Alternativet till marknaden kan vara något annat än staten Foto: TT

Krönika Alternativet till marknaden kan vara något annat än staten

Krönika I pandemin har kommersiell logik krockat med effektivt skyddsarbete och fungerande grundbemanning. Men alternativet till marknaden kan vara saker som allmän tillgång till data och starka professionskulturer, skriver Ali Esbati (V).
22 maj 2020

”Världen har ägnat sig så mycket åt att vakta gränser mot outsidern eller fienden. Och viruset har angripit världens mäktigaste länder, på det mest tragiskt kraftfulla sätt”. Den indiske författaren och aktivisten Arundhati Roy sätter i en intervju nyligen fingret på något som blivit smärtsamt tydligt för många de senaste månaderna. Att staternas makt att skydda liv och hälsa, inte kan hängas upp på övervakning och våldskapital.

Förvisso har statsledare med auktoritära impulser likväl passat på att stärka sina grepp med hjälp av repressiva apparater. Men krisen har samtidigt gjort det klart att staten överallt också har en annan sida och funktion som människor har förväntningar på. När ett hot eller problem så till den grad är allmänt, behövs det just ett agerande av och för det allmänna – att koordinering ska uppnå gemensamt uppsatta mål och att tillgängliga resurser ska användas till gemensam nytta.

Påtagligt ofta innebär det att aktivt korrigera ett utfall som förlitat sig på ”marknaden”. I Sverige – ett annars på många sätt ovanligt välordnat samhälle – framträder detta särskilt tydligt.

Detta handlar inte – som det ofta och missvisande sägs – om en dragkamp mellan ”mer stat” och ”mindre stat”.

Inom vården – som i grunden är konstruerad för att just inte bygga på marknadsprinciper utan behov – måste man kämpa med att upphandla skyddsutrustning som inte lagerhållits av ekonomiska optimeringsskäl. Man måste pressa på för att dra in tillgängliga resurser från kommersiellt lukrativa verksamheter till den gemensamma poolen.

Inom äldreomsorgen bevittnar vi hur den kommersiella effektivitetslogiken – som även påverkar den ”konkurrerande” kommunala verksamheten – krockat med behovet av fungerande grundbemanning och strängt skyddsarbete.

I statistiken kan vi också bland de drabbade se en övervikt av människor som fått sina dagliga behov sämre tillgodosedda före den akuta krisen. ”Underliggande hälsoproblem” är inte synonymt med, men tydligt påverkad av klasstillhörighet. Utsatthet följer också i spåren av trångboddhet (marknadslyckande i bostadsförsörjningen) och osäkra anställningar (marknadsmässiga påhugg istället för samhälleligt framorganiserad trygghet i jobbet).

Det behövs ett aktivt offentligt agerande, för att inte varje urbant stråk ska övertas av enkelspåriga franchise-monopol utan plats för kreativitet, där det inte går att umgås utan tribut till resultaträknande latte-härskare.

Detta handlar inte – som det ofta och missvisande sägs – om en dragkamp mellan ”mer stat” och ”mindre stat”. Det är statens muskler som har använts till att skapa marknadsrelationer där sådana knappast skulle uppstå ”organiskt” (skola, tågtrafik, el, mm.) och till att kanalisera skattemedel till kommersiella konton (skola, tågtrafik, el, mm.).

Det som blir allt tydligare är att vi behöver staten, inte för att driva alla möjliga verksamheter, utan för att resa värn mot blinda marknadskrafter. Så att brett accepterade mål om trygghet, värdighet och välfärd kan nås. Så att människor kan göra sitt jobb. Så att enfald, kaos och splittring kan pressas tillbaka.

Detta gäller förstås även när det inte är kris och pandemi. I smått och stort.

Det vore en dålig idé att låta en myndighet driva landets kaféer och pubar. Men det behövs ett aktivt offentligt agerande, för att inte varje urbant stråk ska övertas av enkelspåriga franchise-monopol utan plats för kreativitet, där det inte går att umgås utan tribut till resultaträknande latte-härskare.

Vi behöver inte ett allomfattande statligt app-verk, men vi behöver definitivt ett försvar.

Miljoner ”whiz kids” plöjer ned miljarder timmar av arbete för att programmera fram nyttiga och skojiga saker. Idag sugs detta arbete in i ett globalt kommersiellt maskineri av uppköp och riskkapital, för att renodlas till de applikationer som kan göra ett fåtal till miljardärer – i princip sådana som underlättar kontroll och exploatering av arbetare och/eller möjliggör störande reklam. Vi behöver inte ett allomfattande statligt app-verk, men vi behöver definitivt ett försvar: församhälleliga tillgången till mer av den data som vi själva dagligen producerar när vi rör oss i den digitala världen.

Nyheter

Vi behöver inte minst skydda människors yrkeskunskaper inom skolan, sjukvården, äldreomsorgen och många andra sektorer, mot kommersiell enkelspårighet och marknadshärmande New Public Management. Den systematiska, strukturella dumhet som har gett oss allt från det haveristiska och dyra konsultväldet på Nya Karolinska, till hemligstämpling av glädjebetyg såsom varande profitabla affärshemligheter, ska inte ersättas av detaljstyrning från ett kommissariat, men av starka professionskulturer och ett levande demokratiskt samtal om allmännytta.

Vi har nu kommit till en punkt där en av marknadsortodixins främsta politiska inkarnationer, EU-kommissionen, låtar hälsa genom sin generaldirektör för handelsfrågor, att ”vi måste tillstå att under en brinnande kris kan vi inte överlämna allokeringen av knappa resurser bara till marknaderna”. Låt oss av denna insikt dra de slutsatser som dagens politiska etablissemang inte på egen hand kommer att orka.

22 maj 2020
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan