De pendlar från Arvika till välbetalda jobb Varje morgon reser Hans Karlsson österut till jobbet i Stockholm. Susanna Björklöf reser västerut till sitt jobb i en annan huvudstad, Oslo. Foto: BÖRGE NILSSON/Textra

De pendlar från Arvika till välbetalda jobb

Pendlarna Här är dagpendlarna i värmländska Arvika som har svårt att smälta att deras hembygd kallats "skräpyta" av en professor på Handelshögskolan. Varje vardagsmorgon tar grannarna Susanna Björklöf och Hans Karlsson tåget åt var sitt håll. Hon till en tjänst som specialkonsulent i Oslo. Han till ett direktörsjobb i Stockholm. Men flyttar till någon av huvudstäderna, det gör de inte!
Börge Nilsson /Textra
27 feb 2017
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
1

När Susanna Björklöf kliver på Oslotåget i Arvika klockan 8.42, har hennes granne Hans Karlsson precis stigit av Stockholmståget på Stockholms central.

Strax före klockan nio är han framme vid Sveriges Kommuner och Landsting på Hornsgatan, där han ingår i direktionen som chef för avdelningen för vård och omsorg.

Fem snabbtåg per dag i vardera riktningen mellan Stockholm och Oslo stannar i Arvika. De och andra tåg gör det möjligt att dagpendla till två huvudstäder.
Foto: BÖRGE NILSSON/Textra

Då, när Oslotåget lämnar Arvika, tar Susanna fram datorn och börjar sitt jobb vid brand- och räddningstjänsten i Oslo kommun. Hon är brandinspektör med byggnadsantikvarisk specialkompetens och tjänsten är inriktad på att förebygga brand eller skada på kulturhistoriska byggnader och samlingar.

Läs även: Pendlingen ökar till storstäderna – vanligast bland välbetalda

Hon får räkna en timmes arbetstid på tåget till Oslo och en timme på tåget hem. Har hon ett tidigt möte tar hon ett tidigare tåg.

Ständigt samtalsämne att flytta ”hem”

Susanna har bott i Arvika, Uddevalla, Göteborg, Stockholm, London och två omgångar i New York.

– Jag älskar verkligen New York, men jag hade inte haft ett bättre liv idag om jag hade stannat kvar där.

Ungdomsåren i Stockholm och Göteborg tillbringades med kompisar från Arvika. Ett ständigt samtalsämne var om och när de skulle flytta tillbaka ”hem”.

Många var engagerade i nu nedlagda Arvikafestivalen.

– Den spelade nog stor roll.

I Arvika har Susanna och hennes man ett stort socialt liv och ett utbud av kultur, musik, konst och hantverk som är orimligt bra för en kommun med 26 000 invånare. Att det på vintern finns skidåkning både på längden och tvären, är också viktigt för dem.

– Jag är väldigt glad att vi flyttade tillbaka. Allt jag behöver finns på nära håll och man får fortfarande otroligt mycket för pengarna här. Vår dotter rider, inte ens det är dyrt.

Både Susanna och hennes man är bra på att renovera gamla hus. De köpte sitt första för hundra kronor, tomten kostade 18 000 kronor. De sålde för 760 000 och det räckte till den ombyggda

Den nyrenoverade Metodistkyrka som Susanna Björklöf och hennes familj bor i hade knappast gått att köpa för pengar om den legat i en storstad. Hade det gått skulle de ändå inte haft råd.
Foto: BÖRGE NILSSON/Textra

”Det är så tarvligt att det är svårt att kommentera.”

Metodistkyrka där de bor idag. Om de skulle få riktigt bra betalt för sitt unika hem kanske de hade råd med en tvåa eller trea i Stockholm eller Oslo.

– I så fall Oslo. Den är inte så gentrifierad som Stockholm. Den har fortfarande kvar något ruffigt och dynamiskt, är inte lika tillrättalagd.

”Centraliseringen beror på politiska beslut”

På konferensen Nordic Business Forum Sweden i januari förutspådde ekonomen och debattören Kjell A. Nordström att storstäderna skulle fortsätta sin snabba tillväxt, medan områden som Värmland och Gotland skulle tömmas på folk och bli ”skräpytor”. På landsbygden ser man bara tre alkoholister, några barn och ett par knäppgökar. ”Alla andra har stuckit” sa Nordström.

– Det är så tarvligt att det är svårt att kommentera. Jag har många vänner här som har disputerat, säger Susanna.

Hon tvivlar dessutom på Nordströms profetia.

– Det som retar mig mest är att centraliseringen betraktas som en naturkraft som inte går att hejda. Så är det inte. Den är följden av politiska beslut. Sverige lägger stora infrastrukturinvesteringar i storstäderna som lika gärna kunde hamna ute i landet så folk kunde bo kvar.

SKL-direktör trivs i Arvika

Hennes pendlande granne Hans Karlsson är en av dessa beslutsfattare. Som direktör på SKL driver han svenska kommuners och landstings arbete med hälso- och sjukvård, äldreomsorg, socialtjänst, människor med funktionsnedsättningar, folkhälsa, patientsäkerhet, jämställdhet, kvinnofrid och dessutom utvecklings- och kvalitetsfrågor.

”Hög ekonomisk aktivitet förutsätter en täthet mellan människor.”

Han har också provocerats av Kjell A. Nordström. Men han delar uppfattningen att storstäderna kan komma att fortsätta växa och han accepterar att påståendena inte är tagna ur luften.

– Hög ekonomisk aktivitet förutsätter en täthet mellan människor. Det är en ståndpunkt som är grundad i en teoribildning där densiteten spelar roll för ekonomisk utveckling, säger Hans Karlsson.

Precis som sin granne är Hans Karlsson mycket intresserad av byggnadsvård. Familjens hus i Arvika är ett av stans äldsta. Lite utanför stan har familjen fler fastigheter under renovering.
Foto: BÖRGE NILSSON/Textra

Följdfrågan blir: Hur viktig är ekonomisk utveckling som beskrivning av tillvaron?

– Tesen bygger ju på att allt är beroende av ekonomisk aktivitet. Men jag tror det finns andra aktiviteter som är lika viktiga.

Pendlandet ger möjlighet att leva i två världar. På dagen har han tillgång till de beslutsfattare han behöver träffa i sitt jobb, på kvällen den lilla stadens trygghet.

Hans är inte ensam. När han byter tåg i Karlstad på morgonen ser han fler som dagpendlar till Stockholm. De är sårbara för ändrade tidtabeller, men fem nya dagliga snabbtåg mellan Stockholm och Oslo har förbättrat villkoren. Och nya tidtabeller har ökat punktligheten.

– På morgonen är bara ett tåg av tio försenat, på kvällen lite fler. Men det är okej nu.

När han tog tåget till Tyskland för att läsa medicin 1982, minns han att han tänkte att han aldrig mer skulle bo i Sverige.

– Det var inget mål, mer en åsikt om hur det skulle bli. När jag sen åkte tåg tillbaka hem från Ruhrområdet, fick jag en så påtaglig och stegrad naturupplevelse att jag upptäckte att där fanns något som jag behövde som jag inte hade vetat om.

Håkan Hagegård lockade tillbaka Hans

Det och Håkan Hagegård fick honom att flytta tillbaka till Arvika.

– Det var när han var som störst, sjöng på världens stora operahus. Om han kan bo här, tänkte jag, så måste väl jag också kunna det.

Nu blir han kvar.

Varje morgon går Susanna Björklöf och Hans Karlsson gatan ner till järnvägsstationen som ligger några minuter härifrån. Hon tar tåget till Oslo, han till Stockholm och på kvällen är de tillbaka. I trähuset i bakgrunden bor Hans och hans familj. Foto: BÖRGE NILSSON/Textra

– Jag har funderat på vad det är man behöver. Det är människor man tycker om. Tillgång till natur. En skala som inte är större än att den går att greppa. Att barnen tryggt och för egen maskin kan ta sig till hockeyn och musikskolan. Och att kunna känna ett sammanhang med dem som bor på samma ställe.

”Precis! Det där är sånt som inte går att mäta i pengar men värdet av det är oskattbart.”

Hans Karlsson har själv spelat fiol sen han var nio, både klassiskt och folkmusik.

En fredagkväll i månaden är det folkdans i en bygdegård i Arvika. Det annonseras ingenstans. Musikerna skriver upp sig på en lista och spelar gratis. Ett symboliskt inträde, kaffe och hembakt får du för ett par tior.

Mätt i ekonomisk aktivitet är folkdanskvällarna ingenting värda, men lokalen ångar av svett och glädje. Både Hans och Susanna har varit där och spelat eller dansat.

– Precis! Det där är sånt som inte går att mäta i pengar men värdet av det är oskattbart, säger Hans.

Susanna Björklöf dagpendlar till Oslo

Ålder: 43

Född: I Arvika

Familj: Make och två barn.

Bor: På 300 kvadratmeter i en före detta Metodistkyrka fem minuters promenad från järnvägsstationen i Arvika. Sommarstuga vid Lysekil.

Arbetar: Som byggnadsantikvarie och brandinspektör på Oslo kommun

Utbildning: Busschaufför. Helikopterpilot, Stockholm. Byggnadsantikvarie, kandidatexamen, Göteborgs universitet. Läst ett år av sin master vid Columbia University, New York.

Senaste jobb i Värmland: Byggnadsantikvarie på länsstyrelsen, Karlstad.

Månadslön: 44 000 norska kronor.

Åker till jobbet: Med tåg 8.42

Hemma från jobbet: Med tåg 18.47

Pendlat till Oslo: I 2,5 år

Därför bor jag kvar i "skräpytan": "För att jag vill det, precis som så många andra här. Jag har knäckt min kod för vad som är riktig livskvalitet. Den finns här!"

Hans Karlsson dagpendlar till Stockholm

Ålder: 55

Född: I Arvika

Familj: Maka och fyra barn, varav tre utflugna.

Bor: På 180 kvadratmeter i ett av Arvikas äldsta hus fyra minuters promenad från järnvägsstationen. Intresserad av byggnadsvård och har också en äldre bondgård under renovering och ett skogsarbetartorp med skog.

Arbetar: Direktör på Sveriges Kommuner och Landsting, chef för avdelningen Vård och Omsorg.

Utbildning: Röntgenläkare, utbildad på Ruhr Universität, Bochum, Tyskland och vid Linköpings universitet.

Senaste jobb i Värmland: Landstingsdirektör, Värmlands läns landsting, Karlstad.

Månadslön: Hemlig, men mer än när han som landstingsdirektör hade 113 000 kronor.

Åker till jobbet: Med tåg 5.12

Hemma från jobbet: Med tåg 19.22

Pendlat till Stockholm: I tre år och tre månader

Därför bor jag kvar i "skräpytan": "Människor, natur och en skala som inte är större än att den går att greppa."

Relaterad läsning

Börge Nilsson /Textra
27 feb 2017
Visa artikelns 1 kommentar
Kommentera
  1. Av Gunnar Arnkvist 27 feb 2017:

    Om nu det inte är skräpytor, varför finns det ingen ökande ekonomisk aktivitet i dessa områden. Varför tar inte Susanna Björklöf och Hans Karlsson och skapar ett företag i Arvika och gör det framgångsrikt med ökad omsättning och att man anställer så många att orten behöver växa och expandera? Varför arbetar de båda på organisationerna som betalas med offentliga medel? Trots att så många verkar vara fullt kvalificerat välutbildade så är det får som vågar tänka på realiteten. Det lokala företagandet måste öka och expandera om man inte vill se sin ort klassificerad som skräpyta från ett ekonomiskt perspektiv. Om inte den ekonomiska aktiviteten ökar så kommer orten att avfolkas och riskerar bli ytterligare en ödebygd. Långa resor är för övrigt inte bra för miljön.

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar