Sju av tio anställda i Sverige är med i facket. Det framkommer i rapporten Den svenska modellen ur ett nordiskt perspektiv, skriven av Anders Kjellberg och utgiven av tankesmedjan Arena Idé. Nestorn inom detta forskningsområde har visserligen med råge passerat pensionsgränsen, men har fortfarande en anställning på 5 procent som professor i sociologi vid Lunds universitet.
– Men jag jobbar heltid, skrattar han och fortsätter.
– Jag känner inget tvång att fortsätta, det kommer allt fler studier från yngre svenska forskare. Men det är så roligt att fortsätta, och det händer så mycket med den svenska arbetsmarknadsmodellen. Jag brukar säga att en del börjar samla fjärilar eller frimärken som pensionärer, jag samlar på fackförbund!
Anslutningsgraden är stabil
Andelen som är med i facket i Sverige är alltså ganska stabilt, enligt Anders Kjellbergs nya rapport. 2022 var siffran 69 procent, och den har legat på i princip samma nivå över tio år. Däremot faller den kraftigt bland arbetare, från 77 procent till 59 de senaste 15 åren. Detta balanseras dock av en betydligt stabilare utveckling hos tjänstemän och akademiker, vilket gör att Sverige sticker ut.
– Tjänstemännen har ett unikt stort inflytande i Sverige, och klyftan gentemot arbetarna växer stadigt. När det nya huvudavtalet presenterades 2020 var exempelvis tjänstemännen inom PTK ensamma på den fackliga sidan. Och de svenska tjänstemannafacken har ett inflytande vid sättandet av industrins ”märke” som helt saknar motsvarighet i övriga nordiska länder.
De fallande siffrorna hos arbetare hänger ihop med att de lägsta nivåerna av facklig organisering finns hos den växande gruppen med tillfälliga anställningar och med utrikes bakgrund, enligt Anders Kjellberg.
– De mest otrygga jobben finns i första hand inom arbetargrupper, oftast i form av de lågstatus- och låglönejobb som oftast är de enda som erbjuds nyanlända. Inte sällan dessutom där det saknas kollektivavtal. Och finns inget avtal så försvinner mycket av poängen med att vara medlem i ett fackförbund. För att värdet av medlemskapet ska uppskattas fullt ut talar mycket för att det måste finnas en lokal facklig närvaro i form av en fackklubb eller åtminstone en fackrepresentant, säger han och fortsätter.
– När priserna steg kraftigt och reallönen föll rejält förra året är det i första hand inom dessa utsatta grupper som avgiften uppfattas som för dyr. Lågavlönade arbetare tvingas vända på slantarna på ett helt annat sätt än exempelvis tjänstemän.
En gåta varför regeringen inte sköt till pengar
Han menar att en stor utmaning för svenska fackförbund är just att få medlemmarna att känna värdet av medlemskapet, att fördelarna känns konkreta för den enskilde individen.
– Den svenska modellens styrka har varit partsmodellen, där arbetsgivare och fack tar gemensamt ansvar. Det nya huvudavtalet bygger på en trepartsöverenskommelse där staten tar plats på ett nytt sätt. Staten har visserligen kompletterat även tidigare modeller, men här är den en mer aktiv del av uppgörelsen vilket blir tydligt när nuvarande regering nu har svårt att leverera.
Det handlar om svårigheten med att få ut det statliga omställningsstudiestödet och ge de många sökande besked i tid, men också om att få de så kallade etableringsjobben på plats.
– När det gäller etableringsjobben så anses de få en nyckelroll för att integrera de som står längst från arbetsmarknaden – långtidsarbetslösa och nyanlända – och där är fack och arbetsgivare helt överens om en modell. Det tycks nu som att Sverigedemokraterna blockerar frågan, även om varken de eller regeringen förklarat varför. Och när det gäller problemen med att få ut studieomställningsstödet är det ju en gåta varför regeringen inte sköt till mer pengar till CSN när det problemen uppdagades. Som det är nu är det uppenbart att staten inte håller sin del av avtalet.
Mest stöd till tjänstemannayrken
Någon akut fara för den nuvarande modellen ser han dock inte.
– Än så länge har vi ju inte sett tecken på ett höjt tonläge, men så kan det bli om det fortsätter så här. Och det är ju många förbund som ännu inte anslutit sig till det nya huvudavtalet.
I den nya rapporten pekar han även på en annan skevhet som kan bli en utmaning för avtalet.
– Det verkar som om mest stöd gått till utbildning inom tjänstemannasektorn, antingen till befintliga tjänstemän och akademiker eller till arbetare som vill omskola sig till tjänstemannayrken. Men jag har inte sett särdeles många som får stöd för att växla spår till exempelvis undersköterska eller elektriker trots att det är bristyrken. Det här måste nog parterna titta närmare på. Statistiken om vart stödet går behöver förbättras väsentligt liksom om yrke, utbildningsnivå mm hos de som söker respektive beviljas stöd.
Partsmodellen garanterar hög organisationsgrad
Partsmodellen i sig står dock stark, enligt Anders Kjellberg.
– Sverige skiljer sig fortfarande från de allra flesta jämförbara länder. Sju av tio svenskar är med i facket. I länder som Tyskland och Storbritannien har organisationsgraden fallit kraftigt. Där är väldigt få privatanställda tjänstemän med i facket, och deras förhandlingssystem skapar inga incitament för att gå med.
Den svenska modellen innebar dock fortfarande hög organisationsgrad, menar han.
– Delvis på grund av a-kassornas koppling till facket även om denna luckrats upp en del, men även på grund av den höga andelen arbetsgivare som är organiserade. Det gynnar båda parter, eftersom det garanterar en hög kollektivavtalstäckning. I till exempel Tyskland har tvärtom många arbetsgivare hoppat av sina organisationer.
Behöver kartlägga vita fläckar utan kollektivavtal
Han pekar också på att EU i stort håller sig utanför.
Vi kan också peka på extremt få förlorade dagar på grund av strejk eller lockout.
– Utöver Lavaldomen, som sedan mildrades, har de inte lagt sig i den svenska arbetsmarknaden i någon större utsträckning även om det kommit åtskilliga EU-direktiv. Det kan inte jämföras med ”Trojkans” härjningar i exempelvis Grekland. Och nu ser det ju ut som om vi också slipper undan direktivet om minimilön. Den svenska modellen står sig stark ur ett EU-perspektiv, inte minst på grund av Industriavtalets betydelse för löneutvecklingen. Vi kan också peka på extremt få förlorade dagar på grund av strejk eller lockout.
Men det finns delar av den svenska arbetsmarknaden som behöver granskas noggrannare, menar han.
– Vi behöver få en bättre bild av kollektivavtalstäckningen. Vilka är de vita fläckarna, vilka branscher saknar avtal? Det finns en växande tendens till osund konkurrens. Det finns mycket allvarliga och växande problem, inte minst vid olika upphandlingar. Därför kommer min nästa rapport handla om detta. Den kommer till hösten.