Calmfors: ”Jag vill vara slaven på triumfvagnen” Lars Calmfors. Foto: Anders Wiklund / TT

Calmfors: ”Jag vill vara slaven på triumfvagnen”

Intervju Det är väldigt lätt att politiska reformer går för långt, konstaterar Sveriges mest kände ekonom som skrivit en bok om sina 50 år i ekonomi och politik. Idag vill en efterklok Calmfors vara den som kastar grus i det politiska maskineriet. För Arbetsvärlden berättar han hur det har skapat kontroverser med både ministrar och intresseorganisationer, inte minst inom den borgerliga sfären.
18 nov 2021

Sveriges kanske mest kända nu levande nationalekonom är Lars Calmfors, professor emeritus vid Stockholms universitet. EMU-utredare, ledamot i Ekonomipriskommittén till Nobels minne, ledamot i Globaliseringsrådet, han blev den första ordföranden i Finanspolitiska rådet, är ständigt anlitad expert i olika råd och kommittéer (nu senast i Omstartskommissionen) och kolumnist och faktagranskare på Dagens Nyheter. Bland annat.

– Ja, under 50 års tid har det blivit rätt mycket, säger han själv. Det är väl därför jag ville skriva boken.

När Lars Calmfors nu har kommit med ett slags självbiografi (Ekerlids förlag) över 50 års forskarliv kretsar han särskilt kring skärningspunkten mellan forskning och politik. Där har han ofta placerat sig själv, mitt i samhällsdebatten.

I boken återkommer han hela tiden till sina försök att påverka politikerna att ta beslut som grundar sig i ekonomisk forskning. Ibland har han lyckats, ibland alldeles för bra – eller vid fel tillfällen. Och inte sällan har det orsakat konflikter med maktens centrum.

Då blev Anders Borg ”alldeles tokig”

Lars Calmfors är en borgerlig ekonom, det är också utifrån det borgerliga perspektivet han gör sina ställningstaganden. Men han är inte rädd för att rekommendera på tvärs med det förväntade, inte helt olikt en plikttrogen statstjänsteman. Det har också skapat konflikter med både ministrar och partsorganisationer, även när de har varit hans uppdragsgivare och inte minst på den borgerliga sidan.

Som ordförande i EMU-utredningen i början av millenniet varnade Calmfors för ökad arbetslöshet om Sverige skulle gå med i valutaunionen. Inte helt lätt att ta för den socialdemokratiske statsministern Göran Persson. Han hade tillsatt utredningen och som EMU-vän hade han säkert väntat sig ett mer positivt betänkande från utredningen.

Vilken är den allvarligaste konflikten du har haft med en politiker?

– Den mesta konflikten var med Anders Borg. När alliansregeringen tillsatte Finanspolitiska rådet trodde man nog lite naivt att man skulle få stöd från rådet för i princip allt man gjorde. Det trodde nog oppositionen också, för de var kritiska till att inrätta rådet med det argumentet.

Dåvarande finansministern Anders Borg (M) och Lars Calmfors, som å sin sida skulle granska regeringens finanspolitik, kom på kant med varandra under finanskrisen. En konflikt som levde kvar länge. Foto: Henrik Montgomery / TT respektive Jonas Ekströmer/Scanpix.

På 1990-talet började ekonomer i västvärlden fundera över hur man kunde stärka incitamenten för politiker att föra en ansvarsfull finanspolitik. Lars Calmfors var den som formulerade idéerna konkret i Sverige, i en debattartikel i DN 1999. Förslaget var ett oberoende finanspolitiskt råd som ger politiker rekommendationer och granskar regeringens förda finanspolitik i efterhand.

Inte oväntat utsågs han också till dess första ordförande 2007. Men när rådet väl började lämna sina rapporter fick Anders Borg och regeringen inte det stöd man kanske hade väntat sig, varken för att ta bort fastighetsskatten, för differentiering av a-kasseavgifterna samt för lägre sociala avgifter för ungdomar. Dessutom tyckte rådet att regeringen gick för hårt fram när det gäller sjukskrivningarna.

– När Anders Borg läste det blev han alldeles tokig, berättar Lars Calmfors. Han kunde inte ta kritiken.

Oense om finanskrisen

Konflikten grundlade en kall relation mellan de två, något som också har smärtat Lars Calmfors.

– Även om man vänjer sig blev det jobbigt. Vi har ju alla bra och dåliga dagar, en dag när du är på gott humör skakar du av dig det där, andra dagar … Det är klart att man skulle ljuga om man sa att det inte påverkar.

Anders Borg hade en självbild att han hade väldigt god koll på forskningen.

I vågskålen tyngde också en motsättning om hur man skulle hantera finanskrisen 2008–2009. Lars Calmfors och rådet hävdade att penningpolitiken inte räckte till för att hålla uppe sysselsättningen, utan att det också behövdes kraftfulla finanspolitiska stimulanser.

– Det blev väldigt personligt från Anders Borgs sida. Jag tror att Anders Borg hade en självbild att han hade väldigt god koll på forskningen. Men om vi då säger att det inte finns tillräckligt med forskningsunderlag för åtgärderna och att det finns oönskade biverkningar – då smärtar det nog extra.

När Magdalena Andersson vid något tillfälle inte fick tag på John Hassler ringde hon upp mig och skällde ut honom via mig– trots att jag inte alls höll med John

Finansminister Magdalena Andersson fick 2016 kritik av dåvarande ordförande för Finanspolitiska rådet John Hassler för att vara för expansiv. Bilden: Magdalena Andersson presenterar budgetpropositionen för 2016. Foto: Jessica Gow/TT

En liknande konflikt uppstod mellan en av hans efterträdare på ordförandeposten i rådet, John Hassler, och finansminister Magdalena Andersson. Något som nyligen har blivit allmänt känt när Magdalena Andersson nominerades till socialdemokratisk partiordförande och kanske landets nästa statsminister. För SVT berättar John Hassler i en intervju om hur den långvariga och frostiga relationen mellan honom och Magdalena Andersson började (inslaget kan ses här).

– John Hassler kritiserade Magdalena Anderssons politik för att vara för expansiv. Under hans tid i rådet gick man dessutom ut mellan rapporterna och kritiserade hårt, och det blev Magdalena Andersson väldigt irriterad över, är Lars Calmfors beskrivning.

Hon hälsade inte på Hassler, berättar han.

– Och när Magdalena Andersson vid något tillfälle inte fick tag på John Hassler när hon var arg, ringde hon upp mig och skällde ut honom via mig – trots att jag inte alls höll med John.

Alla känner alla

Calmfors bok har flera inslag av den här sortens historier. Samtidigt kan det vara värt att påminna sig om att Sverige är ett litet land, och ekonomer på den här nivån, oavsett om man blir politiker eller fortsätter på forskarbanan, känner ofta varandra på flera sätt. John Hassler, till exempel, var Magdalena Anderssons – och Anders Borgs – lärare på Handelshögskolan i Stockholm.

Lars Calmfors har präglats mycket av professor Assar Lindbecks sätt att föra ut ekonomisk forskning i samhällsdebatten, här fotograferad 2003 på sitt tjänsterum på Institutet för internationell ekonomi. Porträttet i bakgrunden föreställer företrädaren Gunnar Myrdal. Assar Lindbeck gick bort 2020.
Foto Björn Larsson Ask / SvD / SCANPIX

Lars Calmfors själv började sin bana med att på 1970-talet studera dåtidens stora nöt att knäcka, inflationsbekämpning. Han disputerade under den tidens stora stjärna i nationalekonomi, professor Assar Lindbeck, som hade tagit över Institutet för internationell ekonomi efter Gunnar Myrdal. Några andra av Lindbecks forskarstudenter blev också kända nationalekonomer: Lars E O Svensson, Torsten Persson, Harry Flam med flera.

Femton år senare, mitt under brinnande 1990-talskris, tillsatte Carl Bildt den så kallade Lindbeck-kommissionen. De flesta av kommissionens 113 åtgärdspunkter påverkar fortfarande i dag svensk penning- och finanspolitik i hög grad.

Lindbeckkommissionen

Lindbeckkommissionen kan ses som ekonomiforskningens triumf när det gäller att påverka svensk samhällsekonomisk politik. Kommissionen tillsattes av Carl Bildts regering 1992 och leddes av professor Assar Lindbeck. Kommissionen skulle föreslå reformer och vägar ut ur den akuta krisen i början av 1990-talet, och fick stor betydelse för (bland annat) penning- och finanspolitiken, med ett ramverk som består än i dag, med en självständig riksbank och utgiftstak i statsbudgeten.

+ Expandera

Vill vara slav på triumfvagnen

Lars Calmfors beskriver i sin bok hur Assar Lindbecks förmåga att kombinera forskning med aktivt deltagande i den svenska ekonomisk-politiska debatten kom att prägla hans egen syn på vad en nationalekonom borde syssla med: inte bara forska utan också föra ut forskningsresultateten i samhällsdebatten och till politikerna.

– Jag ser det som forskarens uppgift att vara lite slav på triumfvagnen, att kasta lite grus i maskineriet så att politikerna inte rusar i väg, förklarar han för Arbetsvärlden. Sedan får andra ta ställning till vilka beslut som ska tas.

Normpolitiken gjorde att 1990-talskrisen snabbt blev ännu djupare än nödvändigt

Men att som forskare delta i den politiska samhällsdebatten kan också orsaka problem. Forskare och politiker verkar i olika tempon, i olika kulturer.

– Det är väldigt lätt att en politisk reform går för långt, konstaterar Lars Calmfors i dag.

Du har, ibland ensidigt, propagerat för olika reformer under en längre tid för att övertyga politiker om vikten av reformerna. Du beskriver i boken att när politikerna till slut tar till sig argumenten blir reformerna i praktiken mer extrema och ensidiga.

– Ja, det är en viktig aspekt att det kan bli så. Det mest tydliga exemplet är införandet av den så kallade normpolitiken i början av 1990-talet. Det blev en läxa för mig. Vi drev under 1980-talet väldigt hårt att man inte kunde fortsätta med en strikt keynesiansk politik oberoende vad som hände med inflationen, i så fall fanns det ju ingen spärr för hur höga löneökningarna och inflationen kunde bli.

Normpolitiken

Normpolitiken innebär att, i motsats till keynesianska metoden, ha prisstabilitet som ett överordnat mål i den ekonomiska politiken, även om det innebär att arbetslösheten skjuter i höjden. Detta till skillnad mot keynesianismen där konjunkturnedgångar stabiliseras genom att öka efterfrågan i ekonomin via finanspolitik.

+ Expandera

Men då hade ingen ännu upplevt 1990-talskrisen. Länge slog politikerna dövörat till behovet av normpolitik, men när krisen sedan sköljde över landet hade politikerna hunnit ikapp ekonomernas syn.

– Och då slog normpolitiken i stället igenom med för stor kraft.

Problemet – säger Calmfors i dag – var att den nya krisen hade en helt annan dignitet och delvis andra orsaker än den situation som forskarna hade utgått ifrån i sina teorier.

– Det var delvis vårt eget fel. Vi hade inte betonat nyanserna i våra rekommendationer – det var otroligt frustrerande! Det var för sent att införa normpolitiken när det till slut skedde, och det gjorde den inledande krishanteringen så extrem, och gjorde att 1990-talskrisen snabbt blev ännu djupare än nödvändigt.

Är man politiker är frestelsen väldigt stark att leta forskning som stöder just den egna politiken

Läxan, säger Lars Calmfors i dag, blev insikten att en forskare inte får marknadsföra sina rekommendationer för hårt, man måste hitta balansen i sina budskap. En annan insikt är att forskare och politiker verkar i olika kulturer.

– Forskare är inte bättre människor än politiker, men som forskare förstör jag mitt rykte bland kolleger om jag blandar ihop forskningsresultat med värderingar. Jag har alltså ett väldigt starkt incitament att skilja tydligt mellan dem.

– Är man politiker är frestelsen väldigt stark att leta efter forskning som stöder just den egna politiken. Jag föreställer mig att det också är en merit i politiken att lyckas få igenom något som eftersträvas ideologiskt, även om det sker med forskningsargument som är missvisande.

Arbetsförmedlingen ”ett jagat villebråd”

När det gäller debatten om Arbetsförmedlingen och de politiska besluten, tycker han att det har genomgått en total rockad: från omhuldandet av juvelen i den nationella arbetsmarknadspolitiska kronan, till att i stället precis allt har blivit fel med Arbetsförmedlingen. Som har ”förvandlats till ett jagat villebråd” med Calmfors ord.

– Man måste ha klart för sig att myndigheten har ett mycket svårare uppdrag i dag än när jag kritiserade Ams. Nu är det parternas omställningsorganisationer som tar hand om dem som är insiders på arbetsmarknaden, medan Arbetsförmedlingen har många outsiders – utrikes födda, lågutbildade och människor med funktionsvariationer.

Men även här har Lars Calmfors en roll i dramat; kanske kan man se hans hårda kritik mot Ams-åtgärderna på 1980- och 90-talen som en början till den skarpa kritik som främst Centerpartiet har drivit under flera decennier nu.

Idén om IFAU

Då, på 1990-talet, drev Lars Calmfors idén om ett oberoende institut som skulle utvärdera arbetsmarknadspolitiken. Ett skäl var den tidens strävan att decentralisera arbetsmarknadspolitiken. Calmfors menade att man då också måste ha någon som utvärderade den.

Men, berättar han, anledningen var också den ”enorma övertro” som fanns på den statliga arbetsmarknadspolitiken, och som Calmfors kritiserade. Han tänkte sig då att det som så småningom blev IFAU skulle utvärdera den förda politiken och kunna dra slutsatser om vilka program som fungerade och vilka som inte fungerade. ”Det skulle kunna utgöra underlag för konkreta politikrekommendationer” som han skriver i ett mejl efter intervjun.

– IFAU har i stället utvecklats mer åt det vi kallar för Uppsala-skolan; de är mycket försiktiga med att ge rekommendationer till politikerna. Men det blev ju väldigt bra ändå.

Och själv har Calmfors delvis bytt position. På så sätt har han blivit en kritiker av sina följare och av januariavtalets tuffa förändringar av Arbetsförmedlingen. En intervju här i Arbetsvärlden hösten 2019 startade något som närmast kan liknas vid en turné runt om i medierna där han om och om igen kritiserade reformen för att vara för brådskande och bygga på för svagt forskningsunderlag.

Martin Ådahl menade att jag hade tippat över balansen i min kritik så att hela AF-reformen riskerades.

Martin Ådahl, riksdagspolitiker, numera både ekonomisk-politisk talesperson och andre vice ordförande i Centerpartiet.
Foto: Claudio Bresciani / TT

Till slut bad Centerpartiets Martin Ådahl (som varit den tydligaste förespråkaren för att så fort som möjligt lägga ut matchning och åtgärder på privata utförare) honom att komma till ett möte i riksdagslokalerna, kanske för att Calmfors skulle förklara sig.

– Vi hade ett bra samtal, men Martin Ådahl menade att jag hade tippat över balansen i min kritik så att hela AF-reformen riskerades.

– Jag känner ju Martin Ådahl sedan länge, det började när han var journalist på Finanstidningen och jag utredde EMU-frågan. Han är en ovanlig politiker, han vill bygga politiken på forskning och jag uppfattar inte att han vill felanvända forskningen. Inte medvetet. Jag uppfattade däremot att han bara tog intryck av en del av forskningen, och det resulterade i för radikala slutsatser.

Han är en ovanlig politiker, han vill bygga politiken på forskning och jag uppfattar inte att han vill felanvända forskningen. Inte medvetet.

Huruvida de två lyckades bli överens är lite oklart, men enligt Calmfors fick de alla fall större förståelse för varandras slutsatser.

– Skillnaden mellan oss är att jag tycker att man måste titta på studier av god kvalitet. Det handlar närmast om experiment där man kan jämföra statliga och privata aktörer. Men det finns inte så många studier av det slaget, och det är ett problem. De som finns visar inte att privata alternativ har ett bättre resultat utan snarare motsatsen.

Martin Ådahl förklarade å sin sida att sådana studier skulle ge en orättvis bild av de privata aktörernas förmåga eftersom det är så nytt med privatisering och de privata aktörerna jämförs med aktörer som funnits länge på marknaden.

– Och det kan ju vara en relevant synpunkt, konstaterar Lars Calmfors.

Reformeringen av Arbetsförmedlingen fortsätter nu, själv tycker Calmfors att man verkar ha modifierat den något.

– Det är väl bra om det blir lite mer blandat mellan privata aktörer och Arbetsförmedlingen, det är lite svårt att tolka mer exakt vad som händer, men det ändrar inte slutsatsen: att man behöver experimentera mer.

Oväntat om industrimärket

2015 startade Svenskt Näringsliv Arbetsmarknadsekonomiska rådet. Förebilden var Finanspolitiska rådet och uppdraget blev att oberoende granska hur arbetsmarknaden fungerar. Lars Calmfors blev ordförande, vice ordförande var Per Skedinger från Institutet för Näringlivsforskning.

När rapporterna börjar komma lyckas Lars Calmfors återigen gå på tvären med uppdragsgivarens uppfattning. Utöver mer förväntade slutsatser, som att Sverige behöver skapa enkla jobb till lägre löner för att förbättra integrationen, blev han en förespråkare för ett mer flexibelt industrimärke.

Kan du inte se samma risker med din kritik av industrimärket som utvecklingen av normpolitiken och kritiken mot Arbetsförmedlingen – att det i stället kan gå överstyr?

– Det har jag fått höra av dem som försvarar märket, att det var så svårt att få ordning på det hela så man ska inte röra i det alls. Min syn är i stället att om man är för rigid i tillämpningen så finns en stor risk att det exploderar – att hela normeringen kommer i vanrykte.

en ganska försiktig reformering av industrimärket, så att bristen på undersköterskor, sjuksköterskor, poliser och lärare minskas genom höjda löner

Återigen vill han egentligen se nyanser: en ganska försiktig reformering av industrimärket, så att bristen på undersköterskor, sjuksköterskor, poliser och lärare kan minskas genom höjda löner. Han förklarar att det bästa vore om parterna i industrin själva kunde genomföra den. Ett annat sätt vore att släppa in fler i märkesättningen.

Vill att lönebildning ska stötta omställning

Att hålla fast vid märket – när exportnäringarna är märke för resten av lönerörelsen – är en typisk borgerlig uppfattning, påpekar han. Industrimärket kan också ses som en utveckling av den normpolitik med tydliga ekonomiska ramar för att bekämpa kostnadsutvecklingen och inflationen som han själv har förespråkat. Trots det vill alltså Calmfors göra avsteg och luckra upp.

– I ett läge där arbetskraftsbristen är stor behöver lönebildningen medverka till en smidig omställning. Men när något blir en dogm finns risk att man håller fast i den alldeles för länge. Det bästa är om man kan övertyga om vikten av förändring i en tidigare fas.

Det är nästan vuxen-mobbing av både parter och personer inom Avtalssverige som ifrågasätter märket.

Och även här blir debatten ibland infekterad.

– Det finns inte något annat ställe där det finns en sådan konformism som bland parterna i industriavtalet, säger han med eftertryck. Det är nästan vuxen-mobbing av både parter och personer inom Avtalssverige som ifrågasätter märket. Jag har suttit med närmast gråtfärdiga förhandlare som berättat vilken behandling de har utsatts för av sina kolleger. Det är inte bra.

Det arbetsmarknadsekonomiska rådet lades ner 2018, och Lars Calmfors fick i stället uppdrag från delar av den fackliga sidan, den sfär som länge har varit kritisk till styrningen av lönebildningen genom exportindustrin som märke.

Aktiv i coronadebatten

Det senaste uppdraget har handlat om pandemin, som ledamot i Stockholms handelskammares Omstartskommitté. Den samlade ett antal experter med Klas Eklund som ordförande och kom med sin slutrapport redan i augusti förra året om vilka svåra utmaningar som finns när Sverige ska starta om efter pandemin.

Själv har Lars Calmfors länge kritiserat den svenska Coronastrategin, som han tycker borde ha innehållit fler restriktioner. Han har varnat för att behålla de tillfälliga höga stöden för korttidspermitteringar för länge, inte minst på grund av risken att hålla olönsamma företag under armarna. Och så har han passat på att påminna om möjligheterna att mer långsiktigt konjunkturanpassa nivån för a-kassan. Något han själv tycker fortfarande är svårt att få gehör för, från både höger och vänster.

Covid har varit en fråga om liv och död, men covid har också förstärkt en trend som är väldigt trist. Allt fler argumenterar för att vissa inte får säga någonting alls.

Men det som nu framför allt tycks dröja sig kvar hos honom är hur den offentliga debatt som han själv ofta deltar i har påverkats av pandemin. I boken ägnar han ett helt kapitel åt dagens debattklimat.

– Tonen är väldigt hård. Covid har varit en fråga om liv och död, men covid har också förstärkt en trend som är väldigt trist. Allt fler argumenterar för att vissa inte får säga någonting alls.

Kan kosta på sig kontroversiella ståndpunkter

Han anser att det är viktigt att inte minst erfarna forskare, som han själv, som har hunnit samla tjockt skinn på näsan deltar i samhällsdebatten och visar unga forskare att det ändå är möjligt, trots debattklimatet. Han konstaterar att meriteringssystemet i forskarvärlden inte prioriterar den så kallade tredje uppgiften, att sprida kunskap i samhället om forskning och utveckling. Han menar att det är en central uppgift:

– Vi forskare har förutsättningar att vara självständiga i debatten. Det är ingen garanti för oberoende men tar vi en kontroversiell ståndpunkt påverkar det inte den akademiska karriären.

Kommer någon att tro på allt det här?

Lars Calmfors bok är ingen slutpunkt för hans egna inspel framöver. I den dagsaktuella politiken börjar det rustas till valrörelse, och på dagordningen finns återigen frågor som integrationen på arbetsmarknaden av utrikes födda, trygghetssystemen och det finanspolitiska ramverket, frågor där han själv har både ståndpunkter och rekommendationer.

I sin DN-kolumn den 21 oktober och i en intervju i SvD nyligen propagerar han för mindre strama budgetregler. Starka statsfinanser, låga räntor och stora behov av offentliga investeringar talar för det, menar han.

Som vanligt är inte politikerna helt med på tåget. Och återigen försöker Calmfors få med nyanser, och varnar själv för att det i en komplicerad parlamentarisk situation samtidigt skulle kunna locka politiker att föra en oansvarig finanspolitik. ”Men det kan vara bättre att försöka nå en konsensus om principerna för finanspolitiken där man tar hänsyn till förändrade förutsättningar än att hålla fast vid regler som riskerar att inte respekteras därför att allt fler ser dem som föråldrade och irrelevanta.”

Ett resonemang som känns igen.

Vad tänkte du själv när du var klar med boken?

– Lite kände jag: Kommer någon att tro på allt det här?

 

18 nov 2021
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan