Det blev stor dramatik när den blågröna majoriteten i Stockholms stads kommunfullmäktige försökte sälja ut skolor (och i kommande beslut även idrottshall) för 400 miljoner till Internationella Engelska Skolan (IES) och samhällsfastighetsbolagen Nystad och Hemsö. Efter mycket uppmärksamhet i media och lång debatt i fullmäktige återremitterades ärendet av oppositionen, så Miljöpartiet och de borgerliga partierna får göra ett nytt försök om någon månad.
Men det väntar fler tuffa strider för de partier som vill minska stadens ägande av samhällsfastigheter. Nästa portfölj på tur att säljas ut är sju skolfastigheter med sammanlagt värde på 1,5 miljarder där börsraketen SBB är tilltänkt köpare. Totalt handlar det alltså om fastigheter för 1,9 miljarder, pengar som majoriteten vill investera i nya kommunala skolor, idrottsanläggningar och äldreboenden.
Samhällsfastighetsmarknaden − att privata fastighetsbolag tar över ägandet av offentliga byggnader − är en relativt ny företeelse i Sverige. För tio år sedan fanns inte ens begreppet men de senaste åren har marknaden exploderat. Dels startas många nya samhällsfastighetsbolag men framförallt växer de stora drakarna SBB och Hemsö så att det knakar. Det är inte så konstigt att kapital forsar in till de här bolagen. Demografiska förändringar innebär att det behövs många nya förskolor, skolor och äldreboenden och det offentliga är en trygg hyresgäst som lydigt kommer att betala sina räkningar i tid.
Som ni noterat är det politikertätt i den här svängen, med Anders Borg (M), Björn Rosengren (S), Ulf Adelsohn (M) och Carl Bildt (M), dom har flockats lite grand kring det här.
Ex-politiker agerar dörröppnare
Strategin för att få kommun- och regionpolitiker att välja att sälja ut sina fastigheter tycks vara densamma som de växande skolkoncernerna använder: politiker som ägare och i bolagsstyrelser!
SBB:s grundare och VD är den före detta socialdemokratiska politikern Ilija Batljan och Hemsös ordförande den före detta socialdemokratiska finansministern Pär Nuder. När tidningen Fastighetsvärlden anordnade en webbkonferens om den växande samhällsfastighetsmarknaden är moderatorns beskrivning av politikerna bakom bolagen träffande: “som ni noterat är det politikertätt i den här svängen, med Anders Borg (M), Björn Rosengren (S), Ulf Adelsohn (M) och Carl Bildt (M), dom har flockats lite grand kring det här”.
Även Fastighetstidningen skriver om samhällsfastighetsbolagens omfattande lobbyism och om “Politikerna som bytte sida”. Artikeln handlar om före detta politiker som hjälper samhällsfastighetsbolagen att vara “dörröppnare till kommuner”.
I takt med att allt fler kommuner och regioner säljer sina fastigheter har dock kritiken mot den här politiken växt sig starkare. Den privata bostadsmarknaden kännetecknas ju av en förändring i motsatt riktning, där går trenden mot att fler och fler vill äga sin bostad eftersom det är billigare. Få privatpersoner säljer sina hus till grannen för att sedan hyra tillbaka dem.
Dyrare i längden att hyra
Tanken med utförsäljningar är att privata bolag ska bidra med kapital till det offentligas investeringar. Här finns dock ett antal aspekter att ta med i beräkningen som gör att det i längden riskerar att bli dyrare för skattebetalarna.
Samhällsfastighetsbolagen kommer att ha en mycket god förhandlingsposition om kommunerna plötsligt behöver ta över huvudmannaskapet för skolor som bedrivs i privatägda skolfastigheter.
Kommuner kan använda sin egen långivare Kommuninvest för att låna till en lägre ränta än vad de privata samhällsfastighetsbolagen kan.
Privata samhällsfastighetsbolag har ett krav på avkastning (ca 4 procent) som gör att den hyra som rektorer får betala till en privat fastighetsägare blir högre än den hyra som rektorer får betala till ett kommunalägt fastighetsbolag.
Det pågår en het debatt om aktiebolagsskolornas vara eller inte vara. IES har varit tydliga med att om de inte får ta ut vinst kommer de att stämma staten och lämna skolmarknaden. I det läget kommer det att vara viktigt för kommunpolitiker att ha kontroll över de skolfastigheter som finns i kommunen. Samhällsfastighetsbolagen kommer att ha en mycket god förhandlingsposition om kommunerna plötsligt behöver ta över huvudmannaskapet för skolor som bedrivs i privatägda skolfastigheter.
Per Lindvall, Arbetsvärldens krönikör och skribent på tidningen Affärsvärlden, sammanfattar frågan med att “det blir mycket dyrare, kostsammare för skattebetalarna att hyra än att äga. Inte olikt att kissa i byxorna.” Det är skönt att slippa ha en hög låneskuld men i gengäld måste kommunen betala mer och mer varje år för sina skolor, förskolor, äldreboenden och idrottsanläggningar.
Mer av skolpengen till hyror
För Stockholms utbildningsnämnd är ökade hyreskostnader ett i allra högsta grad aktuellt problem. Den andel av skolpengen som går till hyror har ökat de senaste åren och beräknas öka ännu mer. Och ju mer som går till hyra, desto mindre kan såklart användas för att anställa lärare. De ökade kostnaderna beror enligt utbildningsnämnden på att nybyggda fastigheter kostar mer att driva än äldre fastigheter men även på att externa aktörer (som till exempel SBB och Nystad är) prissätter med marknadsmässiga hyresvillkor.
Även idrottsnämnden flaggar för att externt ägande leder till ökade hyreskostnader. Angående den återremitterade utförsäljningen till Nystad skriver de att “I och med att det är en extern inhyrning kommer påverkan över tid skilja sig åt jämfört med när idrottsnämnden hyr av fastighetsnämnden till självkostnad som minskar över tid i takt med att anläggningen skrivs av”.
I boken “De expansiva” beskriver jag samhällsfastighetsbolagens avgörande betydelse för de växande skolkoncernerna. Det här är två branscher som lever i symbios med varandra. Ju högre andel elever som går i koncernskolor, desto större behov av privata skolfastighetsägare och ju högre andel elever som går i skolor ägda av privata skolfastighetsägare, desto svårare för politiker att reglera skolkoncernernas tillväxt.
Små friskolor kan få slå igen
Västberga Friskola tillhör inte en skolkoncern utan ägs av några av skolans medarbetare. Idag hyr skolan sina lokaler av Stockholms stad men den fastigheten är en del av det paket av skolfastigheter som den politiska majoriteten vill sälja till SBB. Skolans ägare har protesterat högljutt mot försäljningen. De vill inte ha någon ny fastighetsägare. De vill att Stockholm stad ska fortsätta äga fastigheten och orsaken är intressant.
Stockholmarna kanske behöver fundera över om gynnandet av den växande samhällsfastighetsbranschen − och de före detta politiker som äger dem och sitter i deras styrelser − beror på andra skäl än kommunpolitiskt rationella?
I ett brev till skolans elever och vårdnadshavare skriver ägarna att “Vi har en oro för kommande stora hyreshöjningar om det är ett vinstdrivet bolag som äger fastigheten istället för Stockholm stad. Vi ser många små friskolor omkring oss som blir uppköpta av stora koncerner och vi är oroliga för att stora hyreshöjningar kan äventyra Västbergaskolans framtid i den form skolan bedrivs idag. En försäljning gynnar de stora skolföretagen som har medel att köpa upp både verksamheter och fastigheter.”
Vidare skriver ägarna att “vill få politikerna att förstå att det är viktigt att det finns möjlighet även för mindre fristående skolor som vi att verka, vilket var en av intentionerna när de införde friskolereformen.“ Samma farhågor vädras av skolans föräldrar i en debattartikel i Svenska Dagbladet när de skriver att en försäljning riskerar att leda till att små skolor slås ut och mångfalden minskar.
Är gynnandet av fastighetsbolagen rationellt?
Det är rimligt att Stockholms stads politiker strävar efter att ha en så låg låneskuld som möjligt men fakta i målet om föreslagna utförsäljningar av skolor och idrottshallar talar för att det kommer leda till ökade kostnader för Stockholms skolor och för idrottsrörelsen. Vidare riskerar en försäljning leda till att små aktörer slås ut och att koncentrationen av skolor i stora koncerner förstärks.
Med tanke på att majoriteten består av partier som påstår sig värna om både skattebetalarnas resurser och småskaliga skolägare ter sig de här utförsäljningarna svårmotiverade.
Stockholmarna kanske behöver fundera över om gynnandet av den växande samhällsfastighetsbranschen − och de före detta politiker som äger dem och sitter i deras styrelser − beror på andra skäl än kommunpolitiskt rationella?
Det står mycket pengar på spel för både skolkoncernerna och samhällsfastighetsbolagen.