Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
När cyklister, vegetarianer och vindkraftsvänner går i spetsen Foto: Wikimedia commons/Frankie Fouganthin och Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT

Krönika När cyklister, vegetarianer och vindkraftsvänner går i spetsen

Krönika Efter pandemin har tron ökat på gemensamt handlande istället för att klaga och knota, skriver professor Sverker Sörlin. Nu måste också de som idag arbetar i miljöförstörande verksamhet, komma med i framtidens samhälle som bygger på permanent omställning.
Sverker Sörlin
8 jun 2020

Varför går börserna upp? Varför är 80 procent av tyskarna optimistiska om sin ekonomiska framtid? Även svenskarnas förtroende för ekonomin är på uppgång, enligt Konjunkturinstitutet. Varför talar människor om att de ser ljusare på framtiden? Varför nu – mitt i mörkret?

Jag tror det beror på två saker. Den ena är känslan av att ha tagit sig igenom en svårighet. Nej, jag menar inte att krisen är över. Men vi har klarat av den första svåra vågen. Inför nästa står vi bättre rustade.

Men människor blir hoppfulla också för att de börjat ana att den här krisen också kan hjälpa samhället att röra sig i en bättre riktning. Jag tror det är en av orsakerna till att Åkessons parti – misstrons och gnällets flock – går tillbaks i opinionen.

Det brukar sägas att kriser är påskyndare. De accelererar en förändring som egentligen redan börjat.

Människor har återfått tron på att samhället behöver en riktning. Och på att gemensamt handlande är både bättre och roligare än att klaga och knota. Att den samhällsomställning som det länge talats om verkligen är möjlig.

Det brukar sägas att kriser är påskyndare. De accelererar en förändring som egentligen redan börjat, fast kanske osynligt. Det kan bli en välsignelse.

För det värsta återstår. Den verkligt djupa krisen handlar om klimatet och om planeten. Om inte den är vid god hälsa kommer pandemin att visa sig vara en stillsam förvarning.

Men känslan av att ha tagit sig an pandemin och hanterat den utan sammanbrott i samhället är trots allt betryggande. Vi klarade detta! Varför ska vi inte också klara att få ned utsläppen till noll? Piece of cake!

Snabbjärnvägar – efter utrullningen av 500 miljarder på två månader, vem kan tycka att 300 miljarder för ett århundrade är dyrt?

Men då kan vi inte bara gå tillbaks till december 2019 och börja om som om inget hade hänt. Samhällen behöver ändras.

Det är dags att investera i ny infrastruktur som stödjer omställningen. Snabbjärnvägar – efter utrullningen av 500 miljarder på två månader, vem kan tycka att 300 miljarder för ett århundrade är dyrt? Elektrifieringen av vägfordon och maskiner. Digitaliseringen som gör våra val av mobilitet kloka och strategiska. Vi får ett renare, tystare, mjukare samhälle.

De står på handlargolven och säljer de sista aktierna i olje- och tobaksbolagen. Snart vill ingen ha dem.

Några vill inte ha det. De gillar av någon anledning en aggressiv, bullrig tillvaro, där inga hinder ska finnas för den som vill ta för sig och expandera. De finns ofta själva i smutsiga, bullriga yrken, i branscher som håller på att överges av utvecklingen. De arbetar i de sista kolgruvorna. De står på handlargolven och säljer de sista aktierna i olje- och tobaksbolagen. Snart vill ingen ha dem – varken kolet eller aktierna eller, tyvärr, de som arbetar med fossilregimens sista rester. Det är i sådana branscher och regioner som den auktoritära populismen hämtar många själar.

Här finns polariseringens kärna. De som känner hopp, till och med i pandemin, är den majoritet som identifierar sig med ljuset i det nya och grönare samhället. Det är i hög grad ett tjänstesamhälle. Men inte ens tjänstesamhällets progressiva arbetare, varav en majoritet är kvinnor, är helt och hållet förberedda för den omställning som kommer. Och de som känner hoppet fara när cyklister, vegetarianer och vindkraftsvänner går i spetsen för samhällsomvandlingen – de har bara en litet längre väg att gå.

För en sak har de alla gemensamt. De behöver nya kunskaper som är bättre anpassade till den pågående omställningen och till den strukturomvandling som den medför. Jobb försvinner, nya kommer till. Gamla jobb uppgraderas. Även fritiden, våra sätt att leva, förändras.

Enorma samhällsinvesteringar kommer att behövas även i kunskapens infrastrukturer. De kommer att vara lönsamma. Hundratusentals svenskar behöver varje år påfyllning av nya berikande insikter och färdigheter.

Nyheter

En del av det kan universitet och högskolor göra. Men väldigt mycket varken kan eller bör de göra. Ett samhälle i permanent omställning, som vårt behöver bli, måste lita till fler krafter som är flexibla och kompetenta. En av de viktigaste finns i studieförbund och folkhögskolor. De behöver också uppgraderas.

Krisen kan bli den accelerator som gör att de sjutton hållbarhetsmålen kan nås till 2030. Vi bör i alla fall tänka och handla som om det vore möjligt.

Sverker Sörlin, Professor i miljöhistoria vid KTH, författare, förbundsordförande i Folkuniversitetet. Har nyligen utgett boken Kris! Från Estonia till Corona (Atlas) vars intäkter går till en stipendiefond för krisstudier.

Sverker Sörlin
8 jun 2020
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan