Under vintern har alltfler röster höjts för att Sverige behöver göra stora offentliga investeringar, i bland annat infrastruktur som järnvägar, vägar och bostäder. Riksbankens penningpolitik har inte ökat investeringarna och fått upp inflationen tillräckligt och många pekar på att finanspolitiken måste ta vid och elda på.
Just nu sitter regeringen och arbetar med tilläggsbudgeten som ska lämnas till riksdagen den 15 april. Samtidigt har regeringen gett Konjunkturinstitutet i uppdrag att undersöka konsekvenserna av att gå från ett överskottsmål till ett mål om balans i statsfinanserna, och Allianspartierna vill ha en parlamentarisk utredning om det finansiella ramverket.
Men det ger inte något snabbt och stort utrymme för välbehövliga investeringar – på kort sikt skulle slopande av överskottsmålet vara mer en anpassning till dagens verklighet.
”Skjuter behovet på framtiden”
Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson för Vänsterpartiet.
Det finns en stor enighet om att det finns behov av olika investeringar.
– Vi skjuter hela tiden investeringsbehovet framför oss och lämnar över en stor skuld till efterkommande generationer, säger Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson till Arbetsvärlden.
Den uppfattningen delas också av Svenskt näringsliv. I rapporten ”Infrastrukturskulden” pekar man på att Sveriges nivå av infrastrukturinvesteringar som andel av BNP har halverats sedan mitten av 1960-talet. Efter tre decennier av långsam tillväxt i infrastrukturen har Sverige nu en ”infrastrukturskuld” på hundratals miljarder kronor.
Svenskt näringsliv menar att politiker genom kortsiktiga ekonomiska mål lockas att skjuta nödvändiga infrastrukturåtgärder på framtiden. Men genom olika avgifter och genom att öppna för exempelvis AP-fonder att göra långsiktiga placeringar i infrastrukturprojekt sprids finansieringen på fler.
Även Alliansregeringen hade 2014 med tankar på att sprida finansieringen i sin långsiktiga satsning på infrastruktur, det så kallade Sverigebygget. Sverigebygget skulle innebära offentliga och privata investeringar på över 400 miljarder fram till 2035 i vägar, järnvägar, bostäder.
Tanken var att både staten, kommuner, landsting, brukare och privata investerare skulle dela på finansieringen på ett effektivt sätt. En förhandlingsperson skulle samordna finansieringen, och regeringen hade då inga planer på att överge överskottsmålet.
”Den partipolitiska diskussionen om finanspolitiken har varit märklig allt sedan finanskrisen.”
TCO:s chefsekonom Göran Zettergren. Foto:
Efterlyser snabbutredning om tillfälligt underskott
TCO:s chefsekonom Göran Zettergren tillhör dem som anser att det vore bra att slopa överskottsmålet för att åtminstone på sikt få ett reformutrymme.
– Det olyckliga är att man redan 2008 skulle ha avvikit från överskottsmålet. Men den partipolitiska diskussionen om finanspolitiken har varit märklig allt sedan finanskrisen, säger han.
Men han anser också att det behöver göras någonting ytterligare och snabbt eftersom arbetslösheten riskerar att frysa fast på en hög nivå.
– Ett slopat överskottsmål ger inget utrymme för det som många efterfrågar nu: en expansiv politik. Jag tycker att man borde snabbutreda om man kan acceptera att vi under en begränsad tid, tre år, inte lever upp till överskotts- och balansmålet, säger Göran Zettergren.
Separat investeringsbudget för staten
Vänsterpartiet vill gå ännu längre.
– För att upprätthålla investeringarna vill vi lägga investeringar i en investeringsbudget, säger Ulla Andersson. Det ger möjlighet att skriva av skulderna under en längre tid, så som finns i andra delar av samhället. Vi tycker det är rimligt att också staten kan göra så.
Hon säger att man måste ha tydliga regler om vilken typ av investering som omfattas av investeringsbudgeten.
– Dessutom måste man ha ett tak för hur stor den får bli. Men i dag skjuter vi hela investeringar framåt i tiden. Om andra ser en bättre lösning får de gärna komma med det.
Vänsterpartiets förslag om att skapa en separat investeringsbudget i statsbudgeten får inget oreserverat stöd från Göran Zettergren.
– Det måste man utreda noga först. Det är svårt att klart definiera vad som är en investering. Risken är att det blir ett sätt för politikerna att runda alla regler man inte vill följa.
Lars Calmfors med flera har fört fram frågan om att staten kunde ha ett golv för hur stora investeringar man måste åta sig att göra varje år. Detta för att undvika ett stort investeringsunderskott i framtiden.
Almega ser akut kompetensbrist
Lena Hagman, chefsekonom på Almega. Foto: Sören Andersson
Almegas chefsekonom Lena Hagman vill inte alls ha något som kan liknas vid stora konjunkturstimulanser.
– Det är jättebra att Konjunkturinstitutet utreder ett balansmål. Men jag tycker också det är viktigt att invänta utredningen och att regeringen mer konkret berättar: vad är det för investeringar de menar behövs?
”Almega ser en akut brist på arbetskraft, på kompetens.”
– De immateriella investeringarna har en mycket större betydelse i dag än tidigare. Vad är mest akut för att Sverige ska klara sin konkurrenskraft? Jo, Almega ser en akut brist på arbetskraft, på kompetens. Den är allvarlig också utifrån det faktum att industrin nu ökar sina inköp av kompetens utomlands.
Kommuner periodiserar kostnaderna
Kommuner och landsting använder sig redan av det som Vänsterpartiet förespråkar: en investeringsbudget som är separerad från statens driftskostnader och där kostnaderna kan periodiseras.
SKL:s biträdande chefsekonom Annika Wallenskog. Foto: Thomas Carlgren
– Kommuner och landsting är med och finansierar en rad stora infrastrukturprojekt, och för en liten kommun kan det vara svårt att finansiera större projekt inom en driftsbudget, förklarar SKL:s biträdande chefsekonom Annika Wallenskog. Därför periodiserar man ut kostnaderna över ett antal år, olika antal beroende på vad det gäller.
Just nu ser SKL hur kommuner och landsting ökar sina stora investeringar, inte minst på grund av stora renoveringsbehov i miljonprogramsområdena och annan infrastruktur från 1960- och 70-talen.
– Att ha eftersatta investeringar är också en skuld. Men det gäller att ha koll på sina tillgångar, vilket bokfört värde man har.
Att staten skulle lösa stora investeringsbehov på samma sätt som i kommuner och landsting – alltså genom att skapa en separat investeringsbudget där kostnaderna kan periodiseras – ser inte Annika Wallenskog som en självklart bra idé.
– Risken är att det kan vara svårt att se konsekvenserna på sikt. Staten har ju också sitt utgiftstak att ta hänsyn till.
Svårt få helhetsbild av statens investeringsplaner
Det är svårt att få överblick över statens totala planerade investeringar. Det konstaterar Ekonomistyrningsverket som fick i uppdrag av förra regeringen att se över och förbättra statens redovisning, styrning och kontroll av investeringar.
– Det saknas en röd tråd mellan uppgifterna om investeringar i de olika dokumenten, berättar Elin Broman, projektledare för uppdraget.
Statens investeringar görs av olika myndigheter. De i sin tur redovisar investeringar på olika sätt i sina budgetunderlag – helt enkelt för att de i dag inte behöver redovisa dem på samma sätt, förklarar Elin Broman.
– Men det gör det svårt att följa informationen från myndigheternas budgetunderlag över till regeringens budgetproposition och vidare till utfallet i årsredovisningarna.
Ekonomistyrningsverkets förslag är bland annat att myndigheterna bör lämna information om investeringar i en gemensam struktur så att det blir möjligt att sammanställa den och få en helhetsbild. Förslaget ligger på den nya regeringens bord.