Vem bryr sig egentligen om personlig integritet?
Det pågår en stor debatt om reglering av data och AI nere i Bryssel, där Europaparlamentet precis röstade igenom ett stort reformpaket. Det handlar om vilket skydd vi vill ha för vår personliga data, och det finns starka skäl att följa denna debatt – även om man egentligen är rätt ointresserad av personlig integritet.
Vi medborgare verkar vara alltför i farten för att bekymra oss så mycket över integritet
Frågan handlar om EU-kommissionens så kallade digitala Omnibuspaket där de föreslår ett antal förenklingar, nya tolkningar och undantag från nuvarande reglering. I presentationsmaterialet är värdeord som innovation, modernisering och expansion fetstilade för att den stressade läsaren snabbt ska förstå varför vi gör allt detta.
Vi medborgare verkar nämligen vara alltför i farten för att bekymra oss så mycket över integritet, och svenskar ger rätt ofta och rätt beredvilligt ut det mesta av vår personliga information. Till dagligvaruhandeln, till sociala medier eller till träningsappar.
En del av detta beror på hög tillit gentemot institutioner och att privata aktörer hanterar datan på ett ansvarsfullt sätt. En tillit som i grunden är positiv, men som bygger på att de flesta antar att det finns tydlig reglering – där nu kommissionen vill gå åt motsatt håll (här analys och podd).
Knäckfrågan är nog ändå att personlig integritet är rätt svårt att bry sig om. Bry sig alltså på det sätt som tonåringar frågar varför bryr du dig? De flesta är i grunden positiva till de grundläggande värdena som bygger upp vår demokrati och skyddar individen mot både företag, stat och andra individer. Men de här värdena är samtidigt någonting väldigt abstrakt. Orka, kanske samma tonåring skulle säga. Det verkar gälla för de flesta när det handlar om ”personlig integritet”, och det får vi nog acceptera.
Även om du inte har tid att brinna för integritet, så bör du oroa dig vad som händer med ditt jobb
Min uppmaning är därför en annan: Även om du inte har tid att brinna för integritet, så bör du oroa dig vad som händer med ditt jobb. Inte att det försvinner, utan vad du kommer att göra på jobbet – den (helt eller delvis digitala) plats där de flesta av oss tillbringar mer tid än med våra familjer, intressen eller nära och kära.
Vad som sker just nu är att den algoritmstyrda arbetsplatsen samlar in all din data för att mäta prestation och arbetsleda, ibland i realtid – och troligtvis betydligt mer information än vad våra EU-lagar tillåter. Chefskap och traditionell arbetsledning läggs över på algoritmer som har koll på varenda sekund.
En trend på våra arbetsplatser idag är därför att dessa system, ofta utvecklade på en amerikansk arbetsmarknad där relationen mellan chef och medarbetare milt sagt är annorlunda än på hemmaplan, förändrar även hur vi jobbar. Jag påminns om det något slitna begreppet what gets measured gets managed när en av de längsta studierna på arbetets innehåll redovisade sina senaste slutsatser: Vi håller på att tappa kontrollen över våra arbetsuppgifter.
Studien pekar på en markant minskad autonomi över arbetsuppgifterna. En utveckling forskarna ser tydligast hos medarbetare med längre utbildning samt chefer, vilket sker parallellt med att de algoritmiskt arbetsledande systemen blir allt vanligare i både privat sektor och offentlig förvaltning. Många av de system jag sett runtom i landet minskar just medarbetarens inflytande över arbetets innehåll eller flöde, och studien visar att detta är mer än anekdoter.
Med minskad autonomi riskerar vi inte bara ett sämre och tråkigare jobb
Regelförenklingarna säljs in i namnet av effektivitet och produktivitet. Problemet är att konsekvensen kan bli den raka motsatsen. Studien drar slutsatser som borde oroa både effektivitetsivrare som arbetsgivare. Med minskad autonomi riskerar vi inte bara ett sämre och tråkigare jobb. Vi blir dessutom mindre motiverade att göra vårt bästa eller lära oss nya saker på jobbet – liksom mindre benägna att komma med förslag för att öka organisationens effektivitet.
Vi behöver fler verktyg för att förändra denna utveckling – inte en urholkning av de få vi har. Den som bekymrar sig över Sveriges och EU:s konkurrenskraft och att dess kreativa hjärnor jobbar för utvecklingen i samhället – inte minst för ekonomins skull – borde reagera starkt över de signaler som kommer från Bryssel.