När avtalsrörelsen inleddes var arbetsgivarna villiga att betala 1,5 procent per år, facken krävde 2,8 procent. Följaktligen hamnade man efter några månaders överläggningar till slut mitt emellan, strax under 2,2 procent.
Avtalen ger löneökningar på 2 procent per år, därtill kommer en avsättning till flexpensionen på 0,2 procent under 2017 och 0,3 procent 2019.
Det innebär ungefär samma nivå som det avtal som löper ut i dag, fredag, som ligger på 2,2 procent.
”Det är klart att vi kämpar som djur för att få det så bra som möjligt.”
Unionens ordförande Martin Linder är nöjd med den nya överenskommelsen som han kallar ”välbalanserad”.
– Vår analys har varit att det inte finns något skäl att växla ned lönekraven, men inte heller är läge att växla upp. Vi ville hitta en nivå i höjd med de innevarande avtalen. Dessutom ville vi ha in nya friska pengar till flexpensionen samtidigt som vi stod bakom och stöttade LO-förbundens låglönesatsning, säger Martin Linder till Arbetsvärlden.
Finns det någon punkt där ni är missnöjda?
– Det är klart att vi kämpar som djur för att få det så bra som möjligt. Men man sluter inte avtal med sig själv utan med en motpart. Då gäller det att hitta den bästa möjliga nivå, och det tycker jag att vi gjort.
En fråga där man dock inte kom fram var kravet på att arbetsgivaren skulle gå in och täcka upp för delar av lönebortfallet för den som är ledig för vård av sjukt barn.
– Tyvärr mötte det stort motstånd från arbetsgivarsidan. Vi tror att det hade varit en väldigt bra lösning. I någon form kommer den säkert tillbaka.
Missnöjd med låglönesatsningen
Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe är mer negativ till det nyss tecknade avtalet.
– Vi hade velat nå längre, vi har legat mellan 0,3 och 0,5 procent för högt per år nu. Den tappade konkurrenskraften kommer vi inte att ta igen med det här avtalet.
Han är dessutom missnöjd med LO:s låglönesatsning.
– Den är besvärligt, jag tror att den kan störa lönebildningen på företagsnivå. Men nu har vi i alla fall hittat en nivå vi kan leva med.
Låglönesatsningen ser olika ut i olika branscher, men kommer enligt IF Metall i de vanligaste fallen innebära mellan 1 500 och 1 600 kronor i lönehöjning på tre år för dem som tjänar under 24 000 kronor.
Tidigare har Anders Weihe hotat med att säga upp Industriavtalet om facket drev LO:s krav på en låglönesatsning.
Längden på avtalen ger stabilitet
Anders Weihe är dock nöjd med vissa förändringar av avtalet med tjänstemännen. Det gäller till exempel förändringar av regler som gäller vid visstidsanställningar som bland annat gör det lättare för arbetsgivare att avbryta en sådan, det handlar också om en modernisering av avtalen för dem som har beredskap i jobbet. Med hjälp av ny teknik går det i dag att arbeta på andra ställen än i hemmet eller från arbetsplatsen.
Två saker som både fack och arbetsgivare gillar är längden på avtalet som ger stabilitet och förutsägbarhet samt att man nu fått till ett märke, en normering för den övriga arbetsmarknaden.
– Det har varit tuffa förhandlingar, men vi har haft ett konstruktivt förhandlingsklimat och lyckats ena oss om nivån. Vi hade väl hoppats på en något lägre nivå, men det är ett steg i rätt riktning. Nu finns det ett normerande avtal och vi har gjort det i rätt tid. Och att det är ett långt avtal ger stabilitet och arbetsro, säger Maria Möller, Skogs- och lantarbetsgivarnas förhandlingschef.