Den som bor i en centralasiatisk huvudstad får höra mycket om presidentens familj. En gång är det en ung son som ingen vågar säga åt när han lever rövare i skolan. En annan gång är det en något äldre son som kör rally mitt i stan, utan att trafikpolisen gör någonting. Eventuellt blev någon påkörd och dog på kuppen. Olika svärsöner knackar på hos framgångsrika lokala företagare med oemotståndliga erbjudanden om att överlåta verksamheten. Och utländska företag som vill göra affärer har alltid problem med ”den lokala affärskulturen”, tills de får kontakt med någon nära presidenten.
Telias uzbekiska affärspartner Gulnara Karimova, som kontrollerade stora delar av det uzbekiska näringslivet, följde alltså ett mönster för presidentsläktingar i Centralasien. Hon stod däremot ut i extravagans och publicitetshunger. Medan andra söner och döttrar ofta verkar i det fördolda, ville Karimova också göra karriär som- bland annat- sångare, designer, modell och diplomat. Den höga profilen i kombination med pinsamheten det innebar när Telias mutor blev kända ledde till att hon hamnade i onåd hos sin far presidenten. Var hon håller hus nu är okänt- men antagligen lever hon i husarrest någonstans i hemlandet.
Det går däremot inte att anklaga Telia för någon naivitet. Tvärtom, måste bolagets agerande vara något av det mest rättframt cyniska som går att tänka sig.
Det är i frånvaron av rättssäkerhet och starka institutioner som presidentsläkterna utvecklats till en politisk och ekonomisk superelit. Myntet har två sidor: dels är envåldshärskarens makt sådan att de som befinner sig i hans närhet är straffria. Dels kan envåldshärskare, just för att det inte finns några pålitliga institutioner, bara lita på egna släktingar- och dessa anförtros därför makt. Mönstren är samma i många delar av världen, men förstärks sannolikt i länder där näringslivet sedan sovjettiden är under statlig kontroll.
Det hävdas ibland att svenskar är naiva i förhållanden till endemiskt korrupta länder. Och visst går det att hitta sådana exempel. Ungefär samtidigt som statliga Telia slog sig in på de centralasiatiska marknaderna slog en biståndsminister fast att svenska företag per definition sprider värderingar som demokrati, rättssäkerhet och jämställdhet när de investerar i utvecklingsländer. Det framstår onekligen som naivt. Det går däremot inte att anklaga Telia för någon naivitet. Tvärtom, måste väl bolagets agerande vara något av det mest rättframt cyniska som går att tänka sig. Här hemma, en image av rättskaffenhet gentemot ägarna och allmänheten. Utomlands, miljardbelopp till exakt rätt nummerkonto för en fot in på Uzbekistans snabbväxande telekommarknad. Kanske är det jag som är cynisk nu. Men även om det bara är de uzbekiska affärerna som hamnat i domstol, har jag svårt att tro att Telia agerat totalt annorlunda i de andra liknande länder där bolaget investerat.
Med tanke på att Stockholms tingsrätt i fredags friade Lars Nyberg och två andra Teliachefer från mutmisstankar, trots bevisade miljardbetalningar till Karimova, kan man ställa sig frågan om också det svenska rättssystemet präglas av naivitet. Domstolen menar att Karimova inte räknas till den krets av tjänstemän med formellt ansvar som kunde mutas, och att därför inget brottsligt skett. Det är en motivering som åtminstone har stor komisk potential. Hur kan tingsrätten tycka att allt varit i sin ordning, samtidigt som Telia i Nederländerna och Usa erkänt att betalningarna är brottsliga? Och om det nu inte är mutor som Telia betalat till Karimova- vad är det då? Har Telia alltså betalat miljardbelopp för- ingenting? Det måste ju i så fall bara vara något slags missförstånd. Kanske Telia bara kan be Karimova att få tillbaka pengarna, om de kan hitta henne?
För att vara något mer allvarlig. Den svenska lagstiftningen har visserligen skärpts något sedan Lars Nyberg begick sitt icke-brott, men det verkar oklart om skärpningarna skulle haft någon betydelse för det här fallet. Om rättsläget står sig, visar det att den svenska lagstiftningen helt enkelt inte kan hantera när det är informella makthavare som Karimova som är mutkolvarna. Det är i så fall inte en lucka i lagen. Det är snarare ett stort grönt ljus för svenska företag att fortsätta smörja dem som har den verkliga makten i världens kleptokratier.