För några veckor sedan presenterade regeringens AI-kommissionen sin slutrapport: Färdplan för Sverige. Ambitionerna är lika höga som tonläget. En rad områden pekas ut som centrala, bland annat energi, datadelning, innovation och spetsforskning. Men det finns en blind fläck: löntagarnas och de fackliga organisationernas roll.
Söker man efter orden fackförbund, fackföreningar eller fackliga organisationer i rapporten, är resultatet nedslående – de nämns inte en enda gång. Arbetsmarknadens parter nämns fem gånger. Om man däremot räknar förekomsten av företag/företagen och näringsliv/näringslivet, nämns de 260 gånger.
Proportionen 1:52 är tyvärr talande.
Självklart är det rimligt att betona företagens roll i AI-utvecklingen, men att helt ignorera fackens perspektiv är ett allvarligt misstag.
För tydlighetens skull: jag tror inte att det handlar om illvilja, bara ointresse och okunskap.
För tydlighetens skull: jag tror inte att det handlar om illvilja, bara ointresse och okunskap. Det hade behövts fler fackliga röster eller akademiska arbetsmarknadsexperter bland ledamöterna eller i expertgruppen.
AI kan få enorma effekter på arbetsmarknaden, många av dessa kan bli negativa. Det handlar inte bara om att vissa jobb försvinner och nya tillkommer, utan om hur arbetsvillkor, löner och maktstrukturer kan komma att förändras.
Facket har en central roll i att hantera – och påverka – dessa förändringar. Genom att verka för omställning, vidareutbildning och trygghet kan fackliga organisationer bidra till att människor inte bara förlorar jobb till AI utan också kan dra nytta av de möjligheter som teknologin skapar.
Två av årets nobelpristagare i ekonomi, Daron Acemoglu och Simon Johnson, har visat att teknikskiften inte automatiskt leder till bredare välstånd. Tvärtom riskerar vinsterna att koncentreras till ett fåtal aktörer om det saknas starka institutioner som fackförbund och inkluderande processer som sprider välståndet till ett flertal.
Teknik har alltid ett klassperspektiv. Vem får tillgång till de nya jobben?
AI-kommissionen skriver att Sverige halkar efter i internationella AI-jämförelser. Men får vi verkligen bättre resultat om vi enbart fokuserar på företag och innovation? Teknik har alltid ett klassperspektiv. Vem får tillgång till de nya jobben? Vem drabbas av automatiseringens effekter? Hur fördelas vinsterna av ökad produktivitet? Det är frågor som inte kan besvaras utan att inkludera de organisationer som representerar arbetstagarnas intressen.
AI-kommissionen föreslår ett omfattande ”kunskapslyft för alla”, men utan fackets involvering riskerar dessa insatser att missa målgrupper som behöver dem mest och anpassas mer till företagens än de anställdas behov.
Vad borde AI-kommissionen ha gjort annorlunda?
För det första borde fler fackliga organisationer ha varit representerade i kommissionen från början. Man behöver inte gå längre än till Millennium-haveriet för att inse hur illa det kan gå om man inte involverar fackliga organisationer i tekniska förändringar på arbetsplatser.
För det andra borde rapporten ha inkluderat en analys av hur AI kan användas för att stärka arbetstagarnas position och hur riskerna för maktobalans kan minimeras. Här kunde även arbetsmarknadsforskare ha bidragit med viktig kunskap.
Slutligen borde kommissionen ha föreslagit konkreta samarbeten mellan fack, arbetsgivare och staten för att säkerställa en rättvis implementering av AI.
När AI-kommissionens förslag går från ord till handling måste facket få en plats vid bordet.
Regeringen har nu möjlighet att rätta till detta misstag. När AI-kommissionens förslag går från ord till handling måste facket få en plats vid bordet. Om vi ska lyckas med ambitionen att göra Sverige till en ledande AI-nation kan vi inte ignorera de organisationer som representerar en stor del av Sveriges arbetskraft.
AI-kommissionens rapport är ett viktigt steg framåt, men den är inte komplett. Det är dags att vidga perspektivet och inkludera alla relevanta aktörer.