Just nu minskar ungdomsarbetslösheten, enligt både SCB:s arbetskraftsundersökning och Arbetsförmedlingens verksamhetsstatistik, som visar antalet inskrivna ungdomar.
Men statistiken döljer samtidigt mer långsiktiga trender, som är svårare att få grepp om. Det framgår av en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi – ESO – om ungas etablering på arbetsmarknaden.
Anders Forslund, professor.
Forskarna Anders Forslund och Mattias Engdahl har följt några ungdomskullar födda 1974–1990 genom olika register, och lite tvärs emot de alarmerande nivåerna på ungdomsarbetslösheten, är en av deras slutsatser:
– Det går inte sämre i dag än tidigare decennier för unga i allmänhet att etablera sig på arbetsmarknaden, säger Anders Forslund, som är professor och biträdande chef på Institutet för arbetsmarknadspolitisk och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU.
– Etableringen sker något senare i dag, men det beror främst på att fler unga än tidigare studerar vidare.
Fler tillfälliga jobb men lika inkomster
Studien visar att det har blivit vanligare för unga att ha flera anställningar under samma år. Andelen unga med tidsbegränsade anställning har också ökat, inom vissa branscher kraftigt, och deltidsanställningarna har blivit vanligare.
Men resultaten visar också att arbetsinkomsterna under tonåren inte har förändrats nämnvärt mellan ungdomskullarna, och etableringen i åldersgrupperna efter ungdomstiden ser ungefär likadan ut. Däremot syns en variation mellan individer som visar att en arbetsinkomst tidigt i livet ofta innebär högre inkomst senare i livet.
Sverige har en hög officiell ungdomsarbetslöshet, och resultaten i ESO-rapporten visar att den officiella statistiken skymmer sikten; både för det faktum att allt fler studerar längre vilket ger en högre officiell ungdomsarbetslöshet, men också för vilka grupper som ansträngningarna framför allt borde inriktas på.
Ser ännu starkare samband med skolresultat
Resultatet bekräftar det som är allmänt känt sedan tidigare: det är ungdomar utan gymnasieutbildning, unga med funktionsnedsättningar och utrikes födda – framför allt de som anlänt till Sverige under senare tonåren – som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Grupperna är delvis överlappande.
Men studiens analys av skolans betydelse ger enligt Anders Forslund ännu tydligare slutsatser än tidigare:
– Vi ser att bristen på utbildning i sig är en självständig faktor hos de ungdomar som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden, oavsett vilken bakgrund de har.
Och det finns tydliga samband som leder tillbaka till grundskolan.
– Den som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasieskolan löper högre risk att få problem senare.
Många av de som inte klarar gymnasiebehörigheten från grundskolan går individuella program på gymnasiet, och av dem är det få som lämnar gymnasieskolan med slutbetyg.
Negativ utveckling för en grupp
Gruppen unga med utländsk bakgrund ökar i antal och som andel av ungdomsgruppen. Forskarna kan se att de har svårigheter att etablera sig, framför allt de som har anlänt till Sverige i sena tonåren. Däremot har man inte hittat något som tyder på att gruppen som helhet har fått det svårare.
Det gäller däremot de som har allra svårast att ta sig in på arbetsmarknaden: unga med funktionsnedsättningar. Rapporten visar hur allt färre av dem lämnar gymnasiet med slutbetyg, och anknytningen till arbetsmarknaden har kraftigt försvagats sedan 1990-talet.
Anders Forslund menar att det finns flera faktorer som gör att politikerna borde intressera sig betydligt mer för den här gruppen.
– Dels blir den snabbt större, främst när det gäller psykiska diagnoser, och dels går det sämre för gruppen i skolan i dag än tidigare.
Många unga med funktionsnedsättningar kommer inte ut i arbetskraften och fångas därför inte i arbetslöshetsstatistiken, av arbetsmarknadsåtgärder eller olika utvärderingar av arbetsmarknadspolitiken.
– Frågan är om vi hittar de här individerna i dag. Min känsla är att det saknas studier av vilka behov av insatser de har. Man borde gräva mer i det i framtiden.
Varken i jobb eller utbildning
Ett av rapportens förslag är att debatten om ungas utanförskap på arbetsmarknaden därför borde handla mer om de som står utanför både skola och arbete, och som mäts i det mått som kallas för NEET – Not in Education, Employment or Training.
Genom att kombinera det med att titta på i vilken utsträckning individerna lever i hushåll som får ekonomiskt bistånd skulle man kunna fånga den grupp som på allvar riskerar att hamna utanför arbetsmarknaden i ett längre perspektiv.
Du har länge haft invändningar mot att använda arbetslöshetsmåttet i debatten om ungas etablering. Varför är det så svårt att få politikerna att fokusera mer på de grupper som har det svårast?
– Det finns en slags politisk logik som gör det svårt att förflytta sig i debatten. Säg att regeringen går ut med att ”vi borde nog diskutera NEET:s i stället för arbetslösa när det gäller ungdomarnas utanförskap” – då löper regeringen risken att bli anklagad för att mörka ungdomsarbetslösheten, säger Anders Forslund.