”Manliga preferenser är utgångspunkt för fackens jämställdhet” Är det verkligen mer arbete för kvinnor som leder till ökad jämställdhet, undrar författaren Per Kågesson. Foto: Pontus Lundahl / SCANPIX

Debatt ”Manliga preferenser är utgångspunkt för fackens jämställdhet”

Debatt Fackföreningsrörelsen driver ofta heltidsarbete för kvinnor som nödvändigt för ökad jämställdhet. Men leder verkligen mer arbete till jämställdhet när det samtidigt leder till ökad ohälsa? undrar författaren Per Kågesson.
26 okt 2017

För en tid sedan bevistade jag ett intressant morgonseminarium hos TCO på temat jämställdhet. En skicklig mötesledare ställde relevanta frågor till panelen, men analysen blev ändå ganska ofullständig. Det är inte så konstigt för det handlar om frågeställningar som är mer komplexa än vad många vid första anblick föreställer sig. Jag vill i denna artikel lyfta några aspekter som jag menar förtjänar en djupare analys.

Det är en mycket vanlig uppfattning inom fackföreningsrörelsen att jämställdhet kräver att kvinnor arbetar heltid även under småbarnsåren.

Det är en mycket vanlig uppfattning inom fackföreningsrörelsen, också framförd av flera av TCO:s paneldeltagare, att jämställdhet kräver att kvinnor arbetar heltid även under småbarnsåren. Annars får de lägre livsinkomst och pension och kan inte göra karriär på samma villkor som män. Men då gör man utan eftertanke en manlig preferens till utgångspunkt för jämställdhet.

Ohälsan bland människor i arbetsför ålder domineras numera helt av psykiatriska diagnoser och är påtagligt relaterad till stress och svårigheter att få arbetsliv och familjeliv att gå ihop. Kvinnor drabbas i dubbelt så hög utsträckning som män. Deras ohälsa kulminerar under åren mellan 30 och 40 då de flesta har småbarn. Omkring hälften av småbarnsmammorna söker lindra problemen genom att gå ner i arbetstid under några år, ofta till ca 30 timmar per vecka. En mindre del av papporna väljer också att reducera sin arbetstid under småbarnsåren.

Mot den bakgrunden finns det anledning att fråga sig om lösningen verkligen är mer arbete!?

Trots att många reducerar sin arbetstid under de år då det är svårast att få ihop livspusslet drabbas en del av långvarig ohälsa som leder till tidig pension. En undersökning utförd av Socialdepartementet visar att fler kvinnor än män slutar arbeta redan i femtioårsåldern och att det oftast är sjukdom som ligger bakom (DN 24.10 2017). Med tanke på att kvinnor lever längre än män är detta överraskande men kan vara en följd av många år av dubbelarbete. Mot den bakgrunden finns det anledning att fråga sig om lösningen på jämställdhetsproblematiken verkligen är mer arbete!?

Av TCO:s rapport Friskt jobbat – allt att vinna (2016) framgår att TCO-medlemmar som arbetar övertid rapporterar dubbelt så många stressrelaterade besvär som sömnlöshet och ryggont jämfört med dem som arbetar heltid utan övertid. Det vore underligt om sambandet mellan arbetstid och ohälsa helt skulle upphöra just vid 38 timmar per vecka och särskilt för dubbelarbetande småbarnsföräldrar.

TCO-medlemmar som arbetar övertid rapporterar dubbelt så många stressrelaterade besvär jämfört med dem som arbetar heltid utan övertid.

För drygt 10 år sedan frågade TCO sina medlemmar vilken metod som skulle vara bäst för att få föräldrars livspussel att gå ihop. Olika former av arbetstidsförkortning var den mest efterfrågade åtgärden. Störst stöd hade tanken om att båda föräldrarna skulle minska sin arbetstid (TCO granskar nr 17/05).

För tre år sedan visade Hrafnhildur Gunnarsdottir i en doktorsavhandling från Sahlgrenska Akademien att psykisk ohälsa är mycket mera vanligt förekommande bland barn till tidspressade föräldrar än bland övriga barn. Stressen får alltså konsekvenser även för barnen.

Daniel Lind, samhällspolitisk chef hos Jusek, visar i Ekonomisk Debatt (2017/6) att den faktor som mer än någon annan har förutsättningar att vända en långvarig trend av sjunkande välbefinnande i arbetet bland tjänstemän är åtgärder som får arbetsliv och familjeliv att fungera tillsammans.

Min bedömning är att den viktigaste bland flera sådana åtgärder är att anpassa arbetstidens längd. Detta står inte på något sätt i motsättning till kompletterande åtgärder på arbetsplatsen som underlättar småbarnsföräldrarnas planering. Unionens representant i panelen visade på flera sådana.

Jag tror att den uttalade viljan att följa en manlig arbetstidsnorm beror på en alltför stark betoning hos fackförbundens ledningar av vikten att kunna göra karriär.

Under paneldebatten framfördes synpunkten att det vore bra för sjukvården om kvinnliga läkare, sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden går upp på heltid (även under småbarnsåren) för att avlasta sina arbetskamrater.  Det kan låta bestickande. Socialminister Annika Strandhäll är inne på samma spår i en debattartikel i Svenska Dagbladet (2017-10-24). ”Vi behöver fler läkare, sjuksköterskor, barn­morskor, undersköterskor och annan personal. Först då kan vi korta köerna.” Men då ser man obalansen mellan utbud och efterfrågan enbart som ett utbudsproblem och missar att det allra bästa vore om man med preventiva åtgärder kunde minska ohälsan och därigenom reducera belastningen på sjukvården. Om anställda som valt deltid för att orka under småbarnsåren ökar sin totala arbetsbelastning genom att gå upp till heltid riskerar patienterna istället att bli fler.

Jag tror att en del av problemet och den uttalade viljan att följa en manlig arbetstidsnorm beror på en alltför stark betoning hos fackförbundens ledningar av vikten av att kunna göra karriär. Själva befinner de sig i en sådan, men de flesta av medlemmarna, särskilt inom LO-förbunden, kommer aldrig att ta sig till första pinnen på karriärstegen, långt mindre komma i närheten av det berömda ”glastaket”. Men vi lever i ett samhälle som blivit allt mer prestationsinriktat. Många psykiatriker och psykologer bedömer att det är en av anledningarna till den höga förekomsten av stressrelaterade sjukdomar och ångest hos tonårsflickor. De lider av sådan ohälsa i dubbelt så hög grad som jämnåriga pojkar. Det vore kanske bättre att ”tagga ner lite” och bli en bra förebild för nästa generation?

Vad som behövs är mera tid för barnen och mera tid för återhämtning.

Det finns inga enkla lösningar på jämställdhetsproblematiken. Men jag tror att det blir lättare om vi slutar att använda den konventionelle mannens prioriteringar som måttstock. Vad som behövs är mera tid för barnen och mera tid för återhämtning. Både mammor och pappor borde reducera sin arbetstid under småbarnsåren. Min personliga erfarenhet är att alla tjänar på det. I den nyutkomna boken Jämställda – men inte på mannens villkor och barnens bekostnad (Hjalmarson & Högbergs Förlag) diskuterar jag reformer inom arbetsmarknads- och familjepolitiken som kan underlätta en sådan jämställdhet.

Per Kågeson
Författare och doktor i miljösystemanalys
26 okt 2017
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan