Kollapsen för LAS-förhandlingarna visar framför allt två saker:
1. Arbetsgivarna är med hotet om lagstiftning i ryggen mycket aggressiva. De backas upp av en extremt högerinriktad regeringsförklaring (januariavtalet) och den blåbruna oppositionen. Arbetsgivarna ser en historisk chans att stärka de superrikas position ännu mer, på löntagares bekostnad.
2. Trycket underifrån inom fackföreningsrörelsen har varit viktigt för att förhandlarna inte skulle vika ned sig. Nu väntar nästa fas i striden. Om anställningstryggheten ska kunna försvaras och stärkas måste hela fackföreningsrörelsen rusta till strid. Rörelsen måste även vara beredd att utlysa politisk strejk.
Arbetsgivarnas syfte är att göra sig av med dem som inte är tillräckligt ”effektiva”, i en period när företagens vinster är på rekordnivåer, trots corona.
Förbättringar i villkor har bara skett när arbetarrörelsen varit på offensiven, ALDRIG när man gett efter för arbetsgivarnas och politikers offensiv mot facket, skriver åtta fackanslutna debattörer.
Foto: Berti Enevåg Ericson / SCANPIX
Trots att förhandlingarna inte redovisats offentligt är det tydligt att arbetsgivarna krävde ännu värre försämringar än regeringens så kallade Toijer-utredning, vars förslag i sig är katastrofala. I en period med begynnande massarbetslöshet skulle förslaget innebära att det blir än lättare att avskeda och godtyckligt välja vem som får bli kvar. Sådana regler och en ökad rädsla för arbetslöshet skulle göra facklig organisering på arbetsplatserna väsentligt svårare, vilket förstås är ett av arbetsgivarnas dolda syften, förutom att göra sig av med dem som inte är tillräckligt ”effektiva” (i en period när företagens vinster är på rekordnivåer, trots corona).
Anställningstryggheten har redan urholkats genom till exempel hyvling och en explosion av tillfälliga anställningar. De som velat förhandla med Svenskt Näringsliv har försvarat sig med att LAS-försämringar kan kompenseras med förstärkningar på dessa områden och förbättrad kompetensutveckling. Den argumentationen är historielös: förbättringar i villkor har bara skett när arbetarrörelsen varit på offensiven, ALDRIG när man gett efter för arbetsgivarnas och politikers offensiv mot facket. Försämringar av las öppnar tvärtom för nya attacker.
Utan avtal hotar nu lagstiftning enligt januariavtalet. Fortfarande finns de som argumenterar för fortsatta förhandlingar under galgen, vilket bara kan sluta på ett sätt – med ett svekavtal. Det som istället behövs är att rusta hela fackföreningsrörelsen till strid.
Det är uppenbart att försämrad anställningstrygghet inte kommer att stoppas i riksdagen. Det kan bara en enad fackföreningsrörelse göra genom att använda de verktyg vi har för att försvara medlemmarnas rättigheter.
Är det något coronakrisen visat så är det vilken betydelse och tyngd som vårdpersonal, kollektivtrafikens anställda, personalen i barnomsorg och skola osv har. Utan oss som arbetar stannar samhället och vinsterna slutar rulla in till arbetsgivarna. Därför behöver en politisk strejk förberedas och utlysas om steg tas för att förverkliga lagstiftning för att försämra arbetsrätt och anställningstrygghet. En politisk strejk med massiv mobilisering av fackföreningsrörelsen i hela landet är det som kan placera förslaget om försämrad LAS i papperskorgen för gott.
Katja Raetz, specialistsjuksköterska, förtroendevald och skyddsombud, Vårdförbundet
Johan Sand, sjuksköterska, medlem Vårdförbundet
Johannes Lundberg, förtroendevald Vision
Raymond Stokki, skyddsombud Lärarförbundet.
Ann-Christin Holmström, undersköterska, medlem Kommunal
Petri Myllykoski, busschaufför, huvudskyddsombud Kommunal
Lars Bjersing, skydds- och fackombud Handels
Louise Strömbäck, förtroendevald Seko
(Undertecknarna är också medlemmar i Rättvisepartiet socialisterna.)