EU:s nya direktiv om företags hållbarhetsansvar, Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD), trädde i kraft förra sommaren men riskerar att bli ännu ett exempel på hur goda intentioner överskuggas av administrativ börda och ogenomförbara krav på företagen.
Medlemsländerna, däribland Sverige, har fram till juli 2026 på sig att implementera direktivet i nationell lag, och det ska tillämpas på de berörda företagen från och med juli 2027. Men är det verkligen rimligt att europeiska företag ska agera rättskipare utanför EU:s egen jurisdiktion?
Tanken bakom CSDDD är att företag ska ta ansvar för mänskliga rättigheter och arbetsvillkor i hela sin värdekedja, inklusive i länder där fackliga rättigheter och arbetsmiljölagstiftning är svaga. Problemet? Det finns ingen realistisk mekanism för hur detta ska genomföras i praktiken.
Företag förväntas inte bara säkerställa att deras egna leverantörer följer EU-standarder, utan också att deras leverantörers leverantörer – och i vissa fall även deras underleverantörer – gör detsamma. Det innebär att ett svenskt eller europeiskt företag plötsligt blir ansvarigt för arbetsvillkoren på fabriker i Bangladesh, Vietnam eller Pakistan, där de varken har insyn, inflytande eller möjlighet att påverka lokala lagar. De kan ställa krav eller flytta sin verksamhet bort från dessa länder om inte underleverantörer följer direktivet.
I praktiken blir detta en administrativ mardröm, där företag tvingas upprätta omfattande rapporteringssystem snarare än att faktiskt förbättra arbetsvillkor på plats.
Istället för att skapa konkreta förbättringar riskerar CSDDD att leda till symbolisk efterlevnad – där företagen lägger stora resurser på att rapportera snarare än att agera. Dokumentation och kontrollsystem kommer bli viktigare än faktiska förbättringar för arbetarna.
Pappersarbete räddar inte liv på en textilfabrik i Bangladesh.
I stället för att främja insatser där målet är att förbättra villkor för anställda kommer det istället leda till att företagen tvingas ”ticka i boxar” för att visa att de följer reglerna. Men pappersarbete räddar inte liv på en textilfabrik i Bangladesh.
En av de mest problematiska aspekterna av direktivet är att det i praktiken innebär en export av EU-lagstiftning till länder utanför unionen. Men varför skulle europeiska regler gälla i länder med egna arbetsrättsliga system?
Bangladesh har exempelvis en egen arbetsrätt och lagstiftning om fackliga rättigheter. Ska ett svenskt företag då överpröva den lokala lagstiftning och kräva högre standarder än vad det lokala rättssystemet föreskriver? Detta skapar en direkt konflikt med principen om nationell suveränitet och riskerar att leda till att europeiska företag väljer bort vissa marknader helt – snarare än att försöka anpassa sig till en ogenomförbar lagstiftning.
EU har ingen rätt att agera global arbetsmiljömyndighet
EU har ingen rätt att agera global arbetsmiljömyndighet, och det är orealistiskt att tro att företag kan tvingas fungera som rättsliga aktörer i länder där de varken har politiskt inflytande eller direkt kontroll. Istället bör EU uteslutande rikta in sig på de delar och områden inom unionen som har svagare arbetsrätt.
CSDDD riskerar att bli ännu ett exempel på EU-reglering som belastar företag utan att ge några tydliga fördelar för arbetarna. Istället för att skapa bättre villkor på fabriker i låglöneländer, kommer företag att fokusera på att minimera sin egen juridiska risk genom att flytta produktionen till enklare marknader, eller bara lägga resurser på att administrera compliance.
Om EU verkligen vill förbättra arbetsvillkoren globalt borde det ske genom diplomatiska och handelsbaserade strategier, inte genom att skjuta över ansvaret på enskilda företag.
Det är dags att ifrågasätta CSDDD:s verkliga effekt: Är det ett steg framåt för arbetarnas rättigheter – eller bara ännu en pappersprodukt från Bryssel?