Från 2007 fram till 2015 har spridningen i de avtalade löneökningarna mellan olika områden blivit allt mindre.
2007 och 2008 var avvikelserna mellan olika områden som störst, uppemot en procentenhet, enligt AER.
Enligt Valter Hultén, ekonom på Medlingsinstitutet, kan det hänga samman med dåvarande låglönesatsningar.
– En viktig förklaring tycks vara att det förekom jämställdhetspotter i avtalen på LO-området 2007 som så att säga låg utanför industrimärket och bidrog till en större spridning i de centralt avtalade löneökningarna.
Efter en sjunkande spridning av den centralt avtalade löneökningstakten 2009 ökade den återigen 2010, enligt AER. Återigen var det en låglönesatsning som drog i väg. Den här gången förlorade Teknikarbetsgivarna tålamodet. Det ledde till att Industriavtalet sades upp och omformulerades.
Tydligare skrivning om märket
Det nya Industriavtalet fick en tydligare skrivning där parterna var och en, och gemensamt förband sig att verka för att kostnadsmärket inom industrin skulle vara den norm som övriga parter skulle hålla sig till.
Det här fick uppenbarligen effekt. Efter det har i alla fall spridningen i de avtalade löneökningarna krympt ytterligare.
Det kan tolkas som att märket har blivit allt mer bindande för olika gruppers avtalade löneökningar. Det anser i alla fall Arbetsmarknadsekonomiska rådet, AER, med professor Lars Calmfors i spetsen.
Men på Medlingsinstitutet, MI, den statliga myndighet som har till uppgift att se till att lönebildningen fungerar, är man kritisk.
2010 ett stökigt avtalsår
Valter Hultén påpekar att AER tittat på avtal med olika löptider och profiler, och som startar olika tider på året. Många centrala avtal sluts i april, men långt ifrån alla. Bara det gör det svårt att avgöra hur stora de avtalade löneökningarna blir år från år.
– Det här gav stort utslag 2010. Det var ett stökigt avtalsår då vi hade avtal med olika längd – en del var på 18 månader, andra på 22 månader, säger Valter Hultén.
Ytterligare en svaghet, påpekar Valter Hultén, är att statistiken talar om de avtalade löneökningarna, medan märket normerar på arbetskostnadsnivå. I de avtalade löneökningarna ingår alltså inte pensionsavsättningar som i till exempel den pågående avtalsrörelsen ligger på 0,5 procent.
Ännu en brist är att inte heller det som i avtalsvärlden kallas för kurant motvaluta ingår, det som parterna kan byta mot lönehöjningar och som ibland kan vara svårt att värdera.
När vi bearbetar statistiken ser vi att spridningen blir lägre. Men det tycks fortfarande som det finns en nedåtgående trend.
Det kan exempelvis handla om arbetsgivarpolitiska framsteg som att arbetsgivaren vill ha bort individgarantier och är beredda att betala en tiondel för det.
Det kan också handla om åtgärder vilkas värde beror på vilka förutsättningar man lägger in. Ett exempel är uppgörelsen för hotell- och restauranganställda nyligen där man bestämde att inte höja lägstalönerna lika mycket som de övriga lönerna. Under förutsättningen att de allra flesta i branschen går in på lägstalönen och att personalomsättningen är si eller så hög, kunde man komma överens om att detta innebar en besparing motsvarande en viss procentandel för arbetsgivarsidan.
– Det här är förändringar som värderas av parterna och som lönestatistiken inte alltid mäter, säger Valter Hultén.
– När vi bearbetar statistiken och justerar att avtalen har olika löptider kan vi se att spridningen generellt sett under perioden blir lägre jämfört med AER. Men det tycks fortfarande som om det finns en nedåtgående trend sedan avtalsrörelsen 2007.
AER:s analys kan ses som ett första försök till grov uppskattning eftersom ingen har gjort en liknande analys.
AER:s ordförande Lars Calmfors är överens med Valter Hultén om att analysen av spridningen i avtalade löneökningar är komplicerad och ser ett behov av en vidareutvecklad sådan analys.
– Det är viktigt att skaffa sig en bild av hur styrande märket är och Arbetsmarknadsekonomiska rådets analys kan ses som ett första försök till grov uppskattning eftersom ingen mig veterligen har gjort en liknande analys med sammanfattande spridningsmått tidigare, säger han.
Calmfors vill inspirera Medlingsinstitutet
– Den främsta begränsningen i rådets analys var förmodligen att jämförelsen gällde ganska få sektorer, anser Lars Calmfors. En vidareutvecklad analys bör omfatta ett mycket större antal sektorer eller avtalsområden. Det vore mycket välkommet om rådets analys kan inspirera Medlingsinstitutet att med sina resurser göra en fördjupad sådan analys.
AER:s sekreterare Simon Ek tror att problemen med den exakta tidsförläggningen av avtalade löneökningar på olika avtalsområden minskar i rådets analys när man jämför spridningen i löneökning under längre tidsperioder. Han håller med om att en möjlig felkälla är att man på olika avtalsområden – med lika stora totala ökningar av avtalade arbetskostnader – kan fördela olika mellan löneökningar och andra kostnadsökningar.
– Men om det ska kullkasta slutsatsen att märket blivit mer bindande krävs att skillnaderna i fördelningen mellan avtalade löneökningar och andra avtalade kostnadsökningar blivit större över tiden mellan olika områden, säger Simon Ek.