Jan Guillou: ”Utmana staten att sätta oss alla i fängelse” Tre finska journalister står åtalade för röjande av och försök till röjande av statshemlighet. Det är 48 år sedan journalisten Jan Guillou greps för publiceringen om IB-affären. Foto: Naina Helen Jåma /TT

Jan Guillou: ”Utmana staten att sätta oss alla i fängelse”

Åtal mot journalister ”Det var min mardröm under sista halvåret före publicering av IB-materialet att säkerhetspolisen skulle slå till och ta allt vårt material och låsa in oss”, säger Jan Guillou, journalist. Nu, 48 år senare, står tre finska journalister åtalade för röjande av statshemlighet och försök till röjande av statshemlighet.
15 nov 2021 | 15:49
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
1
+1
2

Den 21 oktober 1973 hämtades Jan Guillou av polis. Han skulle några veckor senare häktas, för att ”obehörigen anskaffat uppgifter om rikets försvarsverk och befordrat dem till tryck” och sedermera dömas till fängelse, för avslöjandet om Sveriges hemliga underrättelsetjänst, som gick under namnet IB.

– Vi greps ju som om vi vore terrorister med riktiga tillslag, mer avsett som en propagandistisk effekt. De hade kunnat ringa till oss och säga ”ta med en tandborste och kom upp på häktet” så hade vi gjort det.

Vill hålla förhandlingen bakom stängda dörrar

48 år senare, den 29 oktober 2021, åtalas tre journalister av Finlands biträdande riksåklagare. Åtalspunkterna: röjande av statshemlighet och försök till röjande av statshemlighet.

Vad reportrarna Laura Halminen och Tuomo Pietiläinen och deras redaktör Kalle Silfverberg hade gjort var att berätta om en dittills okänd finsk signalspaningsverksamhet, som bland annat sägs ha spionerat på Ryssland.

Nationella och internationella journalistförbund har protesterat mot åtalet, som inte bara rör publicerade uppgifter utan också uppgifter som inte publicerats.

Eftersom åklagaren vill hålla förhandlingen bakom stängda dörrar finns risk att ingen ens kommer att få veta vilka uppgifter journalisterna misstänks ha haft för avsikt att publicera.

– Det är ju det värsta tänkbara, att man får åka in i fängelse och ingen får veta varför, säger Jan Guillou.

– Det var min mardröm under sista halvåret före publicering av IB-materialet att säkerhetspolisen skulle slå till och ta allt vårt material och låsa in oss. Jag hade ett halvår i förväg planterat ut byggsatser till ett IB-avslöjande där jag skrev ”Öppna detta paket endast i händelse om vi skulle bli gripna”. Det fanns på fyra ställen i Sverige, berättar han.

Plötsligt blev det fint att kalla sig undersökande journalist

IB-avslöjandet publiceras i en tid då Watergate-skandalen precis briserat.

– Det var en fullständigt schizofren situation. Det var en hyllning av Watergate och en splittrad bild.  Alla medier och alla politiska partier i Sverige hejade på de amerikanska journalisterna, men betydligt mer splittrade när det gällde de inhemska som gjorde exakt samma sak. Moderaterna var arga på oss och sossarna var arga på oss och Svenska Dagbladets ledarsida krävde att jag skulle landsförvisas, jag var fransk medborgare.

Redaktionerna är försiktigare

Jan Guillou säger i dag att för hans del var det mest en journalistisk strid.

– Vi hade våra ideal i USA, medan de som var i min ålder eller yngre kom från kalla kriget och menade att man ska aldrig avslöja något som har med staten att göra. De tyckte att man företräder staten, det var en rådande inställning fram till vår publicering. Vi vann den striden. Plötsligt blev det fint att kalla sig undersökande journalist. Lagstiftningen ändrades för att en sådan rättegång aldrig skulle äga rum igen.

IB-affären

Den 3 maj 1973 publicerade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt ett avslöjande i tidningen Folket i Bild/Kulturfront, om att Sverige hade en hemlig underrättelseorganisation som inte ens riksdagen kände till och att organisationen hade åsiktsregistrerat svenska vänstersympatisörer och haft spioner utomlands.
Avslöjandet byggde på uppgifter från en källa inifrån organisationen.

Den 7 november häktades journalisterna och källan för att ” obehörigen anskaffat uppgifter om rikets försvarsverk och befordrat dem till tryck”.

Den 4 januari 1974 dömdes Jan Guillou och Peter Bratt till ett års fängelse för spioneri och källan för spioneri och medhjälp till spioneri. Hovrätten sänkte Guillous straff till 10 månader.

HD prövade aldrig fallet, men grundlagen ändrades för att journalister inte skulle kunna dömas för liknande fall.

+ Expandera

Det är inte säsong för avslöjanden på samma sätt som det en gång var.

I dag ser det annorlunda ut.

– Det är inte säsong för avslöjanden på samma sätt som det en gång var. Den ultrademokratiska romantiska uppfattningen som Watergate ledde till i västvärlden, de effekterna har klingat av. I dag ser vi en stark hatopinion. Journalister tillhör det mänskliga avskräde som Sverigedemokraterna ska göra upp med.

Men också redaktionerna är försiktigare, menar han.

– Den undersökande journalistiken som ska vara oberoende och heroiskt förklara att vi står på läsarnas sida och inte statens är inte den rådande i dag. Vi står inte på statens sida i dag, men vi står på kapitalet sida och avslöjarromantik ska man inte hålla på med så länge man inte avslöjar socialdemokratiskt styrda myndigheter.

Finska journalister tipsade svenska kollegor

För 15 år sedan, 2006, råkade danska journalister ut för något som då jämfördes med IB-skandalen. Tre danska journalister åtalades för att ha publicerat hemliga uppgifter från Danmarks underrättelsetjänst som visade att den känt till att det inte fanns bevis för att Saddam Husseins regim hade tillgång till massförstörelsevapen, vilket var motivet för Danmark att delta i Irak-kriget.

Den gången friades journalisterna som fick stöd av en stark opinion i sitt hemland.

Men Finland har en annan relation till statshemligheter än Sverige och Danmark, menar Jan Guillou.

– Statshemligheter har inte längre den dramatiska innebörden i Sverige, men Finland har fortfarande kvar ett utomordentligt och numer allt konstigare förhållande till Ryssland. Under kalla kriget var det väldigt känsligt att publicera minsta kritik mot Sovjetunionen, varför finska journalister tipsade en svensk kollega som publicerade deras uppgifter och sedan kunde de citera.

Watergate-skandalen

Den 17 juni 1972 skedde ett inbrott i det demokratiska partihögkvarteret i Watergate.

Journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward vid Washington Post kunde med hjälp av uppgifter från en hemlig källa avslöja att Vita huset varit inblandat i inbrottet.

Skandalen ledde till att den republikanske presidenten Richard Nixon år 1974 tvingades avgå.

1976 blev Watergateskandalen spelfilm med namnet ”Alla presidentens män”, efter Carl Bernsteins och Bob Woodwards bok om affären.

+ Expandera

Den undersökande journalistiken som ska vara oberoende och heroiskt förklara att vi står på läsarnas sida och inte statens är inte den rådande i dag

– Finlands förhållande till Sovjetunionen har historiska och psykologiska förklaringar. Det sitter i den finska ryggmärgen, man erkänner ingenting som tyder på att man inte har det bästa förhållandet med Ryssland.

Det effektivaste motmedlet

Vad kan andra journalister göra för att stötta sina finska kollegor?

– Naturligtvis i det konkreta fallet: att avslöja det som inte fick avslöjas. I flera tidningar på en gång helst. Utmana staten att sätta oss alla i fängelse, vilket de inte kan göra. Det är det effektivaste motmedlet jag kan tänka mig. Publicera i alla fall, fast det är förbjudet.

Och vad skulle du vilja säga till de finska journalisterna?

– Har ni tagit fan i båten måste ni ro honom i land. Ni valde att ta en risk för att ni ansåg att det var tillräckligt viktigt, vik er inte för andra ståndpunkter.

– Och de kan ju skicka över materialet till mig så kan jag publicera i Aftonbladet och sedan kan de citera mig.

15 nov 2021 | 15:49

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera
Hämtar fler artiklar
Få koll på de senaste nyheterna och åsikterna om arbetsmarknaden!
Nyhetsbrev