Expertgrupp ska diskutera fackliga krav i TCO-certifieringen

Det som började som en märkning av de gamla tjockskärmarna på 1990-talets kontor har utvecklats till ett verktyg för att påverka IT-produkters hållbarhet – där socialt ansvarstagande i tillverkningen är ett viktigt område.

TCO Certified, standarden som i dag drivs och utvecklas av TCO Development, har blivit den ledande internationella certifieringen av IT-produkter som används av de största varumärkesägarna.

HP, Dell, Lenovo och Fujitsu är några av de varumärkesägare som ser till att certifiera sina produkter.

Vilket betyder att man bland annat uppfyller krav som begränsar användning av skadliga kemikalier och, enligt certifieringen, tar socialt ansvar vid produktion.

Ser man att inga fackföreningar tillåts bör man vara tydlig med hur man ser på det.

Men, menar Sören Enholm, vd på TCO Development: det är en svår balansgång att sätta krav som är meningsfulla samtidigt som de inte får vara för strikta – det kan de nämligen inte vara om certifieringen ska kunna behålla och utveckla sin starka ställning. Och för att gradvis kunna påverka tillverkarna i rätt riktning vad gäller miljö och social rättvisa.

Han menar att certifieringen ändå är ett snabbare sätt att påverka än exempelvis lagstiftningen och branschstandarder. Lagar, säger han, kan ta mellan tio och tjugo år att få på plats, branschstandarder – som upprättas genom en lång konsensusprocess – kanske fem till tio år.

– Certifieringar som instrument driver på förändringar på två till fem års sikt. Vi vill driva på förändringar de närmaste åren framåt, säger Sören Enholm.

Skärper kraven stegvis

Var tredje år inför TCO Development därför fler eller hårdare krav i certifieringen. Gradvis vill man höja ribban.

– För att certifieringen ska fungera marknadsmässigt måste vi sätta kraven så att 30 procent av produkterna klarar kraven när de släpps, säger Sören Enholm.

Annars menar han att certifieringen riskerar att förlora sin ställning. Inköpare behöver nämligen ett utbud av produkter att välja mellan och certifieringen, säger Sören Enholm, är helt beroende av att inköpare väljer att ställa krav på att produkterna är certifierade.

TCO Development brukar ge varumärkesägarna en vink om vilka krav som är att vänta de kommande åren genom att först införa exempelvis krav på en policy på området. Det gjorde man 2009 när man införde krav rörande mänskliga rättigheter i leverantörskedjan. Det första, trevande kravet var att en policy skulle finnas på plats.

Vi måste sätta kraven så att 30 procent av produkterna klarar kraven när de släpps.

 

Under en verifikationsrunda i fabriker 2013 upptäckte de oberoende granskarna att det förekom tvångsarbete och brott mot barnkonventionen i leverantörskedjan till elva varumärkesägare med certifieringar. Någonting som Sören Enholm ser allvarligt på.

– Lever man inte upp till kraven kräver vi att man åtgärdar dem där det är möjligt, annars drar vi tillbaka certifieringen. Sådana här fall måste åtgärdas snabbt vilket de också gjorde, säger Sören Enholm.

Har ni några krav på att leverantörerna ska ge kompensation till de drabbade i sådana här fall?

– Vi har oberoende experter på de här områdena som hjälper oss att bestämma vad som behöver göras. Som certifiering fokuserar vi på vad varumärkesägarna ska uppfylla och hur avvikelser för detta ska åtgärdas. Om avvikelser inte åtgärdas enligt plan har vi stora möjligheter att sätta press på varumärkesägarna, säger Sören Enholm.

Vid en uppföljning 2016 upptäcktes inte längre några fall av tvångsarbete eller brott mot barnkonventionen hos de aktuella varumärkesägarna, vilket återges i TCO Developments rapport Impacts and Insights. Arbetet ser man därför som framgångsrikt. Men fortfarande kvarstår vissa brott mot arbetsrätt liksom hälso- och säkerhetsrisker som behöver åtgärdas.

Om avvikelser inte åtgärdas enligt plan har vi stora möjligheter att sätta press på varumärkesägarna.

I dag kräver certifieringen att ILO:s kärnkonventioner uppfylls, liksom FN:s konvention om barns rättigheter. Men det finns vissa förbehåll. Kina, där de flesta av de certifierade produkterna tillverkas (cirka 90 procent av de  TCO-certifierade produkterna tillverkas i Kina enligt Sören Enholm), har inte ratificerat ILO:s kärnkonventioner vad gäller fackföreningsfrihet och rätten till kollektiva förhandlingar. För att komma runt det gör TCO-certifieringen ett undantag: om tillverkarlandet har förbjudit fackföreningsfrihet så är det tillverkarlandets lagstiftning som ska följas i första hand.

– I Kina får man organisera sig på fabriksnivå, men man får inte ha en fri nationell eller regional fackförening. Då finns en statlig fackförening på statlig och regional nivå, i städer och i regioner. Fackklubbar får man ha i Kina, men de måste ansluta sig till och registrera sig till den statliga fackföreningen på regional nivå. Vi kräver då att fabriksarbetarna ska få göra så mycket som man får enligt lagen, säger Sören Enholm.

Kan du känna press från den fackliga ägarsfären att certifieringen ska gå längre, snabbare?

– Vi har en bra dialog med förbunden och TCO. Jag upplever att det finns en förståelse, och de personer från ägarsfären som är extra insatta och sitter i styrelsen är bra på att informera om hur vi arbetar, säger Sören Enholm.

Samtidigt pågår en diskussion inom ägarsfären om just frågan socialt ansvarstagande och vad för krav som är rimliga att ställa på området. Lisa Wärn som representerar ägaren, alltså TCO, som ledamot i TCO Developments styrelse berättare att det är en debatt som fått nytt liv.

– Frågan om social hållbarhet har stått i centrum när man har reviderat ägardirektiven till TCO Development, vilket TCO-styrelsen fattade beslut om nu i måndags, säger Lisa Wärn.

Vad tog man för beslut då?

– Då tog man beslut om att man ska tillsätta en liten arbetsgrupp med förbundens experter på CSR-området och kompetensen som finns hos TCO Development för att se hur vi kan komma framåt i de här frågorna, säger Lisa Wärn.

Arbetsgruppen, vars medlemmar ännu inte har valts ut, ska titta på hur man kan utnyttja sätt att verifiera att producenten, eller varumärkesägaren, inte motverkar facklig organisering. Men också hur man kan driva på fackligt arbete inom IT-industrin.

Problemet är att det händer ganska ofta att ett lands lagstiftning strider emot folkrätten.

Lisa Wärn understryker dock, i likhet med Sören Enholm, att det är mycket svåra avvägningar att göra och att man inte kan ställa krav som industrin inte klarar av att följa.

– Det är alltid en avvägning när man skärper kraven att det ska finnas en kritisk massa inköpare som kan ställa de här kraven på industrin, för annars blir certifieringen verkningslös om det inte är någon som kommer använda den.

Borde man ställa krav på fackfrihet och rätten att förhandla kollektivt om man ska påstå att tillverkningen sker med socialt ansvar?

– Jag vågar inte föregripa arbetsgruppens arbete. För det är just den här typen av frågor de kommer forska om. Om ett år eller ett halvår har vi nog kommit längre i det arbetet, säger Lisa Wärn.

Kathleen McCaughey, sakkunnig inom ekonomiska aktörer och mänskliga rättigheter på människorättsorganisationen Amnesty, tycker det är problematiskt att hänvisa till tillverkarlandets lagstiftning.

– Problemet är att det händer ganska ofta att ett lands lagstiftning strider emot folkrätten. Då står du som företag inför motstridiga krav. Följer du den nationella lagstiftningen innebär det att du strider mot folkrätten. Fackliga rättigheter är en sådan fråga, säger Kathleen McCaughey till Arbetsvärlden.

Folkrätten eller lagstiftningen?

Hon hänvisar till FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, som antogs i FN:s råd för mänskliga rättigheter 2011. Där uppmanas företag att prioritera folkrätten om de är verksamma i länder vars lagstiftning strider mot denna.

– Det är ganska tandlöst också eftersom det är ett regelverk och riktlinjer som saknar konsekvenser för företag som inte respekterar dem. Men det står ändå att ställs du inför motstridiga krav, som i det här fallet där den nationella lagstiftningen inte tillåter fria fack, så ska du försöka att upprätthålla den högre standarden, folkrätten, säger Kathleen McCaughey.

Som företag måste man veta vilka kränkningar man bidrar till, göra en kartläggning.

Hon är rädd för att företag kan känna sig bekväma med att använda en certifiering som en ”sköld” för att visa att de är verksamma mot orättvisor, trots att certifieringen kanske inte sträcker sig särskilt långt. Att certifiera sina produkter, menar hon, är ingen ursäkt att inte gå längre i arbetet för mänskliga rättigheter.

– Som företag måste man veta vilka kränkningar man bidrar till, göra en kartläggning. Vad innebär vår verksamhet i den här kontexten i det här landet? Ser man att inga fackföreningar tillåts bör man vara tydlig med hur man ser på det och göra en plan för hur man kan försöka minimera de här kränkningarna. Den planen bör man ha på sin hemsida.

Certifieringen går framåt på flera områden

Samtidigt flyttas TCO-certifieringen fram på fler områden än socialt ansvarstagande, berättar Sören Enholm. Man har infört en lista på tillåtna kemikalier i IT-produkter vad gäller flamskyddsmedel, och siktar på att i framtiden införa liknande krav på säkra mjukgörare som tillsätts i plasterna.

– Mjukgörare behövs för att göra plasten flexibel. Om exempelvis kablar är för stela så de spricker utgör de en fara. Vi bedömde inte att marknaden ännu var mogen för en lista på tillåtna kemikalier vad gäller mjukgörare, säger Sören Enholm.

Nästa generations krav införs 2018. Då har möjligen arbetsgruppen, som TCO-styrelsen fattat beslut om att tillsätta, hunnit säga sitt om socialt ansvarstagande.

Sören Enholm är övertygad om att det behövs en pragmatisk hållning till certifieringen för att den ska kunna finnas kvar och påverka.

– Om vi skulle sätta krav som gör det omöjligt för varumärkesägarna att tillverka produkter i Kina skulle certifieringen inte bli långlivad.