Riskrevisionens rapport om bruk av sjukpenning som kom på tisdagen kastade ett tvivlens skugga över nyttan med sjukskrivningar och projektledaren Pathric Hägglund menade att resultaten tjänar som en ”påminnelse om farorna med sjukskrivningar” som kan uppmuntra läkare och handläggare på Försäkringskassan att vara mer restriktiva.
Foto: Umeå universitet.
Det tycker dock inte Ruth Mannelqvist, sjukförsäkringsforskare och professor vid Umeå universitet.
– Till att börja med blir jag förvånad över slutsatserna man drar. Man kan ju i statistik se samband med att om jag inte blir beviljad sjukpenning så kommer mina arbetsinkomster öka. Det tycker jag är rätt självklart eftersom många då återgår i arbete, säger Ruth Mannelqvist.
– Men det är ju inte riktigt det som ska vara grunden för om man blir beviljad sjukpenning eller inte utan man måste titta på om människor uppfyller kriterierna i lagstiftningen för att ha rätt till sjukpenningen.
Hon ställer saken på sin spets genom att fråga sig om det inte går att spara ännu mer pengar och få folk att jobba ännu mer genom att helt enkelt ta bort sjukförsäkringen.
– Vi har sjukförsäkringen av en anledning där vi tänker oss att människor som uppfyller kriterierna, det vill säga människor som har nedsatt arbetsförmåga, de har också rätt till ersättning, säger Ruth Mannelqvist.
– Man kan inte ifrågasätta en rättighetslagstiftning genom att säga att om vi tar bort den eller så, då blir det här bättre. Jag köper inte det.
Utgångspunkten är fel, menar Ruth Mannelqvist – och rapportförfattarna har dragit allt för höga växlar i sina slutsatser. Hur de sjukskrivna farit av att ha blivit nekade sjukpenning är något som inte lämpar sig för en analys på gruppnivå.
”Man kan inte ifrågasätta en rättighetslagstiftning genom att säga att om vi tar bort den eller så, då blir det här bättre”
– Man har ju inte tittat på besluten i de enskilda fallen, säger Ruth Mannelqvist.
– Alltså ”Kalle Karlsson”, vad innebar det för honom, vad hade han för arbete, hur länge hade han varit sjukskriven, var i rehabiliteringskedjan återfanns han, vad hade den här personen för diagnos i relation till det arbete han har?
Diagnoser kan ställa till det olika mycket
Likadana diagnoser kan, framhåller hon, ställa till det olika mycket för en person beroende på vad dennes arbete kräver i form av prestation.
– Det kan ju vara så att den här personen har ett väldigt ansträngande arbete, och då menar jag psykiskt. Man kanske hade väldigt mycket kontakter med människor inom hälso- sjukvård, man kanske jobbade på ett sjukhus med döende människor, då kanske min diagnos och mina arbetsuppgifter innebär att jag har en tillräckligt nedsatt arbetsförmåga för att kunna få sjukpenning jämfört med en som har samma diagnos men jobbar med någonting helt annat.
Ruth Mannelqvist beskriver rapporten i föga imponerade ordalag. ”Upprörande”, ”konstiga resonemang” och ”grova och förenklade” är några beskrivningar av rapportens slutsatser.
– Det blir ju helt galet att göra en sådan här grupp-nivå-analys om hur man i ett enskilt fall ska bedöma rätten till sjukpenning.
”Man pekar ut kvinnor och säger att det skulle bli mer jämställt om man nekar kvinnor sjukpenning”
I Riksrevisionens rapport dras också slutsatsen att en striktare bedömning av rätten till sjukpenning skulle öka den ekonomiska jämställdheten. Anledningen: sjukförsäkringen används relativt oftare av lågavlönade och deras inkomster blir generellt bättre av att nekas sjukpenning.
– Det är ju en klassfråga menar jag för många som har ett högavlönat arbete med väldigt goda arbetsvillkor, de behöver inte ens gå till Försäkringskassan och ansöka om sjukpenning därför de kan jobba hemma och sköta sin sjukfrånvaro på det sättet. Någon sådan analys finns inte över huvud taget.
Faller nästan av stolen
Ett liknande resonemang som för lågavlönade används i rapporten för att göra sjukförsäkringen mer jämställd mellan könen. Eftersom kvinnor är sjukskrivna mer än män men också minskar sin framtida sjukfrånvaro mer efter att ha blivit nekade sjukpenning, gör rapportförfattarna bedömningen att en mer strikt bedömning av rätten till sjukpenning alltså leder till ett mer jämställt uttag.
Ruth Mannelqvist jublar inte.
– Man pekar ut kvinnor och säger att det skulle bli mer jämställt om man nekar kvinnor sjukpenning. Jag häpnar så jag nästan faller av stolen när jag kommer till den slutsatsen, säger hon, och fortsätter:
– För jämställdhet handlar ju inte om hur många kvinnor eller hur många män som faktiskt får ta del av sjukförsäkringen utan man måste titta på orsakerna bakom. Det kanske är så att kvinnor har väldigt dålig arbetsmiljö eller väldigt dåliga arbetsförhållanden i relation till män, då vore det jättekonstigt att säga att om vi då ser till att majoriteten inte får sjukpenning då så är det jämställt. Det är ju att vara könsblind, skulle jag vilja påstå, och inte jämställd.
Är det ett argument för restriktivare sjukskrivningar att ”man blir ändå inte sjukare och dödligheten blir ju inte högre”?
– För det första är det väldigt kort tid för att prata om dödlighet. Här gör man en studie på de som varit sjukskrivna mellan 2009-2012 men med mortaliteten måste man ju titta i ett längre perspektiv. Man dör ju inte på en gång. Det är ett lite märkligt resonemang, kan jag tycka.
Ett annat argument som Ruth Mannelqvist framför är huruvida det alls går att avgöra om någons hälsa försämrats beroende på om de börjar besöka vårdcentralen oftare eller ändrar sin konsumtion av medicin.
– Man kanske har en sjukdom som gör att man inte behöver gå till vårdcentralen men jag är ändå sjuk, säger Ruth Mannelqvist.
Enligt henne andas rapporten 2000-tal och ett nationalekonomiskt perspektiv som utgår från ett ”Economic Man”-argument: vi gör det vi tjänar på. Som att sjukskriva oss om vi tycker att den ekonomiska vinningen är tillräckligt stor i förhållande till att jobba.
– Jag tror inte att människor som har ett val att delta i samhälle och arbete hellre är hemma och utnyttjar sjukpenning, säger Ruth Mannelqvist.
– Jag tänker att man får sjukpenning därför att man har en sjukdom som gör att man inte kan jobba.