En av de största förändringarna under 2020 är utan tvekan explosionen av distansjobbandet från hemmet. Det finns både gott och ont att säga om den här utvecklingen, som för vissa har underlättat livspusslet och gör dem effektivare medan andra vittnar om ensamhet, hämmad kreativitet och försämrad lagkänsla.
Vad vi vet är att många arbetsplatser har gjort ett digitalt jättekliv på grund av det här påtvingade experimentet och, när pandemin är över kommer många av dem fortsätta att dra nytta av den ökade användningen av digitala lösningar. Vi fortsätter med möten via Teams eller Zoom och många av oss kommer fortsätta att sköta våra arbetsuppgifter hemifrån i mycket större utsträckning än tidigare. Det kan skapa en känsla av frihet att jobba ostört hemifrån utan arbetsgivarens övervakande blick, och planera sin egen tid, men något som få tänker på är att möjligheterna för arbetsgivaren att kontrollera sina anställda i vissa avseenden faktiskt är större när de jobbar hemifrån och är uppkopplade mot arbetsgivarens servrar och nätverk.
I Internetstiftelsens undersökning Svenskarna och internet säger nära hälften av de svarande att de generellt sett känner sig övervakade. De flesta av oss är medvetna om att vi hela tiden lämnar spår efter oss på nätet, men det är inte lika vanligt att fundera över att arbetsgivarens möjligheter att övervaka sina medarbetare aldrig har varit större än nu. De senaste åren har möjligheterna till digital övervakning blivit i princip totala och tekniken springer som vanligt före etik, politik och juridik. Att spela in skärmar och knapptryckningar, kontrollera var arbetstagarna befinner sig och hur stor del av dagen du sitter vid skärmen är i dag oerhört enkelt genom tekniska hjälpmedel.
En sak är säker och det är att det inte är meningsfullt att försöka motarbeta själva tekniken.
Jag har inget att dölja och jag har rent mjöl i påsen, kanske många tänker. För många kan det också kännas rättvist att veta att arbetsgivaren håller koll på att kollegorna jobbar lika mycket som en själv. Men ingen bör ha rätt att kontrollera detaljer i någon annans sätt att leva om det inte finns ett konkret och transparent skäl till det. Resultaten av den här typen av övervakning kan också lätt missförstås och övertolkas vilket kan leda till stora orättvisor om den exempelvis blir ett underlag vid uppsägningar eller lönesättning.
Så vad bör göras? En sak är säker och det är att det inte är meningsfullt att försöka motarbeta själva tekniken. Det är så pass enkelt och billigt att fixa digital övervakning att alla arbetsgivare kan göra det om de ser behov av det och kan motivera användningen. Men arbetstagarnas intressen behöver bejakas mer i den snabba utvecklingen. Vi måste identifiera de beslut som tas om övervakning och se till att fackföreningarna är med i beslutsprocessen. Vi måste fråga arbetsgivarna hur övervakningen och datainsamlandet ser ut, varför den görs, hur den data som samlas in ska användas och hur länge informationen sparas.
Ställ kritiska frågor och släpp inte ledarskapet till teknokrater
Självklart kan det vara rimligt med viss uppföljning av de anställda, inte minst av säkerhetsskäl eller av kvalitetskontroll. Men om facket inte är med och skaffar sig den nödvändiga kompetensen, både om vad som går att göra och hur beslut om digital övervakning på arbetsplatsen ska fattas, kommer tekniken fortsätta att styra utvecklingen och mänskliga hänsyn riskerar att hamna långt ner bland prioriteringarna. Experter varnar för att spionprogram installeras på anställdas datorer och att tjänster kan användas som digitala New Public Management-verktyg. Vi riskerar att få en utveckling som styrs av tekniker utan kunskap om arbetsmiljö- och integritetsfrågor. På arbetsplatser saknas i dag tydlig kunskap om vilken övervakning och datainsamling som genomförs, vem som ansvarar och hur resultaten får lagras och spridas.
Att arbeta i soffan eller vid köksbordet kan kännas långt bort ifrån vakande ögon eller tidsstudiemän. Men de som kontrollerar dig finns där ändå, och det är dags att vi börjar ta den här diskussionen på arbetsplatserna. Ställ kritiska frågor och släpp inte ledarskapet till teknokrater. Bara om vi tillsammans bestämmer var gränserna går kan vi påverka utvecklingen.