EU-parlamentet har ingen trollformel som över en natt skulle förvandla alla gigarbetare till arbetstagare.
Jacob Lundberg och Ella Petrini från organisationen Gigwatch menar i en debattartikel i Arbetsvärlden att den nordiska kollektivavtalsmodellen inte är tillräckligt stark för att kunna hantera riskerna med gigekonomin.
Tvärtom: den är endast en ”bekväm täckmantel, som politikerna kan gömma sig bakom, medan gigföretagen fortsätter att köra över arbetarna”. I stället för kollektivavtal, menar debattörerna, behövs ”internationell reglering” – och då i synnerhet EU-direktiv.
Skrapar man lite på gigekonomins förment innovativa yta hittar man problem som långtifrån är nya
Det är lätt att hålla med Gigwatch om problembeskrivningen. Många så kallade gig- eller plattformsföretag, i Europa och globalt, har tveklöst som affärsmodell att undvika de kostnader och det ansvar som följer av att vara arbetsgivare genom att istället anlita sin arbetskraft som uppdragstagare.
Men när Gigwatch får det att låta som om EU-parlamentet förfogade över en magisk formel som över en natt skulle åtgärda problemet – då gör de det alldeles för enkelt för sig. Och när de påstår att EU-direktiv vore självklart överlägsna kollektivavtal – då både överskattar de effekterna av lagstiftning och underskattar kraften i långsiktigt fackligt förhandlingsarbete.
Vidare är det svårt att förstå hur den lagstiftning som kommissionen tycks skissa på skulle fungera i praktiken. I september röstade EU-parlamentet igenom en resolution (inte ett direktiv, som Gigwatch skriver), som bland annat föreslår att felklassificeringen av arbetskraft inom plattformsföretag skulle åtgärdas genom en motbevisar presumtion om ett arbetstagarförhållande.
När Gigwatch får det att låta som om EU-parlamentet förfogade över en magisk formel som över en natt skulle åtgärda problemet – då gör de det alldeles för enkelt för sig
Den som arbetar för ett plattformsföretag skulle alltså anses som anställd, tills motsatsen bevisats. Dock skriver parlamentet i samma andetag att detta inte får ”leda till en automatisk klassificering av alla plattformsarbetare som arbetstagare”, och att det är de faktiska förhållandena i det enskilda fallet som ska avgöra huruvida någon ska klassificeras som anställd eller inte.
Det är åtminstone för mig svårt att förstå hur detta skulle fungera som en ”presumtion”. Det är också svårt att förstå varför ett sådant antagande skulle göras specifikt för just plattformsföretag. En plattform är endast en teknisk lösning; detta kan inte rimligen vara avgörande för frågan om den som utför arbete ska klassificeras som arbetstagare eller uppdragstagare.
Detta framstår endast som en spegelbild av de argument som regelbundet framförs av Uber och andra gigföretag, när de kräver att just deras verksamheter ska vara föremål för specialbehandling.
På så vis blir de mest dystopiska skildringarna av gigekonomin lätt bara en inverterad version av de mest utopiska
Det är redan i allra högsta grad otillåtet att felklassificera arbetstagare som uppdragstagare i Sverige. Ett företag som anlitar någon som egenföretagare under anställningsliknande förhållanden bryter mot den arbetsrättsliga lagstiftningen och i förekommande fall mot kollektivavtal.
Ändå förekommer detta på arbetsmarknaden, ibland frivilligt och ibland mer eller mindre påtvingat, särskilt i fall då den som utför arbete befinner sig i en underordnad position på arbetsmarknaden. Varför tror Gigwatch att ytterligare ett lager med lagstiftning på EU-nivå skulle förändra detta?
Gigwatch avfärdar Transports kollektivavtal med Foodora som verkningslöst, eftersom delar av verksamheten bedrivs genom ett dotterbolag som inte omfattas av avtalet. Detta ifrågasättande är emellertid både naivt och historielöst. Foodora är inte det första företaget på svensk arbetsmarknad som anlitar underentreprenörer eller som har verksamheten förlagd till olika bolag, med olika villkor.
Vidare är det svårt att förstå hur den lagstiftning som kommissionen tycks skissa på skulle fungera i praktiken
Ett kollektivavtal ger inte bara bättre villkor för det som omfattas av det, det ger också förbundet helt andra möjlighet att utse lokala fackliga företrädare enligt förtroendemannalagen och arbetsmiljölagen. Dessutom innebär kollektivavtalet att bolaget Foodora AB blir skyldigt att förhandla med Transport när de ska anlita underleverantörer.
Transports avtal med Foodora är därför allt annat än oviktigt. Kollektivavtal löser inte alla problem med en gång – det som tror det är okunnig om hur arbetsmarknaden och fackligt arbete fungerar – men de är en nödvändig grund att stå på för att arbetet med att reglera villkoren i gigekonomin ska kunna fortsätta.
Plattformsarbete kan varit väldigt många olika saker och rymmer ett brett spektrum av arbetsförhållanden, från arbete med hög grad av självständighet till arbete med hög grad av underordning. Det innebär också att diskursen lätt blir vilseledande när den fokuserar just på själva den tekniska plattformen som den definierande faktorn, och inte på arbetets innehåll. På så vis blir de mest dystopiska skildringarna av gigekonomin lätt bara en inverterad version av de mest utopiska.
En plattform är endast en teknisk lösning; detta kan inte rimligen vara avgörande för frågan om den som utför arbete ska klassificeras som arbetstagare eller uppdragstagare
Skrapar man lite på gigekonomins förment innovativa yta hittar man problem som långtifrån är nya. Det innebär också att problemens lösningar lika ofta kan finnas i beprövade metoder – ett upprätthållande av distinktionen mellan arbetstagare och uppdragstagare, ett värnande av kollektivavtalsmodellen och av den fackliga organiseringen på arbetsplatserna, ett samarbete mellan parterna i syfte att åstadkomma goda villkor, ordning och reda, samt konkurrensneutralitet, och lagstiftare som är beredda att agera mot oseriösa arbetsgivare.
Här kan EU-direktiv absolut ha en roll att spela. Det finns all anledning att följa EU:s arbete mot ett plattformsdirektiv med intresse. Men vi ska fördenskull inte inbilla oss att ett direktiv är en trollformel och ett kollektivavtal en chimär.