Expressens publicerade nyligen en artikel om kritiken mot den av regeringen och Centerpartiet planerade förändringen av Arbetsförmedlingen: ”Stor oro kring c-reform” . Den speglar den oro som finns i kommunerna, inte minst bland centerpartistiska lokalpolitiker, inför det som nu är på väg att ske. Jag vill instämma i kritiken och presentera en alternativ väg att reformera Arbetsförmedlingen.
Först kritiken. Avsikten är att arbetsmarknadspolitiken fortsatt ska vara en statlig uppgift och att privata utförare ska få en central roll i genomförandet. De ska i princip ta över arbetsförmedlarnas roll.
Modellen till omstöpning är hämtad från Australien; man har gått över två oceaner för att hämta vatten. Det återstår att se om det som fungerar i Sydney och Melbourne, kan fungera i Varberg, Värnamo eller Visby. Jag tvivlar. Omläggningen har likheter med det misslyckade system av ”lotsar” som prövades för ett tio-tal år sedan. För att förhindra missbruk, tvingas man därför nu införa en detaljerad lagstiftning. Det kommer att leda till en stark centralisering, detaljstyrning och kontroll.Den pågående nedläggning av arbetsförmedlingar i en stor del av landets kommuner är fel väg att gå. Den sänder en signal om ”left behind”.
Sveriges Kommuners och Landsting, SKL, visar i sitt mycket genomarbetade yttrande över den planerade omläggningen på svagheterna i ett sådant nytt system och riskerna för övervältring av kostnader på kommunerna.
Jag vill se en kraftfull decentralisering i stället för den tilltänkta centraliseringen. En sådan reform bör ha följande bärande element:
- Inom ramen för ett fortsatt statligt huvudmannaskap bör arbetsmarknadspolitiken decentraliseras till kommunerna. Som modell kan man överväga den ordning som fanns i skolsystemet före kommunaliseringen. Varje kommun får i uppdrag att samordna alla insatser genom arbetsmarknadsnämnd/enhet och genomför politiken. Staten har fortsatt personalansvar för Arbetsförmedlingen och kan den vägen säkerställa likvärdig hantering av åtgärderna. På detta sätt kan man riva en del stängsel och skapa mer synergi mellan de statliga och de kommunala åtgärderna, t ex Komvux, arbetsmarknadsutbildning, yrkesutbildningar, kunskapslyft.
- Den pågående nedläggning av arbetsförmedlingar i en stor del av landets kommuner är fel väg att gå. Den sänder en signal om ”left behind” både till kommuner och medborgare, särskild dem som behöver hjälp att hitta ett nytt jobb. Jag anser att varje kommun ska ha en arbetsförmedling. En sådan verksamhet kan lämpligen bli kärnan i de medborgarkontor som nu håller på att etableras. Att förmedla arbete handlar om personkännedom!
- Ta fasta på de mycket goda erfarenheter som finns av de omställningsavtal som arbetsmarknadens parter har träffat. Dessa avtal gäller i dag vertikalt för olika avtalsområden. De bidrar till smidiga och aktiva lösningar när företag får övertalighet. Samma modell borde kunna tillämpas i form av lokala omställningsavtal mellan tre parter, kommunen, näringslivet och de lokala fackliga organisationerna.
- Tanken på att privata utförare ska komplettera arbetsförmedlingen är inte fel. Privata utförare av matchning, utbildning och rehabilitering bör vara välkomna, men det bör ske efter en bedömning av lokala behov och resurser, inte genom statlig toppstyrning.
Med detta skulle Arbetsförmedlingen få en ny start, nya kraftfulla samarbeten och goda möjligheter att skapa mer utbyte av de statliga arbetsmarknadsanslagen – och de miljarder som kommunerna betalar till försörjningsstöd och egna arbetsmarknadspolitiska åtgärder.