Äntligen visar statsministern en värdigare svensk hållning efter Turkiets försök att utöva utpressning mot Sverige. Under sitt anförande vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen förklarade Ulf Kristersson att Turkiet kräver sådant som Sverige inte kan ge.
Man skulle önska att han gett detta besked långt tidigare. Då hade vi sluppit se de förnedrande scenerna i Ankara när Ulf Kristersson och senare utrikesminister Tobias Billström försökt blidka president Recep Tayyip Erdoğan och utrikesminister Mevlüt Çavuşoğlu. Det ledde till förödmjukande skådespel i flera akter, där den maktfullkomlige turkiske presidenten stod för regin, utan att ge några löften om att Sveriges Natoansökan skulle godkännas. Och varför skulle han det, när så mycket mer står på spel för honom, som att vinna nästa val eller få favörer i USA?
Ett överordnat intresse för Erdoğan är att få en inbjudan av president Biden inför de turkiska president- och parlamentsvalen.
Mer än ett halvår efter Natotoppmötet i Madrid är det uppenbart att Sveriges och Finlands Natoansökan inte kan ros i hamn enbart genom bilaterala eller trilaterala förhandlingar med Turkiet. Kanske inte ens om de nordiska länderna skulle lägga sig platt för en auktoritär ledare som håller sig väl med Ryssland. Och det var inte avsikten med Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska omsvängning efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari.
Säkerhetspolitiska experter jag talat med i Washington påpekar att ett överordnat intresse för Erdoğan är att få en inbjudan av president Biden för att stärka sina kort inför de turkiska president- och parlamentsval som ska hållas senast den 18 juni. Han vill också ha hårda paket från USA, som den senaste modellen av F-16-plan och annat på en lång inköpslista. Hittills har nyckelpersoner i den amerikanska senaten sagt nej. Att Erdoğan samtidigt gjort kurdfrågan central i förhandlingarna med Sverige beror på hans försök att göra vårt land till en murbräcka inom Natosystemet och få Sverige att dra åt tumskruvarna mot den syriskkurdiska milisen YPG, vilket försvarsalliansen hittills motsatt sig.
Van vid att tvinga fram utlämningar från mindre nogräknade stater försökte Erdoğan med detsamma från Sverige.
Van vid att tvinga fram utlämningar från mindre nogräknade stater försökte Erdoğan med detsamma från Sverige. Men efter HD:s beslut att den turkiske publicisten Bülent Keneş inte får utlämnas har en bred svensk opinion visat att den vänder sig mot principlös eftergiftspolitik. 79 procent av väljarna går inte med på att kompromissa om rättsstatens principer för att gå Turkiet till mötes, även om det skulle försena ett svenskt Natomedlemskap.
Orsaken till att Sverige hamnade i en återvändsgränd gentemot Turkiet tycks vara politikens fartblindhet och politikers ovilja att ta råd från annat än en snäv krets. Det gäller inte bara för Ulf Kristerssons regering utan även Magdalena Anderssons.
Redan i april skrev SvD att Turkiet kan sinka Sveriges medlemskap i Nato. En av dem som varnade för det var Paul Levin, föreståndare för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet. Han har gjort dragningar för UD-tjänstemän. ”Men jag är inte säker på om mina tankar kom fram i början. Det verkar som om UD-tjänstemännen hade ganska svårt att få gehör”, kommenterar han. Ingmar Karlsson, mångårig generalkonsul i Istanbul och författare av flera böcker om Turkiet, påpekar att ”diplomater inte har så stora möjligheter att påverka med sofistikerade analyser”. En källa med insyn framhåller att analysen av Turkiet har hållits inom ”en väldigt liten krets på UD” och att det har utgått ukaser, påbud: ”Undvik allt som låter Turkietkritiskt.” Det bäddade för politisk trångsynthet.