Jonas Nordling, Journalistförbundet. Foto: Tomas Ohlsson
De uppmärksammade konflikterna inom flygnäringen har åter aktualiserat frågan om bemanningsbolagens roll på svensk arbetsmarknad. Inom mediebranschen har vi i snart tio år tvingats leva med dessa bolag. Men vi förstår fortfarande inte deras roll.
Eller ja, det är ju enkelt att se de enkla vinsterna för arbetsgivarna. Lite billigare avtal är det säkert och de gör det lite lättare att säga upp. Och lite enklare att komma runt företrädesrätten. Nyckelordet i sammanhanget är emellertid just lite.
För visst har arbetsgivarna i vår bransch kunnat triumfa genom bemanningsbolagen, och få avtal som vi motvilligt fått acceptera då andra förbund redan skrivit under. Och visst har arbetsgivarna på så sätt kunnat runda det faktum att vi hållit borta den allmänna visstidsanställningen ur våra avtal.
”På redaktionerna sitter kolleger bredvid varandra, och utför samma typ av arbetsuppgifter, men med helt olika villkor.”
Men alla i branschen inser ändå att företagens vinst är liten, på gränsen till obefintlig. För vad har de fått på köpet? Jo, genom att skapa bolag som närmast uteslutande bara hyr ut journalister till de egna koncernerna har en kontraproduktiv situation uppstått.
På redaktionerna sitter kolleger bredvid varandra, och utför samma typ av arbetsuppgifter, men med helt olika villkor. Verksamheter som bygger på kreativitet och samspel, och som är direkt beroende av snabba beslut, har dock inte råd med sådan friktion. Det hämmar verksamheten, och kan i slutändan ta fokus från huvudverksamheten. Och är det någonting som har präglat utvecklingen i mediebranschen är det att situationen för de bemanningsanställda journalisterna ständigt är i fokus. Kanske inte i styrelserummen, men garanterat i vardagen. Det vet varje redaktionell chef som vågat lägga örat mot golvet.
”De har dessutom antagligen kostat mer än vad de smakat, i form av uppgivna och utbrända medarbetare.”
Sanningen är den att de bolagiserade vikariepooler som mediebranschens företag kallar bemanningsföretag inte bara är ovärdiga svensk arbetsmarknad. Vi ser att flera större medieföretag fortsätter göra vinster även i dessa tuffa tider. Dessa vinster har dock till stor del tillkommit genom kontraproduktivt sparande, som dessa bemanningsbolag.
De har dessutom antagligen kostat mer än vad de smakat, i form av uppgivna och utbrända medarbetare. Men också i form av oro på arbetsplatser som står inför utmaningar som kräver gemensam styrka. För det är just den valutan som egentligen skapar värde i ett modernt företag.
Skillnaderna för journalister inom de olika avtalen har till synes dessutom ökat under dessa år. Och med det ökar även friktionen i vardagen. Det är ingen bra utveckling inför kommande avtalsrörelse.
Det är därför min förhoppning att dessa skapelser avvecklas, och att villkoren för landets journalister kan regleras i ett och samma avtal, där möjlighet till variation och flexibilitet vidareutvecklas lokalt. Och att vi, precis som vi alltid brukat göra, tar ett gemensamt ansvar för vår framtid.