Arbetsmarknaden står i ett formativt skede. Nya arbetsformer och förändrade konsumtionsmönster, kanske tydligast manifesterade i den så kallade gigekonomin, vittnar om en ny verklighet för arbetsmarknadens system att förhålla sig till. I det aktualiseras också utmaningar, inte minst vad gäller utvecklingen av goda villkor. I takt med att alternativ till den traditionella modellen – som utgått från heltidsarbete på en och samma plats – blir vanligare uppstår till exempel frågor om reglering av arbetsmiljö för den som väljer att arbeta på distans eller uppdragsbaserat.
Mot bakgrund av det är utredningen ”Steg framåt, med arbetsmiljön i fokus”, som syftar till att ge förslag på hur vi fortsatt kan upprätthålla en god arbetsmiljö i arbetslivet, mer än välkommen. Utredningen gör därtill ett bra jobb med att ringa in angelägna frågeställningar när det kommer till att utveckla arbetsmiljölagen för att bättre svara upp mot den moderna arbetsmarknadens förutsättningar och behov.
Egenanställningsföretag är arbetsgivare under tiden för ett uppdrag.
Men utredningen misslyckas i ett viktigt avseende. När det kommer till beskrivningen och användningen av egenanställning har de inte gjort sin hemläxa. Utredningen gör till exempel felaktigt gällande att egenanställningsföretag endast är en inskjuten administrativ part, i likhet med en faktureringstjänst.
Den här typen av missförstånd är tyvärr inte helt ovanliga. Egenanställning beskrivs alltför ofta i svepande ordalag som, medvetet eller omedvetet, missar att korrekt återge såväl egenanställningsbolagets förhållande till den egenanställde, som den egenanställdes skäl till att välja egenanställning. I sammanhanget behövs några grundläggande förtydliganden:
1. Egenanställningsföretag är arbetsgivare under tiden för ett uppdrag. Det innebär bland annat att egenanställningsföretaget innehar affärsrisken, är skyldiga att betala sjuklön, bedriver ett systematiskt arbetsmiljöarbete och vidmakthåller försäkringar.
2. De människor som arbetar genom egenanställningsformen vill eller kan inte uppfylla kriterierna i inkomstskattelagen för näringsverksamhet, och väljer därför att ha en arbetsgivare i form av egenanställningsföretaget.
Det finns en tydlig, och för det mesta positiv, trend på arbetsmarknaden där ett flexibelt arbetsliv och en bra balans mellan fritid och arbete ges allt högre prioritet.
I likhet med andra branscher föreligger det skillnader mellan olika aktörer, varför det också pågår ett systematiskt arbete med att säkerställa en branschstandard för vad som ska definiera egenanställning. Vi i branschorganisationen är, liksom andra som värnar om trygghet på arbetsmarknaden, måna om att den röda linjen mot de som utnyttjar sin maktställning ska bli än skarpare. Men här gör breda generaliseringar ingen nytta, snarare tvärtom.
Det är lätt att stirra sig blind på problemen när frågorna är stora och utmaningarna många. Men faktum är att begreppshanteringen har en avgörande roll för Sveriges tiotusentals egenanställdas ställning i det sociala skyddsnätet, bland annat i frågor relaterade till arbetsmiljö. Haltar bakgrunden mot vilket regleringar utformas, riskerar det att bli fel även i utförandet.
Det har i nästa led även en normativ effekt på samtalet kring den uppdragsbaserade arbetskraften. Om inte de som utformar regelverken kan göra skillnad på vad som är vad, kan vi förvänta oss att näringsliv och arbetsgivare ska göra det? Uppdragsbaserat arbete bör erkännas som en del av den reguljära arbetsmarknaden, snarare än att knuffas längre ut från den.
Det finns en tydlig, och för det mesta positiv, trend på arbetsmarknaden där ett flexibelt arbetsliv och en bra balans mellan fritid och arbete ges allt högre prioritet. Den växande förekomsten av uppdragsbaserat arbete, där självbestämmande och frihet ges större utrymme, är symptomatisk för den utvecklingen. Det gör det särskilt angeläget att denna grupp inte misskrediteras i de system som ska finnas till för att skydda dem.
Det är glädjande att se utredningens ambition om att möta de behov den moderna arbetsmarknaden föder. Men för att framgångsrikt driva på arbetsmarknadens omställning krävs en korrekt beskrivning av de olika former och aktörer som figurerar där. Det gäller i synnerhet för nyare och mindre vedertagna inslag, som i ljuset av felaktiga beskrivningar riskerar att missbrukas.