Många kulturproduktioner och kulturevenemang är i dag helt beroende av uppdragsbaserad arbetskraft vare sig de benämns som giggare, frilansare eller egenanställda. Det är en bransch vars arbete inte låter sig organiseras väl i andra former, varför uppdragsbaserad arbetskraft har blivit ett centralt element.
Som det mycket riktigt uppmärksammats av kulturarbetare och talespersoner för dessa under en stor del av 2020 har gruppen varit oerhört utsatt under coronakrisen. Antalet egenanställda konstnärer, musiker, skådespelare, fotografer, dekoratörer, underhållningsartister, bild-, ljud- och ljustekniker minskade fjärde kvartalet 2020 med motsvarande runt 26-32 procent i jämförelse med samma period 2019. Samma gruppers totala bruttolön sjönk under perioden med 13-21 procent. Det visar siffror från senaste Egenanställningsbarometern från Frilans Finans.
Att kultursektorn går på knäna är inte bara kopplat till pandemins framfart. Problemet är också ett resultat av ett misslyckande med att se kulturbranschens mekanismer, vilket inte minst blir tydligt när man granskar villkoren kring a-kassan. Här har de självständiga uppdragstagarna förpassats till ett ingenmansland där de varken kan räkna med rätten till a-kassa som arbetstagare eller som företagare. Förslagen i a-kasseutredningen gav inte heller någon lösning på problemen. I stället tillåts samma gamla praxis att förta allt vad förutsägbarhet kring uppdragstagares inkomsttrygghet heter.
Kulturarbetarna, mer än någon annan, blir lidande.
Frågan är om lagstiftarnas oförmåga att skapa rättvisa förutsättningar för frilansande kulturarbetare är sprunget ur en missriktad gig-skepsis eller bara en bristande insikt i hur kulturbranschen fungerar. För lika klart som det är att uppdragsbaserat arbete behövs, lika klart är det alltså att kulturbranschens problem föregår coronakrisen. Oavsett vad är utfallet att kulturarbetarna, mer än någon annan, blir lidande.
Men om man nu ändå behövde ytterligare en påminnelse om a-kassans brister och uppdragstagares utsatta ställning i det sociala skyddsnätet kan coronakrisen inte lämnat någon ovetande längre. Det borde för alla vara tydligt att ett system där låsningar i partsmodellen gör att stora grupper inom sektorer som kultur plötsligt står helt utan säkerheter i särskilt svåra tider inte är hållbart. Och att blunda för dynamiken på den moderna arbetsmarknaden, och däribland kulturbranschens behov av uppdragsbaserat arbete, rimmar inte väl med våra högt ställda välfärdsmål.
Nu är det hög tid att giggande kulturarbete får ta del av schyssta villkor inom ramen för den svenska modellen. Det är en förutsättning inte bara för en hållbar arbetsmarknad, utan också för ett rikt kulturliv.