När oppositionen motiverar sitt beslut att regeringen måste tillsätta en parlamentarisk utredning av konsekvenserna av att slopa överskottsmålet i statsbudgeten, hänvisar man till att målet inte kan snabbutredas för sig. Ett snabbt utredande och slopande av målet kan påverka principerna för hela det finanspolitiska ramverk som Sverige började bygga upp efter 1990-talskrisen för att bättre möta framtida kriser. Under många år har det rått en bred enighet i svensk politik om ramverket.
Det finanspolitiska ramverket består av flera delar:
Budgetpolitiskt ramverk
Det budgetpolitiska ramverket handlar om regler och principer för hur regering och riksdag ska arbeta med statsbudgeten, men även att kommuner och landsting ska ha balans i sina budgetar.
- Stram budgetprocess och ”krona för krona”.
Varje ökning av statens utgifter ska prövas mot överskottsmålet och utgiftstaket (se längre ner). Varje år i april lämnar regeringen över den ekonomiska vårpropositionen till riksdagen. Där finns regeringens riktlinjer, budgetpolitik och en bedömning av nivån för budgettaket i minst tre år framåt. Budgetpropositionen på hösten konkretiserar i en årlig budget. I budgetarbetet ska varje utgiftshöjning motsvaras av en utgiftsminskning någon annanstans, en finansieringsprincip som brukar beskrivas som ”krona för krona”. - Överskottsmålet.
Enligt budgetlagen ska regeringen varje år föreslå hur mycket offentlig sektor ska spara. Riksdagen har beslutat att målet är att spara 1 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Det är detta mål som regeringen nu vill snabbutreda enskilt men som oppositionen vill utreda brett, bland annat hur slopandet av ett sådant överskottsmål kan påverka övriga delar i det här ramverket. - Utgiftstaket.
För att visa hur man vill uppnå överskottet, ska regeringen varje år föreslå riksdagen ett tak för statens utgifter tre år framåt, det så kallade utgiftstaket. - Kommunernas balanskrav.
Sedan 2000 har kommuner och landsting krav på sig att ha budgetar i balans.
Stabiliseringspolitik
Målet med de här finanspolitiska ramarna är att ha långsiktigt hållbara offentliga finanser. Här har finanspolitiken som utövas av regering och riksdag en roll, och penningpolitiken som utövas främst av Riksbanken en annan.
Det är i första hand penningpolitiken som stimulerar eller stramar åt efterfrågan i ekonomin, främst genom sänkningar och höjningar av reporäntan.
Finanspolitiken minskar skatter och ökar utgifter vid nedgångar och tvärtom vid uppgångar. Vid större störningar kan en mer aktiv finanspolitik stötta penningpolitiken.
I det finanspolitiska ramverket finns också principer för statliga ingripanden på finansmarknaderna och principer för öppenhet och transparens i statsbudgeten för att den ska bli möjlig att följa upp.
EU:s stabilitetspakt
1997 beslutade Europeiska rådet om en gemensam stabilitets- och tillväxtpakt, som innebär att staterna inte ska ha ett budgetunderskott större än 3 procent av landets BNP. Tanken var att staterna innan en gemensam valuta infördes skulle få en stabilitet i varje nations statsbudget. Sverige har, trots att vi står utanför EMU, valt att följa det målet.
Källor: Ramverk för finanspolitiken – Regeringens skrivelse 2010/11:7, regeringens hemsida: Det finanspolitiska ramverket.