2021. 18 november, en grå torsdagmorgon. Den första snön ligger och smälter bort på Minsks dimmiga gator mitt emellan gatljus och dagsljus. Ala Tsvirko är i mataffären när telefonen ringer. Det är dottern. 13-åringen är hemma från skolan. Hon har lite feber. Någon knackar på dörren, säger hon i telefon. De håller för titthålet. Världen stannar. De har redan tagit flera bekanta, igår ordföranden för fackklubbstyrelsen. Ala Tsvirko är dess vice ordförande. Nu är de här för henne. Det är KGB.
– Man känner igen sättet. I Belarus vet man vem det är. Min instinkt var att springa hem. Hon var där ensam. Men både hon och min man sade: åk!
Där och då. Snabba beslut måste tas. Det finns ingen tid att bli rädd. Bara tid att agera. Hon ringer en advokat. Hon ringer bekanta som hjälper människor att fly. Oppositionella, misshagliga, fackföreningsfolk utanför de regimtrogna facken. Hon får instruktioner: Ut med sim-kortet. Släng telefonen. Ta dig i tillfällig säkerhet. Ett par dagar senare korsar hon gränsen till Ukraina, under radarn.
Processen i Stockholm
Så återger Ala Tsvirko det lite mindre än två år senare på en inglasad balkong i Stockholm. Ingen snö än, ovanligt varmt. Men lika grått. Dottern är nu med henne. Det är exakt en vecka tills hon och dottern ska lämna landet. Hon är samlad. Ler mycket, trots det till synes hopplösa läget.
– Jag mår faktiskt lite bättre nu. På något sätt har jag bearbetat situationen, säger hon och ler.
Hur ser det ut på insidan?
– Det är klart att när jag berättar så känner jag en påfrestning inne i mig. Men det är ytterligare ett hinder jag bara måste överkomma. Om jag låter känslorna flyga iväg och styra mitt liv kommer jag inte orka. Jag måste ha kvar energin för att agera.
Migrationsverket och Migrationsdomstolen har båda kommit fram till samma beslut. Det finns inget hinder att neka asyl, något som tidningen Kollega omskrivit. Arbetsvärlden har tagit del av en rad dokument, däribland Migrationsverkets beslut och Migrationsdomstolens dom. Instansernas slutsats är att Ala Tsvirko inte varit tillräckligt högprofilerad i facket för att fortfarande väcka de belarusiska myndigheternas intresse och kan därför inte anses riskera förföljelse.
Jag är helt övertygad om att jag skulle bli arresterad
Både domstolen och Migrationsverket bedömer å ena sidan att hennes historia är sammanhängande och trovärdig och kan beläggas med skriftliga dokument. Hon har bland annat lämnat in handlingar som visar att hon ingår i den utredning som ledde till de andra i klubbstyrelsens dom och ljudfil från rättegången. Hon har lämnat in brev som belägger hennes fackliga engagemang. Men de skriver samtidigt att det faktum att hon inte kan belägga det nu existerande hotet gör henne otrovärdig.
– Jag är helt övertygad om att jag skulle bli arresterad. Jag var en av fyra som brottmålet handlade om. Av oss fyra har två fått sina straff. Två har flytt. Hade jag inte flytt hade jag fått fängelse i flera år.
Ett utlösande riggat val
Hon berättar att inför valet 2020 väcktes hos henne och många andra belaruser ett hopp om förändring, ett regimskifte. Men valet såg återigen president Aleksandr Lukasjenko som segrare över den fängslade oppositionen. Då fick hon nog och anslöt till de många regimkritiska demonstrationer, som brutalt slogs ned av polis. En våg av proteststrejker svepte över Minsks arbetsplatser. Hon och hennes arbetskamrater på lastbilsfabriken hon arbetade på gick ut i strejk mot ett val de och EU kallade riggat. Men när de återgick i arbete kom motelden. En efter en började nu få sparken. De regimlojala fackföreningarna gjorde ingenting, om något bidrog de till utrensningen säger hon. Ala Tsvirko och flera arbetskamrater bildade då en fackklubb som afilierade sig med de då fortfarande tillåtna oberoende facken. Hon valdes till vice ordförande.
– Efter strejkerna började vanliga arbetare förföljas i större utsträckning än tidigare. Flera sparkades olagligen från arbetet. Flera andra fick så kallad administrativ arrest, 15 dagar arrest,hennes och förlorade sina jobb. Vi tänkte att vi behövde skydda deras rättigheter som arbetstagare.
Företagsledningen, lojal med regimen, svarade med att anställa en vicedirektör för ordning och säkerhet.
– Alla sådana positioner tillsätts med KGB-personal. Hans jobb var att kontrollera och välja ut folk som skulle få sparken. Det ledde till en ny våg av uppsägningar.
Ala Tsvirko kallades till ett möte där hon, enligt egen uppgift, tvingades skriva under sin egen uppsägning. Men hon fortsatte sitt arbete i fackklubben i ett knappt år. Migrationsverket och senare domstolen finner denna aspekt väsentlig. Ala Tsvirko kan inte bevisa att hon inte sade upp sig själv av fri vilja. Och om hon nu sågs som ett hot, varför tilläts hon fortsätta verka hemifrån? Varför har hennes man inte trakasserats mer sedan arresteringen? Kanske var det rent logistiska skäl, börjar hon spekulera men säger sedan till domstolen att hon inte kan förklara hur KGB gör sina bedömningar. Domstolen finner svaret bristfälligt.
Varför sade du upp dig?
– Rent formellt står det att jag avslutat min anställning på egen begäran. Men jag blev pressad. De sade att om jag inte gjorde det så skulle fler få sparken, säger hon.
Hon fortsätter hjälpa de anställda på fabriken med advokatkontakter ända tills KGB ringer på dörren. När de inte får tag på henne tas istället man och dotter in på förhör. Dottern släpptes efteråt, men mannen, berättar hon, togs till en skog, misshandlades och låstes sedan in i fjorton dagar för ”våldsamt motstånd”.
Om det är så att Sverige utvisar fackligt aktiva till Belarus, så är det förkastligt…
Ett drygt halvår senare har de oberoende facken olagligförklarats och upplösts. Hon säger att ingen av de som en gång engagerade sig i fackklubben är kvar på företaget. Av de fyra i fackklubbens ledning dömdes två, däribland ordföranden, till mellan 4,5 och fem års straffarbete. En tredje lyckades fly på samma sätt som Ala Tvirsko. Via Ukraina till Polen. Där har han nu beviljats asyl. Men Ala Tsvirko sökte asyl i Sverige. Det inser hon nu var ett misstag när hon passerat alla instanser med samma utfall. Den 9 oktober, på måndag, ska hon vara ute ur landet.
Facklig kritik till svenska regeringen
I en rapport till FN-organet Internationella arbetsorganisationen, ILO, riktar samtliga svenska fackliga centralorganisationer skarp kritik mot svenska myndigheters agerande i Ala Tsvirskos fall. Enligt LO, TCO och Saco är fallet ett tydligt exempel på att Sverige inte respekterar principen om att inte avvisa en flykting om dess återvändande innebär en risk för dess liv eller frihet. ”Principen om non-refoulement”, Eu:s stadga om de grundläggande rättigheterna och Genevekonventionen.
”För oss är detta en principfråga. Om det är så att Sverige utvisar fackligt aktiva till Belarus, så är det förkastligt eftersom de där riskerar förföljelse för sitt fackliga engagemang”, skriver TCO:s ordförande Therese Svanström i ett mejl till Arbetsvärlden.
Sverige främst i ledet för ILO:s resolution
Sedan 2003 har ILO drivit en process på grund av de upprepade förföljelserna mot fackliga i Belarus. Men någon bättring har inte kunnat skönjas, tvärtom. Enligt de fria fackföreningarnas exilorganisation Salidarnast har minst 49 personer frihetsberövats för sitt fackliga engagemang sedan 2020, flera av dem till fängelsestraff på upp till 15 år.
I juni i år tog ILO:s tålamod slut. En överväldigande majoritet av medlemsländerna röstade då för en resolution som konstaterar landets ”icke-respekt för fackliga rättigheter” och kräver att principen om non-refoulement omfattar belarusiska fackföreningsaktiva. Sverige röstade för. Som ordförandeland förde Sveriges biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg (L), EU:s talan där hon med emfas uppmanade länderna att skriva under.
”Den återkommande oförmågan att tillämpa [ILO:s konvention om föreningsfrihet] har förstärkts av den senaste tidens förvärrade situation i landet sedan fackföreningsledare dömts till fängelsestraff. Hon manade till omedelbart frisläppande av de fängslade fackledarna.”, refereras hon i protokollet.
ILO-resolution inget skäl för omprövning
Migrationsdomstolen meddelade Ala Tsvirkos nekade asyl den 19 juni i år. Tre dagar senare antog ILO-resolutionen med utökat skyddsbehov för belarusiska fackliga. I sin överklagan till Migrationsöverdomstolen hänvisar Ala Tsvirkos ombud särskilt till denna resolution. De ändrade omständigheterna är skäl för domstolen att ompröva beslutet. Migrationsöverdomstolen, sista instans, meddelar kort att inga skäl för omprövning finns och fastställer tidigare dom om utvisning den 9 oktober.
Jag kommer aldrig att be om ursäkt.
De svenska fackliga organisationernas rapportering till ILO är ett av tre utlåtanden som Sverige på fredagen vidarebefordrade till ILO. De andra kommer från Svenskt Näringsliv och regeringen. Regeringens brev, genom Arbetsmarknadsdepartementet, kommenterar inte landets hållning till non-refoulement av belarusiska fackliga.
”Fackligt aktiva ska inte utvisas till Belarus eftersom de där riskerar förföljelse för sina fackliga engagemang. Så sent som i början på sommaren var Sverige med och godkände en resolution i FN-organet ILO, om Belarus. /…/ Tar man beslut som går tvärtemot detta, då är det fel.”, skriver Therese Svanström i sitt mejl.
En strimma hopp och en fåordig minister
När Arbetsvärlden pratar med Ala Tsvirko har hon precis fått besked om att Polen är villiga att pröva hennes fall. Hon måste bara hinna få visum beviljat innan den 9 oktober. Annars väntar ett års inreseförbud i EU. Då blir det mycket svårt.
Ångrar du idag att du bestämde dig för att protestera?
– Det är faktiskt en svår fråga, särskilt som min familj inte alltid förstått. Jag har funderat mycket på det. Men jag har kommit fram till att jag inte ångrar mig. Jag har inte gjort något som ens var olagligt enligt den belarusiska lagen. Vi var förtryckta. Jag kommer aldrig att be om ursäkt.
Arbetsvärlden kontaktar biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg. Per mejl får hon frågan om Sverige har för avsikt att hedra resolutionens skrivning om belarusiska fackliga. Hon får också frågan om det är in linje med denna att Ala Tsvirko nu utvisas. Hon ges också möjlighet att svara på LO, TCO och Sacos kritik. Hennes svar är kort.
”Som statsråd kan jag inte uttala mig om hur en myndighet eller domstol handlägger och beslutar i enskilda ärenden. Det görs en individuell prövning av skyddsbehovet inklusive principen om non refoulement.”, skriver Paulina Brandberg i sitt mejlsvar.