synas, höras och öppnas upp. Eller skräckexemplet hur ett företag min bekant arbetat vid körde tillitsövningar på konferenser för arbetslag där många knappt kände varandra, men ändå förväntades att berätta om det mest traumatiska i sitt liv.

Kanske kan chocken att få veta det oväntade om någon skapa ny förståelse eller plötslig kollegial närhet, men är det verkligen nödvändigt? Näppeligen.

Alla kanske inte vill öppna upp sig om dödsfall i familjen, missfall eller annan bottenlös sorg, men ändå känner sig pressade att i alla fall berätta något pyttelitet tillräckligt intressant. Allt för att tillhöra. Allt för att inte avvika. Lagom personligt, men inte alltför privat.

Världshistorien är för övrigt fylld av kända introverta ledare

Inom feminismen har uttrycket ”det personliga är politiskt” ekat ända sedan Carol Hanisch populariserade dessa fyra ord i en essä 1969. Och visst har det bidragit i den publika samhällsdebatten till att få den djupaste förståelse av alltifrån den ofria hemmafrutillvaron i amerikanska slumrande villaförorter till berättelser om att göra en abort medan det ännu var förbjudet eller bara att förstå människor bättre. Detta är och har varit viktigt.

Men i arbetslivet kan just denna haussade kombination av att vara både personlig och utåtriktad göra att många talanger slarvas bort. För i en tid där självhjälpslitteratur och managementkurser slentrianmässigt premierar denna mix tenderar den att bli mer av ett allmänt ideal. Forskning baserad på studier av 150 000 britter av Robert de Vries vid University of Kent och Jason Rentfrow vid University of Cambridge har visat att superextroverta personer har 25 procent större chans att få ett toppjobb med hög lön. Detta även i situationer när till karaktären mer privata personer faktiskt är bättre ledare. Världshistorien är för övrigt fylld av kända introverta ledare som varken varit särskilt personliga eller utåtriktade som exempelvis Bill Gates, Moder Theresa eller Abraham Lincoln.  Författaren Susan Cain som på detta tema året 2012 skrev bästsäljarboken Tyst har sagt:

”Vi har en tendens att övervärdera ledares behov av en utåtriktad läggning”

Just bristen på att vara utåtriktad och personlig är en vanlig invändning mot potentiella ledare. Hon går inte igenom rutan. Han är så stel i sociala sammanhang. Hon är så opersonlig vid presentationer. Han kan aldrig bli folkkär. Hon ler inte tillräckligt mycket. Han är inte så tillgänglig som person.

Vi har alla hört det vid val av presidenter, fackföreningsledare, chefer eller partiledare. Positioner de flesta av oss aldrig kommer att nå. Och även för de som gör det är varken det personliga eller det utåtriktade allt.

11 jun 2019
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.